Frändén: De vann sista slaget – och hela kriget
Ibland händer inget på massor av år, sen kommer jordbävningen som vänder allt på ända.
De spanska fotbollsdamerna satte allt de hade på en häst, de balanserade mellan ikonstatus och svart natt i månader.
I fredags vann de det sista slaget och hela kriget.
Tre minuter efter att Magdalena Eriksson gett Sverige ledningen på Gamla Ullevi kommunicerade det spanska fotbollsförbundet att man gett Miguel García Caba, chef för ”integritetsavdelningen” (stort fniss), sparken. Det var ett exempel på spektakulärt taskig tajming. Men taskig tajmning är å andra sidan det spanska fotbollsförbundets enda tydliga riktmärke när det kommer till damlandslaget.
En fyrklöver av huvuden har rullat de senaste veckorna i fotbollens nationella organ och lämnat förbundets mäktigaste poster vakanta. Man saknar för stunden en ordinarie förbundsordförande, en generalsekreterare, en integritetsdirektör och en förbundskapten som laget har förtroende för. Montse Tomés dagar är förstås räknade, de också.
Av allt som sagts och skrivits kring det spanska damlandslaget den senaste månaden är det en sak som imponerar mer än något: Hur har de lyckats hålla ihop, åtminstone utåt, i ett läge där det hade varit så lätt att splittras?
Har gemensam fiende
Det är ingen hemlighet att det finns sprickor inom det här laget, mellan bojkottare, förbundslojala och återvändare, men också mellan lagkamrater i Barcelona-kärnan av det spanska landslaget. Allt annat vore märkligt när 15 toppspelare vägrar åka till VM, medan (minst) 23 andra säger ja. När några i de femtons gäng ändrar sig inför mästerskapet, men bara tre av dem blir uttagna. När tvångsinkallelser och långa nattmanglingar avlöser varandra.
Kanske klarar man bara av det när man har en tydlig gemensam fiende. Och det har landslaget i alla fall inte saknat.
Veckan som föranledde Nations League-samlingen hade spelartruppen gjort klart att man inte tänkte spela landslagsfotboll utan ett rejält reformarbete på det spanska fotbollsförbundet. Man krävde en revolution, varken mer eller mindre. Och man satte hårt mot hårt.
Landslagsspelarna, som hade en massiv folklig opinion i ryggen sedan triumfen i Sydney några veckor tidigare, hade redan fått som de ville när Jorge Vilda och sedan Luís Rubiales fått lämna sina uppdrag. Det hade varit så lätt att nöja sig där, börja kompromissa med förbundet och tänka på OS-platsen nästa sommar. Men nu hade man gett sig upp på barrikaderna och lät meddela att man inte tänkte lämna dem innan all skit rensats ut. Nu och nu, förresten. Det spanska damlandslaget har befunnit sig i lågintensivt krig i snart ett decennium och det senaste året i en öppen sårig konflikt. Landets första superstjärna på damsidan, Verónica Boquete, ledde avgångskraven på den dåvarande förbundskaptenen Ignacio Quereda 2015, och berättade hur Quereda, på posten i 27 år (!), trakasserat spelare och försökt inleda omvändelseterapi för de öppet homosexuella. Boquete, och flera med henne, har fått betala med att se sina landslagskarriärer ta slut. Jorge Vilda, själv son till en av förbundets före detta höjdare, har mer eller mindre konsekvent hållit ”protestgenerationen” utanför landslagstruppen.
Kan dominera de närmaste åren
Och hur har spansk fotboll reagerat på det? Knappt alls, trots att konflikten varit känd, inte minst efter dokumentären ”Att bryta tystnaden” som sändes på på spansk tv 2021 där damlandslagsspelarna berättade om en kultur av ”extrem rädsla, intolerans, sexism och homofobi”.
När de spanska damerna anlände till Göteborg i torsdags var det efter årtionden av kamp mot en toxisk förbundskultur där de inte längre gick att ignorera. Att flertalet satt både VM- och OS-platsen på spel de senaste två åren säger något om hur eländigt det varit. Istället för att möta förbundet halvvägs har man hållit i kraven efter VM-guldet och man har gjort det i en gyllene förhandlingsposition, med hela världen som åskådare. Men inför mötet med Sverige och den påtvingade landslagskallelsen började delar av spansk offentlighet svikta i stödet. Varför kunde de inte mötas på halva vägen? Gick det inte att lägga kraven åt sidan för stunden? Är inte landslagströjan viktigare än personliga vendettor?
”Jag förstår inte vad spelarna önskar mer, de måste förklara det nu”, klagade Josep Pedrerol, programledare för kvällsfotbolls-programmet ”El Chiringuito”.
Sveriges förlust mot Spanien i fredags var sur på det sätt som bara matcher är som avgörs av ett individuellt misstag – vad i hela friden, Amanda?! – i slutsekunderna. Men ingen som såg mötet på Gamla Ullevi kunde undgå att se att världsmästarna är flera snäpp bättre än världsettorna just nu. Det säger mer om Spanien än om Sverige. Spanska damlandslaget under en förbundskapten som de respekterar har goda utsikter att dominera den internationella fotbollen de närmaste åren, på samma sätt som herrlandslaget gjorde i början av 2010-talet.
En förlust mot Sverige hade obönhörligen lett till en backlash. Det hade öppnat för att ifrågasätta legitimiteten i deras krav och att anklaga dem för att vara både bråkiga och bortskämda. För fotboll handlar i slutändan, som bekant, alltid om resultat.
Och resultatet Alexia Putellas, Olga Carmona och Ona Batlle, men också Véronica Boquete och Vicky Losado före dem uppnått är inget annat än spektakulärt.
Sporttidningen Marcas direktör Juan Ignacio Gallardo krävde i går att nästa damlandskamp flyttas från Córdoba till Bernabéustadion i Madrid. Han skriver: ”En enorm våg har sköljt över hela planeten, den har skapat ett historiskt före och efter i sättet att förhålla sig till och respektera kvinnliga fotbollsspelare, och, i förlängningen, kvinnor”.