Fem punkter: IFK Norrköping – AIK
Per Bohmans fem punkter från Östgötaporten.
1. Snälla – jämför inte Mushito med Isak
Sluta.
Tänk inte ens tanken.
Jämför inte Daniel Mushito (född 00) med Alexander Isak (född 99).
Det vore direkt omänskligt att lägga den tyngden på 17-åringen. Isak var en talang bortom det begripliga, Mushito är bara en ”normal” stortalang. De är dessutom två vitt skilda spelartyper: Isak charmade allsvenskan med en spelförståelse och funktionell teknik som majoriteten av 30-åringarna inte kunde matcha. Mushito är i sin tur ett fysiskt råämne, en oöm ardenner – en tonårig pansarvagn som orsakar fläskläppar och blåmärken hos motståndare.
Därför måste förväntningarna vara hälsosamt låga, även om Mushito är lika gammal som Isak var när han slog igenom förra våren. Powerforwarden kan naturligtvis kötta in ett och annat mål, men det vore galenskap att räkna med det.
Att Norling ens startade med Mushito trodde jag först var en öppen markering mot sportchefen Björn Wesströms underkända forwardsjakt under vintern. Det ska dock sägas att Norling efter matchen betonade att vare sig Avdic eller Krpic var helt redo för spel – och att det var därför Mushito startade.
2. Eliasson är vårens spelare
Likt en inverterad Arjen Robben söker Niclas Eliasson nästan alltid samma lösning. Allsvenskans luftigt lättaste spelare vill via en snabb överstegare kila runt på utkanten av ytterbacken och smacka in ett inlägg.
Det borde vara lättläst, men är uppenbarligen effektivt sett till att Eliasson under våren noterats för åtta assist. Det är sju fler målgivande passningar än vad yttern mäktade med under de där beklagligt borttynande tre åren i AIK.
Inte ens när försvararna försöker styra Eliasson inåt i planen brukar de lyckas stoppa honom. De vinklar upp kropparna snett och bjuder generöst in till öppen gata mot mål. Men 21-åringen fintar då inte snett framåt som är brukligt vid en överstegare – han liksom slungar bollen rakt i sidled åt vänster – och lyckas tack vare sin extrema snabbhet runda sin back med en förfinad bandylov.
3. Peking vann på poäng
Snabba och följsamma duon Daniel Sundgren/Jesper Nyholm dubblerade ofta som överrockar på Eliasson och tillät faktiskt inte honom sticka ner hela vägen till kortlinjen.
Tur då, för Norrköping, att vänsterbreddaren har ett bredare register än så. Eliassons inläggsfot är en av seriens allra bästa vilket gör att han utan vidare kan piska in ett tidigt inlägg om kantkorridoren är stängd och försvaret samlat. Dessutom får han, enligt Pekings sedan år tillbaka fastspikade spelmodell, möjlighet att när som helst söka sig inåt i banan.
Så skapade också Norrköping, vars spelövertag var precis lika massivt som väntat, sina chanser före paus. Jens Gustafssons manskap förtjänade också ett ledningsmål. Eliasson försvann dock ur matchbilden efterhand.
4. Måndag hela veckan för AIK...
AIK?
Måndag hela veckan. Defensivt välorganiserat, tre mittbackar som fick undan det mesta och offensiva spelare som ägnar större delen av sin vakna tid åt att bevaka och stänga farliga ytor. Djupledslöparen Mushito fick ett uppdrag som passar en färsk debutant: att ligga på offsidelinjen i offensiven och skava på ”Ante” Johansson i defensiven. Han skötte sig med den äran, men är förstås inte redo att leda ett topplags anfallsspel.
5. Ett helt fotbollslag... mot ett halvt
Första halvan av den andra halvleken tvingar mig till att nyansera bilden lite. För AIK pressade fram sina båda kantspelare och etablerade ett visst tryck mot Peking under en ganska lång period. Det såg ofta läckert ut när de svartgula svärmade runt straffområdet (Olsson växer för varje match). Men som vanligt ledde det inte till några mål.
AIK har alltså bara legat under i totalt 33 av sammanlagt 990 spelminuter den här säsongen. Det är sensationella siffror. Hårdfakta som borde skvallra om en seriesegrare i vardande. Men AIK är ju bara ett... halvt fotbollslag. De har utan tvekan allsvenskans bästa defensiv, men fortsatt en offensiv som är allsvenskans tredje sämsta. Då vinner man inga SM-guld. Väl? Sett till forwardsuppsättningen Norling förfogar över har hans lag de facto poängmässigt presterat över förväntan under våren.
Norrköping är däremot ett... helt lag. Sammanhållet. Deras andra halvlek var visserligen inget vidare, nästan underkänd, men Jens Gustafsson behöver bara skruva på ett par saker för att lagbygget faktiskt ska kännas helgjutet.
Totalt sett: rättvist med 0–0.