Inter – Italiens mest förödmjukade lag

Derbyt Milan–Inter utvecklades till ­exakt det psykodrama som alla hade väntat sig.

Milan går vidare mot nya äventyr och Inter våndas inför finalen i Coppa Italia.

Milan och Inter kommer från samma stad.

Där slutar alla likheter.

Milan och Inter är som Spara och Slösa, som Tur-Knutte och Oturs-Pelle, som Glader och Butter.

Alltså vinner förstås Tur-Knutte Milan, med Silvio Berlusconi på läktaren. Oturs-Pelle Inter lommar ut med svansen mellan benen och Adriano, Oturs-Pellarnas kung, säger med sprucken stämma:

”För att spela bra, måste jag vara lycklig”.

Någon borde ha talat om för honom att i Inter blir man rik. Men lycklig?

Aldrig.

Manici redo att ge upp

En hastig genomgång av Inters utgångsläget för derbyt, ger vid handen att det kanske hade varit bättre att begå självmord än att stiga ut på San Siros gröna gräs.

Massimo Moratti funderar på att sälja. Roberto Mancini funderar på att ge upp – om han inte blir avskedad innan han har funderat färdigt.

Interisterna funderar på att byta religion.

Grattis!

Hoppas ni känner er redo för en hård fight mot de soliga Tur-Knuttarna i Milan, som har Berlusconis positiva tänkande som ett mantra i bakhuvudet. Livet är underbart, vi är bäst i världen och när (inte om) vi vinner, rasslar kosingen och damerna in.

På läktarna sitter de glada Milan-fansen och skrålar. Inter-fansen har däremot beslutat att ge sitt lag en minnesbeta och bojkotta derbyt! De strejkar.Ursäkta?

Vad skulle nu det vara bra för?

Tror ni kanske att Adriano, den bräcklige jätten, spelar bättre för att ni inte var där?

???

Mot bakgrund av det iskalla vakuum som just nu omger Inter, borde derbyt inte ha slutat 1–0 till Milan, utan 10–0.

Oturen drabbade Inter – igen

Men obegripligt nog spelade den italienska ligans just nu mest förödmjukade lag en utmärkt match mot Milan.

Man kan inte anklaga spelarna för dålig koncentration eller bristande fighting spirit, som i returen mot Villarreal.

Ingenting annat än några ögonblicks otur avgjorde gårdagens derby.

Oturen drabbade naturligtvis Inter som förlorade med 1-0 av födsel och ohejdad vana.

Det är kanske dags att börja bedöma Inter med utgångspunkt från förlusterna, snarare än segrarna. Hur förlorade de den här gången? Förnedrande, halvdassigt eller med äran i behåll?

Förlora. Förlora igen. Förlora bättre. I grund och botten är det vad livet handlar om.

Nu inmutar alltså Tur-Knuttelaget Milan andraplatsen i ligan och går vidare till semifinal i Champions League mot Barcellona på tisdag, stärkta av sin seger mot Inter som i alla avseenden var en värdig motståndare.

Under tiden har Milan lyckats glömma att de själva schabblade bort förra årets final mot Liverpool som det värsta Inter.

Men det viktiga är att de har glömt det. Inter däremot verkar bara tänka på sina nederlag, idisslar dem som en ko så att de åker fram och tillbaka i de fyra magarna.

Vem vill köpa ?

Därför våndas nu hela klubben, från vaktmästare till Massimo Moratti, inför finalen i Coppa Italia mot Roma. Inte: det här ska vi vinna. Snarare: tänk om vi förlorar.

Det är ödets ironi att Inter på nytt är i final i den italienska fotbollsvärlden ädlaste, men minst prestigefyllda kupp. Ingen bryr sig om Coppa Italia.

Den är ett sorts tröstpris för dem som inte lyckas med någonting annat. Perfekt för Inter, som vann förra året.

Roberto Mancini var en ung och lovande tränare när han kom till Inter.

I går var han grå i både håret och i ansiktet. Fullständigt uppgiven. Inter går hårt åt både spelare, tränare och supportrar. En omöjlig kärlek.

Massimo Moratti säger att han vill sälja.

Problemet är bara att ingen vill köpa.

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)