104 långa års längtan efter guld

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-19

Sportbladet berättar Hammarbys historia

Sören Cratz slår ut med armarna och himlar med ögonen. Han ser ut som en väderkvarn som lämnat sitt fundament och försöker lära sig flyga.

- Vem fan har sagt att inte Hammarby kan vinna? Det är väl samma regler för oss som för alla andra?

Hammarbys tränare står ensam kvar i ett omklädningsrum på Söderstadion, halvannan timma efter slutsignalen. Bajen har slagit Halmstad och leder allsvenskan.

Men de kan inte vinna.

Och Cratz kan inte flyga.

Han står till axlarna i 104 år gammal cement - och undrar:

- Vem fan har sagt att inte Hammarby kan vinna?

Sören Cratz ser sig om. Bananskal, halvtomma energidrycksflaskor, benskyddstejp, jord, lösa skruvdobbar, en snusdosa - här finns allt som finns i ett vanligt omklädningsrum.

Men inga svar.

Varför är Hammarby en klubb för glada gamänger? Varför omges klubben av så mycket romantik och myter? Varför har de så många, så fanatiska fans? Varför har de så ont om pengar och så gott om historier?

Och varför kan de inte vinna?

Man skulle behöva gå hundra år tillbaka i tiden för att få ett vettigt svar på den frågan.

Vi gör det.

Det började i en annan tid, en annan värld.

När Stockholm hade 300 000 invånare, när arbetarklassen hade fått drägligare levnadsförhållanden, när de hade fritid nog för att kunna ägna sig åt idrott, när kvartersklubbarna poppade fram varannan vecka.

Det var 1897.

Och Hammarby IF föddes.

Barnmorska var en tyngdlyftare, med överarmar breda som Riddarfjärden. Carl Julius Sundholm hette han, och den 7 mars lyfte han en av de där armarna och slog en klubba i bordet. Beslut taget. Hammarby Roddförening, döpt efter roddpassen i Hammarby sjö, ombildades till Hammarby Idrottsförening.

Sundholm valdes enhälligt till föreningens förste ordförande.

Och inte en jävel pratade om SM-guld.

Hammarbys rötter finns i arbetarklassen och på östra Södermalm i Stockholm, och klubben har alltid varit skicklig på att vårda det arvet, den känslan. 104 år senare befolkas Söder till stora delar av mediafolk, artister, övre medelklass och överklass, den nya tidens vinnare. De klär sig också i grönvitt. Utanförskapet är utbytt mot en bild av utanförskap - det är bekvämare, och säljer bättre.

Utanförskapet som varumärke.

De första hammarbyarna kunde hänvisa till ett tydligare utanförskap. Roddföreningen var för fattig för att köpa nya båtar, och deras egenhändigt byggda båtar var inte fina nog så de blev portade från flera tävlingar.

Pengar har alltid varit en bristvara i Hammarby.

Under de första åren saknade de dessutom ett fotbollslag.

I Göteborg hade Örgryte slagit Lyckans Soldater i Balders Hage (Heden) redan 1892, i Sveriges första fotbollsmatch.

Hammarby fick vänta 23 år till.

Sedan mötte de Johanneshov, i september 1915.

Och vann med 2-0.

Det var alltså så det började - med en seger.

Axel Wennergren gjorde det första målet, och varken han eller de andra hade (i likhet med Sören Cratz) hunnit lära sig att Hammarby, per definition, är ett svängigt lag som alltid förlorar i slutet.

Det tog ett par år att lära sig, men tecknen fanns tidigt:

1922 förlorade de en SM-final, mot Gais (1-3).

1925 spelade de i den första allsvenskan - men åkte ur direkt. Det sägs att det berodde på att de struntade helt i sommarträningen.

Fotboll var, helt enkelt, inte så viktigt.

Bekymmerslösa Bajen - det var en mytbild som skulle växa sig starkare de närmaste 75 åren.

Och det är alltid människor som bygger mytbilder.

Under 1931 debuterade en 16-åring i Hammarbys bandylag. Året efter spelade han dessutom hockey och fotboll i a-laget.

Han var den första riktigt stora profilen i Hammarby IF, en som märktes inte bara i Stockholm utan i hela landet:

Svenne Berka, bäst på plan.

Det var inte ovanligt att spelare alternerade, att de spelade bandy och hockey på vintern och fotboll på sommaren.

Men det var ovanligt att de var så bra.

Sven Bergqvist, "Svenne Berka", spelade handboll, fotboll, hockey och bandy, allt på högsta nivå.

Omvärlden kokade och rusade mot en politisk och mänsklig katastrof, nazisttågen åkte i skytteltrafik genom realpolitikens Sverige. Per-Albin Hanssons folkhem låg i beredskap och Ulla Billqvist sjöng "Min soldat" i radio.

På fotbollsplanen var det Svenne Berka som stod för tryggheten, med sin keps och sitt expressiva målvaktsspel.

Svenne Berka var en stor profil, men det var AIK som var störst i stan - tillsammans med Helsingborg, Norrköping och IFK Göteborg dominerade de allsvenskan. Hammarby var fortfarande inget stort lag.

Det blev bara en vända i allsvenskan, 1940. Bajen kom sist igen.

Och de hade inga pengar.

Man kan inte köpa en själ för pengar, det Hammarby har bevisat är att man däremot kan köpa en själ genom att inte ha några pengar alls.

Även de som håller på andra lag har kunnat sympatisera med Bajen - och det är lätt att förstå varför. För Hammarby är en perfekt fiende:

De har alltid varit fattiga.

De har alltid, enligt myten, spelat roligt.

De har alltid förlorat.

Lag som är rika och vinner - de senaste åren IFK Göteborg och AIK - kan ses som ett hot.

Hammarby har aldrig hotat någon.

De har sina klacksparkar och sin trassliga ekonomi.

Och de vinner ju aldrig.

Han föddes på julafton 1929, och han föddes på Katarina Bangata 42. Lennart Skoglund skulle dö på

samma adress, förbrukad och förbi, 45 år gammal. I portuppgången sitter nu en blank skylt, med en text:

"I detta hus föddes Sveriges bäste lirare, dribbler och fintare".

De kallade honom "Nacka".

Han var en människa.

Han är en saga.

För evigt kommer sagan om Nacka att vara intimt förknippad med myten om Hammarby. Nacka och Bajen. Bajen och Nacka. Lirare, dribblare och fintare - på och vid sidan av fotbollsplanen.

Han debuterade mot IFK Lidingö, i augusti 1946. Året efter kom Hammarby sist i division II, och åkte kana ner i division IV (serierna las om året efter).

1949 gick Nacka till AIK.

Det sägs att det kostade en tusenlapp och en kostym.

Men Hammarby hade gjort ett lika viktigt nyförvärv.

Lennart Nyman, föreningens mest klassiske ledare, hade övertalats att bli lagledare igen.

Det tog honom sex år att föra upp laget i allsvenskan.

Den här gången var det allvar.

Lennart Nyman dog i augusti 1998, efter att ha levt ett helt liv i Hammarby IF. Femtio år tidigare hade han bestämt sig för att sluta, men gav det en sista chans.

Han ledde laget tillsammans med tränaren Folke Adamsson.

1953 städade de i klubbsjälen.

De kastade ut det slappa södergemytet och började med en för tiden stenhård träning.

Hammarby blev starkare.

Det gav en plats i allsvenskan och historieböckerna. I Hammarby pratar man fortfarande om "54:orna".

Skälet var ett nytänkande, från en av den gamla tidens idrottsledare. Lennart Nyman var spelare, lagledare, kassör och ordförande i Hammarby, och svensk förbundskapten 1962-65. Samtidigt gjorde han karriär inom Konsum.

Lennart Nyman gjorde allt.

Men han fick aldrig se sitt älskade Hammarby vinna SM-guld. I Hammarbys jubileumsbok från 1997 står han citerad:

- Att vara kassör utan pengar är det bästa uppdrag som finns inom idrotten.

Lennart Nyman hade valt rätt klubb att ge sitt liv.

Den 7 maj 1964 mötte Hammarby Karlstad BIK, och det dröjde bara tre minuter tills de ledde med 1-0. Målet kom på hörna, det blev vad sydamerikanerna kallar ett "gol olímpico" - en hörna direkt i mål.

Ett konstverk.

"Nacka" var hemma.

Efter 13 år i Italien hade han återvänt för att spela några år i Hammarby, men den där hörnan slog han inte i allsvenskan.

För det här var åren då "Svängiga Bajen" blev ett begrepp i Fotbolls-Sverige.

50-talet och 60-talet var en evig bungyjump i seriesystemet. Division II till allsvenskan, allsvenskan till division II.

Hösten 1969 kvalade Hammarby till allsvenskan igen, med en ung landslagsmålvakt i laget.

Ronnie Hellström och hans Bajen slog Helsingborg, och blev klara för högsta serien.

Den här gången var de där för att stanna.

Från 1970 till 1987 spelade Hammarby i allsvenskan, deras längsta svit hittills.

I början var de inte mer än ett habilt lag på nedre halvan, men ändå var det nästan alltid fullt på Söderstadion.

Den här gången kom folk inte bara för att titta på Bajen, det fanns annat som var lika roligt att uppleva.

Som publiken.

Laget gjorde en usel vårsäsong 1970, men på hösten vände allt. Hammarby vann, spelet var bra - och på läktarna uppstod någonting som aldrig hörts i Sverige förut.

Fansen sjöng.

Europas supporterkultur hade kommit till Sverige.

För Hammarby var det dags att föda fram en ny del av klubbsjälen:

Supportrarna.

Publiksnittet var uppe över 12 000, och Hammarby blev det tidiga 70-talets poplag.

Det svängde på läktaren - och det svängde på planen.

1972 debuterade Billy Ohlsson i ett septemberderby mot Djurgården, med att göra Hammarbys enda mål.

Klen tröst. Djurgården gjorde åtta.

Veckan efter slog Hammarby Halmstad med 7-0, ytterligare en vecka senare förlorade de i Åtvidaberg - med 6-1.

Publiken älskade sitt Hammarby bortom alla gränser, men de var inga änglar - det har de inte varit senare heller, även om myten sagt det.

1980 skämde delar av klacken ut sig under en match mot Landskrona.

I ett försök att minska bråken samlade supportern Stefan Magnusson några kompisar i sitt kök i lägenheten på Blekingegatan.

När mötet var över hade de bildat Bajen Fans, med målsättningen att ha 500 medlemmar inom en snar framtid.

Ett år senare var de 1500.

- I dag är de 3 500, och en maktfaktor i klubben, säger Stefan Magnusson, medlem nummer 1 i Bajen Fans.

Bajen Fans hade bara funnits i två år när de, och alla andra supportrar, fick uppleva Hammarbys största framgång någonsin.

Precis som när HIF gick upp i allsvenskan 1954, så krävde den här framgången ett offer:

Sorti: bohemeriet.

Entré: seriositeten.

- Det var i vevan när fotbollen som helhet blev mer professionell. Vi var ett ungt gäng, många födda -59, vi var äregiriga och mycket seriösare. Vi tränade så in i helvete och spelade ingen klassisk Hammarbyfotboll. Visst fanns det lirare, men vi arbetade stenhårt och var disciplinerade, säger Thomas Dennerby.

I dag är han assisterande tränare i Hammarby.

1982 var han en tuff och spelskicklig vattenbärare på mittfältet.

Dessutom var han bara centimeter från SM-guld.

Seger mot Elfsborg i semifinalen, efter 3-0 inför en fanatisk publik hemma på Söderstadion - och i finalen väntade ett lag som skulle erövra Europa:

IFK Göteborg.

Unga Bajen chockade Blåvitt på Ullevi - seger med 2-1.

En vecka senare skulle de spela hem guldet. På Söderstadion, mot ett göteborgslag - precis som 2001.

- Under veckan så blev massmediapressen extrem, och vi njöt av det. Vi ställde upp på allt, stog med spadar och "grävde guld" på Söderstadion. Man märkte det inte, men vi förlorade fokus. Det var idioti, säger Thomas Dennerby.

Själv poserade han för fotografer på Aftonbladets redaktion, det skulle tryckas upp tröjor med texten "SM-guld 1982" - och några dagar och en match senare hade Blåvitt slagit Bajen med 3-1.

Hammarby kunde inte vinna.

Blåvitt kunde.

- När jag gick till finalen var det det största ögonblicket i karriären, när jag gick därifrån var det det värsta ögonblicket, säger Dennerby.

Det sena 80-talet och det tidiga 90-talet blev en ökenvandring för Hammarbus fotboll.

Ekonomin rasade, de åkte ur allsvenskan.

Det skulle dröja till 1998 innan de fick chansen på SM-guld igen.

Rolf Zetterlund följde den eviga framgångsformeln i klacksparkarnas klubb.

Han gav fan i myten.

Han valde att spela ett ganska grått, men väldigt effektivt spel.

Hammarby ledde serien länge, länge det året - det ofattbara, onämnbara var på väg att hända.

Efter 101 års väntan skulle Hammarby vinna.

Men det fanns förstås ett men.

Historien, myten, att de inte kunde vinna"

"och Öster.

I en sen höstmatch i omgång 21 blåste Anders Frisk straff för hopplösa jumbon Öster, i matchens sista minut. Jens Svensson satte den säkert, och guldet seglade norrut. Till fienden. Till AIK.

Lite mindre än ett år senare låg Hammarby sist i allsvenskan.

Rolf Zetterlund var hårt pressad, men vägrade ge upp.

Några dagar efter årets åttonde förlust, 0-2 mot Malmö FF, satte sig Rolf Zetterlund i bilen och åkte ut till sin sommarstuga på Djurö utanför Stockholm.

Ännu sent på natten var det sommarvarmt där ute, varmt och mycket tyst. I trädgården stod en älg och smaskade på äpplen.

Allt var idyll, allt var som vanligt.

Men Rolf Zetterlund var inte Hammarbys tränare längre.

Styrelsen, ledd av ordföranden Göran Paulsson, hade några dagar tidigare bestämt sig för att ge honom sparken. Zetterlund tog beskedet med fattning.

Han åkte till sommarstugan.

Och Göran Paulsson lyfte luren och slog ett nummer, för ett mycket viktigt samtal.

- Ja, det är Sören"

Svarade Sören Cratz.

Det är bara minuter kvar till årets största allsvenska match, när Råsundas södra läktare får en rubrik - en 20 meter lång banderoll med ett budskap: "Grönt för avunden. Vitt för oskulden - guld för 104 års väntan?". Den slutar med ett frågetecken. Förstås. För med Hammarby IF kan man aldrig riktigt veta. De förlorar mot AIK med solklara 5-2, banderollen tas ner. Och Hammarby väntar än. I dag och i morgon berättar Sportbladet historien om det gröna, det vita och en förening som alltid väntat. På söndag kan det vara för sent. Då kan Hammarby IF vara svenska mästare i fotboll. För första gången.

Simon Bank

Följ ämnen

Följ ämnen i artikeln