Vann matcher – på autopilot

Erik Niva

Dynamo Kiev – laget som blev en segermaskin

Under flera årtionden var Kiev en av de viktigaste platserna i hela fotbollsvärlden.

Här skapades lagen som erövrade Europa och spelarna som vann Guldbollen. Är det fortfarande så?

Sportbladets reporter Erik Niva och fotograf Niclas Hammarström följde med svenskbekante Vadim Jevtusjenko på en resa genom Ukrainas färgstarka fotbollshistoria.

Bucklorna står i långa rader längs golvet. Stora bucklor, små bucklor, enkla bucklor, utsmyckade bucklor. Sovjetiska ligan, europeiska super­cupen, ukrainska cupen.

Hela Dynamo Kievs stolta historia är ihoppressad i ett litet rum, och det tar några minuter innan Vadim Jevtusjenko hittar vad han letar efter.

Bredvid varandra i mitten står två pokaler som tilldelats vinnarna av Cupvinnarcupen. Jevtusjenko fiskar upp den från 1986 och väger den i händerna.

– Hur många flaskor champagne var det som rymdes? Jag har för mig att det var tre. Eller var det fyra?

Våren 1986 var Dynamo Kiev ett av Euro­pas allra bästa lag. I cupvinnar­cup­finalen slog de Atlético Madrid med 3–0. ­Vadim Jevtusjenko gjorde ett av målen, spelade fram till ett annat.

Några veckor senare åkte samma spelare till Mexiko för att spela VM för Sovjetunionen. I premiärmatchen slog de Ungern med 6–0. Tio man i laget kom från ­Dynamo Kiev.

– När vi var som bäst så spelade vi en fotboll som kändes helt automatisk. Vi behövde inte tänka, och det var som om vårt spel gick på dubbla hastigheten jämfört med motståndarnas. Det spelade ingen roll om vi mötte ett storlag som Atlético Madrid eller ett landslag som Ungern – vi var nästan ostoppbara.

Vördnadsfull respekt för tränaren

Ner för några trappor, ut genom en dörr och ner för några små backar – sedan står vi vid statyn över mannen som gjorde allt möjligt.

När Valerij Lobanovskyj gick bort för tio år sedan döpte Dynamo Kiev om sin hemmaarena efter honom. Hundratusentals människor kantade stadens gator i samband med hans statsbegravning.

Häromkring ses Lobanovskyj fortfarande som en av de största fotbollstränare som någonsin funnits. Respekten för honom är nästan vördnadsfull.

Trots att fotografen insisterar vill inte Vadim Jevtusjenko sätta sig på bänken bredvid Lobanovskyj-statyn. Han föredrar att stå kvar på marken nedanför och titta upp mot sin gamla läromästare.

– Det är bättre så. Jag var aldrig någonsin på samma nivå som honom och jag kommer heller aldrig att bli det. Han ska vara själv däruppe.

1957 skickades den första Sputnik-satelliten i omloppsbana runt jorden. Samma år öppnades också Sovjetunionens första cybernetiska institut i Kiev.

Valerij Lobanovskyj var 18 år gammal då, och växte upp i en stad som utsetts till centrum för Sovjetunionens framskymtande datorindustri. Det var här som den allra första prototypen till PC-datorn utvecklades, 1963, och Kiev blev snabbt världs­ledande vad gällde forskning runt automatiserade kontrollsystem, artificiell intelligens och matematiska modeller.

Lobanovskyj blev ett barn av sin tid och sin stad. Han skrev in sig på Kievs polytekniska institut, och tog med sig diskussionerna och lärdomarna därifrån ut på fotbollsplanen.

”Omöjligt att lita på turen”

Han var själv en skicklig spelare – en lynnig vänsterytter som gjorde 144 matcher för Dynamo Kiev och 2 landskamper för Sovjetunionen – men han trivdes allt sämre med sporten ju mer han lärde sig om vetenskapen.

– Det gick inte att fortsätta så som vi gjorde. Det var omöjligt att lita på turen eller slumpen i modern fotboll. I stället var det nödvändigt att skapa en ensemble, ett kollektiv som med stark tro underordnar sig en gemensam spelidé, skrev han i sin självbiografi.

Tio år efter att spelaren Valerij Lobanovskyj lämnade Dynamo Kiev tog tränaren Valerij Lobanovskyj på sig klubboverallen.

Han gjorde det som en ny sorts fotbollsmanager, med nya idéer och en ny attityd.

– Allt i livet är siffror. Ett lag som inte misslyckas med mer än 18 procent av sina aktioner är oslagbart, slog han fast.

Gjorde KGB misstänksamma

När Lobanovskyj beställde en dator till Dynamo Kievs träningsanläggning – en stor, klumpig sak av tidig 1970-talsmodell – reagerade KGB. De misstänkte att klubben fungerade som någon sorts täckmantel. Datorer var sällsynta på den här tiden. Vad skulle en fotbollstränare med en sån apparat till?

Jo, han skulle bygga fotbollslag.

Han skapade ett detaljerat system som preciserade vilken sorts fotboll hans Dynamo Kiev skulle spela, vilka spelare som lämpade sig för det, hur de skulle tränas för uppgiften och hur deras prestation därefter skulle utvärderas.

Målet var en sorts automatiserad datorfotboll för framtiden, en fotboll som skulle klara tidens test och överleva in på 2000-talet.

Vi tar bilen och kör mot sydost.

Dynamo Kievs träningsanläggning ligger kvar i Koncha-Zaspa, halvtimmen utanför stadskärnan. Det var här Valerij Lobanovskyj hade sitt fotbollslaboratorium, och det var hit en storögd Vadim Jevtusjenko kom i början av 1980-talet.

– Man hade ju hört en hel del innan, snacket om hur man var tvungen att träna tills man kräktes. Men man hade ändå ingen aning om vad det var som väntade.

Jevtusjenko blev värvad från Zirka Kiro­vograd, en mindre klubb i staden där han läste till idrotts­lärare. Lobanovskyj hade sett tecken på att hans spel skulle passa in i Dynamo Kievs modell, och med tiden såg han till att få dem bekräftade.

Fick spela dator

Med en joystick i handen fick Jevtusjenko spela olika sorters datorspelsförlagor, som skulle mäta hans reaktionssnabbhet, koordinationsförmåga, balans, uthållighet och mentala styrka.

– Det kunde vara att man skulle trycka på en knapp ett antal gånger så snart man såg en lampa tändas i ena hörnet av skärmen. Visst kan det låta lite fjantigt i dag, men på tiden var det helt nytt.

Inför varje träning – två pass om dagen – försågs Jevtusjenko med ett specialanpassat schema för att utveckla honom både individuellt och kollektivt. Inför matcherna kallades han in på Lobanovskyjs kontor, där det preciserades exakt vad som förväntades av honom. Och dagen efter utvärderades hans prestation med ett slags betygslapp som hängdes upp i omklädningsrummet.

– Till exempel kunde det stå att jag utfört 92 stycken aktioner av en viss teknisk eller taktisk sort. Då visste jag att det var problem, för i den roll jag spelade krävdes minst 100. Det kunde räcka för att bli petad i matchen efter.

”Mycket tid att tänka på taktik”

Numera är det här en toppmodern anläggning – utomhusplaner, inomhusplaner, konstgräsplaner, femstjärnigt hotell – men det är ändå en sliten tegelkåk i en undanskymd del av området som är mest intressant.

Det är det gamla högkvarteret, kasernen där spelarna bodde och ledarstaben arbetade på 1980-talet.

– Nu håller reservlagets spelare till här, men det ser nästan exakt likadant ut som det gjorde då. De har ställt in några biljardbord och några träningsmaskiner – annars har ingenting förändrats.

Vadim Jevtusjenko visar vägen upp för en trappa, in i en korridor av vandrarhemsstuk.

– Här i rum nummer fyra bodde jag, tillsammans med målvakten. Vi var här minst 100 dagar om året. Det enda som fanns i rummen var två sängar och ett bord, så det fanns mycket tid till att läsa böcker eller ... tänka på taktik.

Hade status och privilegier

Två dörrar bort – i hörnrummet – låg Valerij Lobanovskyjs kontor.

– Inför nästan varje match blev man inkallad. Det hände att jag gick in med egna idéer om min roll i laget. Men då hade han redan förutsett exakt vad man skulle säga, och efter fem minuter hade han tagit över samtalet fullständigt. När man gick ut ur rummet hade man helt glömt bort vad man hade för egna tankar, huvudet var fullt av hans.

Om man ändå invände eller proteste­rade ... Vad hände då?

– Lobanovskyj var fantastiskt skicklig psykologiskt, men du måste också förstå att vi var beroende av honom på ett sätt som inte går att föreställa sig i dag. Han kunde välja vilka spelare han ville, och han kunde göra sig av med någon av oss när som helst. Som spelare i Dynamo Kiev ­hade vi status och privilegier. Vi kunde få bra lägenheter, fina bilar, gå in på vilka ställen vi ville ... Men om Lobanovskyj ilsknade till kunde han skicka oss till en klubb i Baku eller Yerevan på ett ögonblick.

Inspirerades av teatern

Vi går ut och tar en promenad över området, korsar träningsplanen där Jevtusjenko gjort tusentals träningspass.

– Vår fysik och kondition var en stor förklaring till att vi var så bra, men det var ­ännu viktigare att vi var så samspelta. Vi visste exakt vart vi skulle passa innan vi fick bollen, och vi visste precis hur vi skulle löpa direkt efter att vi slagit passningen. En tiondels tvekan var för mycket.

Hela förhållningssättet kan tyckas maskinellt, men fotbollen som genererades var både effektiv, offensiv och sevärd. I västmedierna beskrevs hans lag ofta som ett gäng robotar – i Kiev gick Valerij Loba­novskyj regelbundet till teatern för att ­lära sig hur det inrepeterade kunde omsättas i kreativ konst.

– När jag först kom till Sverige kunde jag inte alls kommunicera med de andra spelarna i AIK, och det var väldigt frustrerande. För mig var passningsspelet ett språk. Om jag slog bollen med en viss riktning och hårdhet så gjorde jag ju det för att jag ville ha en väggpass i vinkel tillbaka. Jag trodde att det skulle gå att förstå varandra på planen utan att kunna svenska, men det var först när Peter Larsson kom från Ajax som jag fick spela med någon som också lärt sig passningsspråket.

En match som satte spår

När vi går in i den stora hotellbyggnaden för att inspektera hur det ukrainska landslaget ska bo under EM känner receptionisten igen Vadim Jevtusjenko. Han fiskar fram en jubileumsbok för signering samtidigt som han smattrar på ukrainska, och får språket att låta entusiastiskt på ett sätt jag aldrig tidigare hört.

När vi strax därefter står och blickar ut över en rehabiliteringsbassäng med Dynamo Kievs klubbmärke inkaklat i botten frågar jag Jevtusjenko vad som sades.

– Han berättade om hur han hamnat på det här jobbet. Första gången han gick och såg oss var han 12 år gammal, och vi spelade mot Rapid Wien i en Cupvinnarcupkvart. Vi vann med 5–1, och jag gjorde ett av målen. Där och då bestämde han sig för att han skulle jobba för Dynamo Kiev en dag. Och nu är han här, drygt 25 år senare.

Vad sa du?

– ”Där ser du vad man kan uppnå ifall man verkligen bestämt sig”.

I början av 1989 hade Sovjetsystemet mjukats upp tillräckligt för att en del äldre spelare skulle få tillåtelse att åka västerut. Egentligen skulle Vadim Jevtusjenko prova på spel i Mexiko, men slumpen ville annorlunda och som 31-åring hamnade han i stället i Sverige.

Det skulle dröja nästan 20 år innan han flyttade tillbaka till Kiev igen.

I samband med hans 50-årsfest blev han tagen åt sidan av Aleksej Michailitjenko – hans gamla lagkamrat från Dynamo Kiev och landslaget – som förklarade att han fått erbjudande om att bli Ukrainas nya förbundskapten.

Han ville ha en assistent som var fostrad i samma fotbollstänk. Han ville ha ­Vadim Jevtusjenko.

– Det gick inte att säga nej. I Sverige fick jag bara jobb i klubbar som Valsta Syrianska och Reymersholme. Det här var chansen att arbeta på den absolut högsta nivån.

”Klubbarna ägs av rika män”

Landet som Jevtusjenko återvände till var ett helt annat än det han lämnat. Politiskt sett hade det kommunistiska Sovjetunionen gått över i det vilda östern-kapitalistiska Ukraina. Fotbollsmässigt sett ­hade en av Europas mest välfungerade talang­fabriker störtat samman.

– Förut fanns det ju statsfinansierade klubbar i varenda stad. Nu är det bara storstadsklubbar med rika investerare som har resurser.

Inne i träningshallen värmer tolvåringslaget upp inför ett pass. Kvaliteten är imponerande hög, men enligt Vadim Jevtusjenko ett undantag från den problematiska regeln.

– I dag ägs klubbarna av rika män som vill bli populära, och de gör ju inga långsiktiga investeringar. De vill köpa sig till omedelbar framgång och struntar i talangutvecklingen. Metalist Charkiv ägs av en av landets rikaste män och gick till kvarts­final i Europa League. Då tror folk att ukrainsk fotboll mår jättebra – men när de slog Malmö FF med 4–1 så hade de tio utlänningar i startelvan. ­Bara målvakten var ukrainare. Sjaktar Donetsk brukar också starta med åtta, nio utlänningar. Dynamo Kiev är den enda klubben som bryr sig om att försöka producera spelare till landslaget.

Var det ett problem för er som förbundskaptener?

– Givetvis. Folk tror fort­farande att vi tillhör Europas stora fotbollsnationer, men glömmer att vi inte fått fram en riktigt bra spelare på mer än femton år. Vi fick sparken efter att Grekland gjorde ett slumpmål i play off-mötet och vi missade VM 2010. Okej, vi borde ha slagit ut Grekland – men efter­som Ukraina snubblade sig fram till en VM-kvart 2006 tyckte folk att vi minst borde ha gått till semifinal. Förväntningarna var helt orealistiska.

”Ett skrytbygge”

Vi kör tillbaka in mot Kiev. Ju närmare centrum vi kommer, desto färre betonggrå Sovjethus och desto fler halvfärdiga skyskrapor. Det är EM-dags, men staden är alltjämt en gigantisk byggarbetsplats.

– Mitt land fungerar som en student inför ett prov. Vi vet att vi kommer att få panikstressa de sista dagarna, men gör ändå ingenting förrän det är absolut nödvändigt.

I en brant skogssluttning ovanför Dniepr-floden vinschas material till byggjobbare som hänger fritt i selar femton meter upp i luften. Det ser direkt livsfarligt ut.

– Ett skrytbygge. Området har någon slags k-märkning, men de bara struntade i alla regler och byggde ändå. Upplagt för katastrof. Marken är instabil, och det kan mycket väl bli jordskred som drar med sig hela komplexet rätt ner i floden. Men läget är fantastiskt. Lägenheterna är de dyraste i hela Ukraina. Jag tror att Sjevtjenko har köpt en av dem.

Hur är egentligen hans status numera?

– Han är en ikon, men fotbollsmässigt finns nästan inget kvar. Synd att han inte har lagt av. Han förtjänar att bli ihågkommen som den spelare han var snarare än den bleka kopia han är nu.

Efter att Andrij Sjevtjenko avgjort Champions League-finalen 2003 tog han med sig pokalen till Kiev och ställde ner den bredvid statyn av Valerij Lobanovskyj.

Fyra år tidigare hade de varit på väg att vinna den tillsammans. Sjevtjenko var centralfiguren i det sista stora Lobanovskyj-laget. Det var han som gjorde hattrick på en halvlek för det Dynamo Kiev som åkte till Camp Nou och krossade Barcelona med 4–0. Det var han som gjorde tre mål mot Real Madrid på vägen mot en Champions League-semi de sedan slarvade bort.

Han var även den senaste spelaren som tog sig hela vägen från träningsanläggningen i Koncha-Zaspa till Guldbollen-galan

där Europas allra bästa fotbollsspelare utses, precis som Oleg Blochin gjort på 1970- och Igor Belanov på 1980-talet.

Vadim Jevtusjenko tror att han var den sista.

”De borde vara bättre”

Trots att U19-landslaget vann EM 2009 och trots att U21-landslaget slog Sverige med 6–0 häromveckan är han rejält orolig för den ukrainska fotbollsframtiden.

– Jarmolenko, Konopljanka ... Okej, det är bra spelare, men de borde vara mycket bättre. Hade de bara fått rätt utbildning hade de kunnat maximera sin talang i stället för att slösa bort den.

De kom fram i fel tid?

– Både och. Han fick fram spelare som vi inte är i närheten av i dag, men för att vara ärlig så var ju Lobanovskyj en tränare för Sovjetsystemet. Hans metoder ­hade inte fungerat nu, det går inte att köra den auktoritära stilen längre. Spelarna tänker bara på sig själva. Vi märkte det när vi var förbundskaptener – det gick ju inte att nå fram till en kille som Andrij Voronin. Han sprang runt som en halshuggen kyckling och gjorde allt annat än det vi sagt. Sjevtjenko är inte sådan. Han är fostrad att spela för laget och göra som tränaren säger. Men samtidigt finns det ingen kvar som kan säga åt honom att han är slut, att hans tid är förbi. Lobanovskyj hade gjort det. Han hade inte tagit med honom till EM.

Dynamo Kievs framgångsera upphävde rådande logik på en rad olika sätt. Normalt sett såg kommunistregimen till att centralisera idrottsliga framgångar till Moskva.

– Generalerna som styrde Dynamo Moskva tyckte att det var självklart att de skulle få plocka spelare från Kiev, men Loba­novskyj höll emot. Jag tror att han utnyttjade att Brezjnev också var ukrainare, såg till att få honom på Dynamo Kievs ­sida.

Han använde Sovjetunionens ledare i sitt lagbygge?!

– Hans makt var stor. Hade det gått bra en säsong så avslutades den alltid med att man gick in till Lobanovskyj och berättade om sina önskningar och behov. Kanske ­hade man fått barn, och behövde en större lägenhet. För vanligt folk var det väldigt svårt att byta lägenhet – köerna var jättelånga – men Lobanovskyj gick direkt till pamparna i kommunistpartiet och fixade det.

Var han själv med i kommunistpartiet?

– Självklart. Alla var med. Själv lämnade jag in mitt medlemskort på högkvarteret precis innan jag åkte till Sverige. Sedan har jag ingen aning om vad som hände, ifall de strök mig ur registren eller inte. Kanske är jag fortfarande med utan att veta om det.

Ett hårdare samhälle

Vi har nu kommit in i Kievs centrum, där stadsbilden totalt domineras av neonskyltar från de västerländska företags­jättarna. Jag frågar Jevtusjenko om det händer att han saknar Sovjettiden. Det dröjer länge innan han svarar.

– Vad ska jag säga ... Det är svårt för mig att förklara, eftersom jag vet att det är svårt för er att förstå. Kommunismen var hemsk på många sätt, men visst finns det ändå bitar som jag saknar. Det finns saker som blivit mycket sämre. Jag tycker att gemenskapen saknas. Tidigare var det naturligt att umgås med vem som helst. I dag släpps man bara in i en grupp ifall de tror att den har nytta av en. Samhället har blivit hårdare, fattigdomen har brett ut sig. Gamlingar tvingas ut ur sina lägenheter och får ­leva på gatan i stället. Ingen tar hand om dem.

Olympiastadion ligger där den alltid legat, mitt inne i stadskärnan. Inför EM har den totalrenoverats för ungefär 4,5 miljarder kronor.

– Otroliga pengar, men den har i alla fall blivit riktigt fin. Folk vill komma till den här arenan. Dynamo Kiev har spelat liga­matcher inför 80 000 åskådare flera gånger under våren.

Inbrott för andra gången

Jakten på parkeringsplats intill arenan drar ut på tiden. Jevtusjenko granskar utbudet kritiskt.

– För några veckor sedan ­hade jag inbrott i bilen, alldeles här i närheten. Och det var andra gången.

Till sist ställer vi bilen mitt framför stadions huvudinfart. Kanske inte helt lag­lydigt, men en parkeringsplats som ger full uppsikt över bilen.

– I Ukraina handlar ju mycket om att ­veta vad man kan göra och vad man inte kan ­göra. Jag är lite orolig för alla svenska fans som kommer hit, att de ska bli utsatta för brott eller utnyttjade av korrupta poliser.

Huvudtränare i sin gamla klubb

Dagen efter följer vi med in i Vadim Jevtusjenkos nya vardag.

Vi möter upp utanför fotbollsförbundets kansli, där han ägnat förmiddagen åt ett utdraget möte. Sedan några månader tillbaka är Jevtusjenko huvudtränare för Zirka Kirovograd i andraligan – klubben där hans spelarkarriär först tog fart – och inför säsongsomstarten skulle nu de grova riktlinjerna dras upp.

Det gick sisådär.

– Vi satt där i fyra timmar och kom knappt ens igång. Till sist fick vi säga att vi var tvungna att sticka.

Vad var det som tog sådan tid?

– Första punkten handlade om att försöka få igång tv-sändningar från andra­ligan. Men det verkar omöjligt. Några klubbar vill inte ha några kameror på sina matcher ...

När Jevtusjenko ska sammanfatta livet i den ukrainska andraligan pratar han om ”ett träsk” fullt av korruption och mutor.

– Jag vet att min egen klubb var inblandad i ett par lägg­matcher förra säsongen, men hela den klubbledningen är borta nu. Den nya presidenten skulle aldrig ens komma på tanken att be mig om något sådant, han vet att jag skulle sticka direkt.

”Det är här pamparna bor”

Zirka Kirovograd har precis kommit hem från ett läger i Turkiet, och ska nu ha sitt första träningspass i hemstaden. Det ska börja om tre timmar. Trettio mil bort.

Gaspedalen i botten, och samma väg ut ur staden som dagen före. Hög hastighet fram till Dynamo Kievs träningscenter och vidare förbi anläggningen där Sverige ska hålla till under EM.

– Det är här alla de rika pamparna bor, så därför går det att köra så snabbt. De har låtit bredda motorvägen på den här sträckan.

Lite längre fram ligger en restaurang som drivs av Lobanovskyjs enda dotter.

– Det var väldigt populärt strax efter hans död, men nu har det gått tio år och det är inte särskilt välbesökt längre. Folk glömmer.

Hastigheten börjar närma sig 200- strecket då ett blåljus plötsligt dyker upp i backspegeln. Vadim Jevtujsjenko stannar bilen, suckar, och går ut för att ­möta en butter trafikpolis.

Tre minuter senare är han tillbaka – ­utan böteslapp.

– Jag hade tur. Han var fotbollsintresserad.

Det sägs att världen har krympt, men den informationen har inte nått Kirovograd. Det är en hyggligt stor stad – ungefär som Malmö – men ändå brukar det gå flera år mellan de tillfällen då den överhuvudtaget nämns i etablerade västmedier.

Att åka bil hit har varit som att färdas i tidsmaskin, och nu när vi kommit fram förstärks intrycket av att ha hamnat i en annan historisk epok.

Träningsplanen ligger några hundra meter från Lenin-statyn på torget.

Några bistra väderveckor har gjort så att planen vid lärarhögskolan är den enda spelbara. Det var där Vadim Jevtusjenko själv spelade för drygt 30 år sedan, och väldigt lite har förändrats sedan dess.

– Det enda som har hänt är att allt har blivit mer slitet.

Planen består mestadels av jord, men när träningen börjar går det fortfarande att urskilja några grästuvor. 90 minuter senare har allt flutit ihop till en enda stor gyttjepöl.

Jevtusjenko har mest vankat omkring runt mittcirkeln, pekat fram instruktioner och vrålat ut barska kommandon. Efter passet är han belåten och missnöjd på samma gång.

– Jag är nöjd med spelarnas inställning. De försökte i alla fall träna, snarare än att gnälla på förutsättningarna. Men det är ju en katastrof att vi ska behöva hålla till här – vi måste ha en riktig träningsplan. Redan nu har jag sagt det till ägaren tusen gånger. Men det är som det är. Vissa saker tar väldigt lång tid, andra går snabbare.

Lever som på ett regemente

Zirkas huvudanläggning ligger bara några backar bort. Där finns arenan – med plats för knappt 15 000 åskådare – och där finns hotellkomplexet som fungerar som högkvarter.

Byggnaden är modern, men fungerar enligt gamla fotbollsprinciper. Här äter och sover spelarna i Zirka Kirovograd. Här lever de sina regementsliknande liv, nio månader om året.

Jag checkar in och tilldelas ett rum på bottenvåningen. Någon egen nyckel får jag inte, utan måste be receptionisten om hjälp varje gång jag vill bli insläppt. Tv:n går inte igång. Internetuppkopplingen fungerar inte.

– Det är väl någon som inte betalat ­någon licens eller någon avgift. Jag får se till att hota med stryk i morgon.

Vadim Jevtusjenko ler sitt outgrundliga leende i hotellkorridoren. Som manager för en klubb i ukrainska andraligan har han fått vänja sig vid att engagera sig i alla dess delar. Ena minuten ligger han på presidenten om det långsiktiga behovet av en riktig träningsanläggning, nästa finkammar han textilmarknaden i jakt på klädfabrikanter som kan leverera matchställ i rätt gulrödrandiga färger.

När vi kommer ner till restaurangen har spelarna precis avslutat sin middag. Jevtusjenko inspekterar maten som serverats och suckar uppgivet.

– Lever. Igen.

Är det ofta lever?

– Varje dag. Och varje dag säger jag åt kocken att han måste laga annat kött, bättre kött. Inte lever. Men inget händer. Jag tror att han är arg för att han inte får bättre betalt.

Rik på industrifetter

Relativt sett är ändå Zirka en rik och välfungerande klubb. Ägaren har byggt upp en förmögenhet på ett företag som producerar mat- och industrifetter. Lönerna betalas ut som de ska, vinterträningen förläggs till Turkiet och här på hotellbasen är det dammfritt i hörnen.

– Kanske kan klubben resa sig och gå upp i högstaligan igen. Men det är svårt. Det finns ingen grund att stå på, och hela klubbens framtid beror på om ägaren tappar lusten eller inte.

Kirovograd är en anrik plantskola. Gamle Manchester United-spelaren Andrej Kantjelskis är härifrån. Tre av nyckelspelarna i den ukrainska EM-truppen också: målvakten Pjatov, mittfältaren Nazarenko och genombrottsspelaren Konopljanka.

– Nu har jag några killar med talang, sådana som borde kunna ta sig till högsta­ligan. Men riktigt hög standard? Nej. De har missat för mycket. För dålig utbildning i unga år.

”Sverige bygger vidare”

Egentligen ska han upp på hotellrummet för att förbereda morgondagens dubbla träningspass, men vi sitter kvar ­efter middagen, delar på en flaska ukrainskt vin och pratar om EM. Mot Frankrike blir det svårt, tror Jevtusjenko, men England går definitivt att besegra.

– De var kassa när vi mötte dem som förbundskaptener. Lättlästa. Deras enda offensiva idé var att Rooney och Gerrard skulle skifta position, så att Gerrard kom in i banan från vänster. Så vi blockerade den ytan med tre centrala mittfältare på linje – och då hade de ingenting. Vi slog dem lätt i Dnipropetrovsk.

Och Sverige då? Vadim Jevtusjenko rycker på axlarna.

– Det kan gå hur som helst. Sverige är alltid svårslagna. Även om Hamrén förändrat en del så finns grunderna kvar.

Sverige är Sverige.

– Ja, Sverige bygger vidare på sin identitet. Ukraina däremot ... Än så länge går det fortfarande att dra en linje mellan det Lobanovskyj byggde upp och landslaget. Blochin är förbundskapten, Sjevtjenko är fortfarande med ... Men det är de sista länkarna i kedjan. En gång var vi faktiskt ganska unika. Nu är jag rädd för att vår fotbollstradition är på väg att ta slut.

”Allt i livet är siffror. Ett lag som inte misslyckas med mer än 18 procent av sina aktioner är oslagbart.”

– Valerij Lobanovskyj

”Om jag slog bollen med en viss riktning och hårdhet så gjorde jag ju det för att jag ville ha en väggpass i vinkel tillbaka.”

– Vadim Jevtusjenko om svårigheterna att kommunicera med lagkamraterna i AIK

”Nu har jag några killar med talang, sådana som borde kunna ta sig till högstaligan.”

– Vadim Jevtusjenko