Uniteds nya ansikte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-07
Utslaget i Champions League – och fansens uppror har pågått sedan den här mannen tog över klubben
Texten publicerades ursprungligen i septembernumret av Sportmagasinet.
Manchester United-fanzinet ”Red Issue” är en av de största och äldsta supportertidningarna i världen. I början av sommaren täcktes dess hemsida av ett ensamt budskap:
”Manchester United 1878-2005. Kroppen är borta, själen lever vidare”.
Det har varit en lång, het sommar i kvarteren runt Old Trafford. Protesterna mot klubbens nye amerikanske ägare Malcolm Glazer har varit både många och intensiva.
När känslorna stormade som allra värst försökte kolumnisten Daniel Ruth – krönikör på Glazers lokaltidning Tampa Tribune – förklara för de engelska fansen varför de tänkte fel:
”Ni kan hota med att bojkotta matcherna. Gäsp. Ni kan demonstrera på gatorna. Suck. Ni kan bränna alla dockor ni vill. Kära nån. Ni kan protestera, gnälla, tjura, skrika och hålla andan. Är det inte väldans? Ni kan krypa ihop i alla fosterställningars moder och primalskrika tills ni är blå. Så trevligt för er.
Och Malcolm Glazer och hans bäbisar kommer fortfarande inte bry sig ett dyft, inte ett jota, inte ens ett ögonblick. Om han så äger Man Utd under de närmaste 20 åren kommer han förmodligen sätta sin fot i den gamla arenan ungefär lika ofta som Föreningen för den argentinska arméns Falklands-krigsveteraner. Eftersom – allihopa nu – HAN INTE BRYR SIG”.
Någon hade missat poängen – frågan är bara vem. Var det Manchester Uniteds fans, som Daniel Ruth antydde? Eller var det kanske han själv som gjort ett tankefel?
Själva anledningen till att de där hetsiga engelsmännen var så upprörda var ju nämligen precis det, att Malcolm Glazer INTE BRYR SIG.
Han bryr sig inte om ifall Wayne Rooney spelar som renodlad forward eller droppar ner i hålet mellan mittfält och anfall. Han bryr sig inte om hur fansen tycker att klubben sköts. Han bryr sig helt enkelt inte om Manchester United.
Han bryr sig däremot väldigt mycket om att tjäna pengar.
Det var den lilla skillnaden som var problemet, mister Ruth.
Malcolm Glazer är en 77 år gammalaffärsman från Florida med rötterna i Litauen. Det var 25 år sedan han senast pratade med någon av sina sex systrar.
Familjens pappa hade dött redan 1943, och när mamman också gick bort 1980 så tog Malcolm Glazer snabbt kontroll över hela familjens tillgångar. När systrarna stämde honom sa han åt sina advokater att hålla processen rullade tills arvet inte längre var värt något. Rättsmålet pågår fortfarande och syskonen har inte haft någon kontakt sedan dess.
Enligt Malcolm Glazers egen historia så började hans bana som affärsman då han som fattig 15-åring fick ta över pappans anspråkslösa urmakarfirma. Enligt hans systrar är det inget annat än en myt.
– Pappa drev en juvelerarbutik, inget annat. Vi var inte alls fattiga – vi hade det väldigt bra. Vi hade en ny Cadillac och ett fint hus med ett Steinway-piano i, säger systern Marcia Shapiro.
Hon fortsätter:
– Malcolm har aldrig brytt sig om något annat än pengar. Från det att han var åtta år gammal så har han tjänat pengar. Han hade aldrig tid för idrott, hobbys eller vänner eftersom han alltid sprang hem direkt efter skolan för att syssla med affärer. Han är som en maskin.
1995 köpte Glazer det amerikanska fotbollslaget Tampa Bay Buccaneers för ungefär 1,6 miljarder kronor. När han såg en match strax efter övertagandet reste han sig och jublade då en spelare bröt en passning och rushade igenom för en touchdown.
Dick Greco, borgmästare i staden Tampa Bay, fick diskret påpeka för Glazer att han hyllade fel lag. Det var motståndarna som gjort poäng.
Vanlig fotboll? Innan han köpte Man United lär han aldrig sett en endaste match.
– Han bryr sig inte om några lag, han bryr sig bara om sig själv. Allt handlar om hans ranking på Forbes lista över världens rikaste. Nu när han äger Manchester United så blir han väl femma eller sexa i stället för 44:a eller vad han nu är nu, säger Marcia Shapiro.
I själva verket låg Malcolm Glazer på en undanskymd 584:e plats senast Forbes publicerade hans lista. Visst är han obscent rik – han ska vara värd drygt åtta miljarder – men han är inte i närheten av att vara lika obegripligt rik som till exempel Roman Abramovitj.
Det här är en annan aspekt av problemet. Visst hade det säkert gått att gräva fram flera gamla spöken som kunnat tala illa om Abramovitjs förflutna, men dels har ryssen ett färskt men genuint fotbollsintresse, dels har hans pengar gjort Chelsea oändligt mycket ekonomiskt starkare.
Glazers köp har haft den rakt motsatta effekten på Manchester United.
Av de drygt tio miljarder kronor som klubben kostade var knappt en tredjedel amerikanens egna pengar – resten lånade han ihop. Och vad innebär nu detta? Jo, att en klubb som tidigare var ekonomiskt stabil drog på sig mångmiljardskulder i samma ögonblick som köpet gick igenom.
Jaha – och vad innebär då det i sin tur? Kort och gott att businessmannen Malcolm Glazer lär vilja tjäna in de pengar han har satsat. Minskade kostnader, ökade intäkter. Färre spelarköp, dyrare biljetter.
Högre biljettpriser är inget som är populärt bland fansen ens i de bästa av tider – högre biljettpriser för att lyfta Malcolm Glazer högre på Forbes-listan kan vara den sista droppen i en bägare redan överfylld av irritation.
Lördagen den 16 juli spelades en speciell fotbollsmatch.
Amatörlaget Leigh RMI möter ett lag som kallar sig FC United of Manchester i en träningsmatch inför 2 552 åskådare.
På väg in till matchen blev en kvinna stoppad där hon gick med matchprogrammet ihoprullat i handen.
– Var försiktig. Det där programmet kan vara din pensionsförsäkring. När FC United når Premier League kommer det att vara en bit historia.
Ord är aldrig mer än ord – handling något helt annat. En grupp av Manchester Uniteds allra mest engagerade fans var så desillusionerade över vägen deras klubb slagit in på att de helt enkelt hade startat en ny.
Manchester United ägs till mer än 98 procent av en enda person, Malcolm Glazer. FC United of Manchester ägs av drygt 4 000 medlemmar som alla har en röst var vid klubbens årsmöten.
Den nya klubben har på bara några månader skrapat ihop en hemmaarena, en tränare, en spelartrupp och en friplats till division elva.
– Malcolm Glazer var definitivt katalysatorn, men han är inte den enda anledningen till att vi gjort så här. Det finns många som inte tänker gå tillbaka till Old Trafford enbart på grund av honom, men det finns många andra som inte har råd at gå på matcherna längre eller som inte kan arrangera om sina liv för att tv-schemat har gjort att speldatumet ändrats igen. Förhoppningsvis kan det vi skapar här få folk inblandade i fotboll igen. Själv kommer jag sakna Old Trafford oerhört, men jag kan inte stödja Glazers affärer, säger Andy Walsh, en av utbrytarklubbens grundare.
Han fortsätter:
– Pengar är inte onda, men allt det här handlar om hur ett fåtal personer använder Manchester United för att tjäna pengar till sig själva. Om en supporter kom till oss med en miljon pund skulle vi glatt ta emot dem – och sedan hade personen haft en röst på årsmötet som alla andra.
FC Uniteds första match slutade 0–0. Laget hade knappt ett enda avslut, men lagets center hade ändå gjort sig till en omedelbar publikfavorit.
Hans namn? Jonathan Mitten, släkt med Manchester Uniteds legendariske ytter Charlie Mitten.
– Jag är rörmokare. Om jag jobbar med ett sprucket rör klockan halv fyra och bussen till bortamatchen åker en halvtimme senare så stänger jag av kranen och säger: ”Jag kommer tillbaka i morgon”. Jag har aldrig missat en match. Jag älskar spelet för mycket, förklarar Mitten den yngre.
Som nästan alla andra spelare i FC United är Mitten gammal säsongsbiljettsinnehavare på Old Trafford.
– Jag älskar Manchester United, men klubben har helt enkelt blivit för kommersiell. Jag stod utanför Old Trafford och sålde fanzines under sex år på 90-talet, och jag såg publiken förändras. Turister frågade mig om jag sålde programmet, om jag visste var ”Busby Best”-statyn var eller till och med var Old Trafford låg, säger Mitten.
I sin andra match spelade FC United mot Englands andra utbrytarförening – AFC Wimbledon – på bortaplan. Fler än 1 000 bortafans åkte ner till London för att stötta ett lag med en målvakt som även spelar för det engelska landslaget för synskadade och där två olika spelare har tröjor med nummer sju på.
Champions League lär de aldrig vinna, men egentligen? Är det verkligen det som fotboll handlar om?
– Man kan gå på matcherna och stå på ståplats tillsammans med sina polare. Man behöver inte känna sig utnyttjad utan kan uppskatta matcherna för vad de faktiskt är – en ursäkt för att ha roligt, säger Andy Walsh.
En sen onsdagskväll i maj kom Rio Ferdinand hem till sin villa i Manchester-förorten Alderley Edge. Där väntade 30 män maskerade med rånarhuvor.
De sade sig företräda den hårdföra supporterfalangen MEC (Manchester Education Committee) och hade ett budskap som de inte ville få misstolkat:
– Samarbeta inte med Malcolm Glazer.
Under det senaste året har en av de absolut mest populära läktarsången bland Man Uniteds fans varit en med orden ”I hope that Glazier dies”. När ägarens två söner Joel och Avi skulle lämna Old Trafford efter sitt första besök blev de utsmugglade bakvägen i en bepansrad polisbil.
Historien om splitringen inom Manchester United kan vara en romantisk berättelse om handlingskraftiga människor som skapade ett nytt lag när deras gamla togs ifrån dem – men den kan den lika gärna handla om militanta fotbollsfundamentalister som inte tvekar att använda våld för att få igenom sin vilja.
– Folket bakom FC United framstår mindre som självuppoffrande ”riktiga fans”, mer som självupptagna petimätrar. Det senaste hotet från skuggrikets ”MEC Red Army” varnar Mr. Glazer och säger att han måste ”ge oss tillbaka klubben, återupprätta den så som den var tidigare”. Vilket ”tidigare” tänkte de sig? Förra veckan, då ”vår klubb” ägdes av stora aktieägare och drevs av en aktiebolagsstyrelse som aldrig lät passionen komma i vägen för sin profit? Eller fantiserar de möjligen om att gå tillbaka till Busby-eran, då ”vår klubb” var den snåla slaktaren Louis Edwards privata egendom, funderar journalisten Mick Hume.
När allting kommer till det som brukar kallas kritan så tycks faktiskt inte motståndet mot Malcolm Glazer vara riktigt så starkt som det kan verka.
En vanlig sommar brukar det vara ungefär 200 personer som inte förnyar sina säsongsbiljetter på Old Trafford – i år var antalet 320.
Visst avskyr många den nya ägaren och allt han står för – men till slut älskar de trots allt fortfarande sitt Manchester United mer.
Första hemmamatchen för säsongen, ungerska Debrecen i Champions League-kvalet. Wayne Rooney klipper in 1-0 i sjunde minuten, men är det inte något som är märkligt med måljublet? Låter det inte lite lägre än vanligt, lite mindre laddat?
Jo, flera supportergrupper har manat till bojkott av matchen, och på en arena som varit i stort sett utsåld 15 år i rad står 16 000 stolar tomma den här kvällen.
Drygt 51 000 är fortfarande en hög publiksiffra, men skulle man släppa ner en nyfiken gäst från en galax långt, långt borta vore det inte alldeles enkelt att förklara varför de mest högljudda åskådarna var de som valde att stå kvar utanför grindarna.
Det är ingen vidare kväll. Luften är småkylig och rätt fuktig. Ändå står de kvar i timme efter timme, de envisa. Om och om igen sjunger de sången som vi hört så många gånger inne på Old Trafford genom åren. Det är den andra tisdagen i augusti 2005, och den här kvällen så sjungs den på gatorna utanför stadion i stället:
”We´ll never die, we´ll never die
We´ll never die, we´ll never die
We´ll keep the red flag flying high
And Man United will never die”.