Supporter utan hem

Erik Niva

Jonatan hade säsongskort på Råsunda i 13 år – sedan kom ­flytten till Friends, och bojkotten: ’Var som ett slag i magen att gå dit’

Vi var fler än 40 000 som trivdes på Stockholmsderbyt i måndags.

Det här handlar inte om oss.

Det här är i stället berättelsen om en av dem som valde att aldrig gå in.

ARKIV: Erik Niva berättar om var det nya AIK föddes

Mindre än två timmar kvar till milstolpsderbyt, och ett snabbt tilltagande folkmyller när vi närmar oss Friends Arena.

Halsdukar, flaggor, varmkorv och svartabörsschackrare. Lite regn driver in, men framför allt är det den där omisskännliga doften av stormatch som hänger i luften.

Vårt samtal är ett matchsnack som alla andra. Hur är det med skadesituationen egentligen? Vad betyder formläget? Jonatan Abrahamson är sådär karaktäristiskt derbykluven, självsäker och skräckslagen på samma gång.

– Känslan är alltid att AIK kommer att vinna, men Hammarby har någon sorts flyt nu. Jag är lite mer orolig än jag brukar vara, speciellt efter förra derbyt, men... Det är klart att vi tar det. Det finns inget annat.

Allt större trängsel ju närmare arenan vi kommer. Någon omväg förbi en avspärrning, supportersångerna som rullar ut från en servering.

”Rycks med igen”

Att det sålts fler än 40 000 biljetter vet vi redan. I det här skedet verkar det till och med som att åskådarsiffran kommer att bli den högsta någonsin på ett Stockholmsderby, den största publiken i hela AIK:s historia.

– Otroligt egentligen, vilken grej... Det trodde man inte när vi var 3 000 på matcherna i början av 90-talet.

Vid det lilla arenatorget utanför huvudentrén vräker en discjockey på med öronbedövande volym. Nära nu. Det är hög tid för mig att gå in – och det har blivit dags för den inbitne AIK:aren att gå härifrån.

Jonatan Abrahamson är inbjuden till t­idernas publikfest, men har själv valt att tacka nej. Det är inte hans typ av party.

– Visst rycks man med igen nu när det drar ihop sig. Reflexen säger att jag måste gå, men jag behöver bara titta upp mot skylten där det står Friends Arena för att det ska knyta sig i magen... Jag hade svikit mig själv om jag hade gått in där.

Jonatan Abrahamson är född i Solna, har bott här i hela sitt liv. AIK var inte något han valde, utan det är något som alltid har varit en del av honom.

Första matchen med farsan som liten grabb. Alla barndomsdagar på familjeläktaren med storasyrran. Och så hela tonåren på Norra Stå med kompisarna, ungdomsgänget som höll ihop så länge att de knappt ens märkte att de blivit vuxna.

– Vi hade årskort på Norra från '99 fram tills sista matchen på Råsunda... Vad blir det? 13 år? Från det att jag var 14 till det att jag var 27. Det är hela uppväxten, hela den biten av livet då man formas och blir den man blir.

Från början var det inte ett överlagt och genomtänkt beslut för Jonatan Abrahamson att inte gå på Friends Arena. Han försökte. Han var där på första matchen, han provade igen med det första derbyt – men han klarade bara inte av det.

– Det var som att få ett slag i magen, som att få svårt att andas. Jag trodde på allvar att jag var på väg att få någon slags ångestattack. När jag gick därifrån hade jag gråten i halsen. ”Var det verkligen det här det blev av allting?”.

Vad var det som kändes så jobbigt?

– Framför allt tror jag att det var kontrasten mot Råsunda. Där var det som att gå ner i vardagsrummet, men på Friends kände jag mig som en turist som bussats in till något amerikanskt köpcentrum. Det sterila, det tillrättalagda... Det fanns inget där jag kunde relatera till, inget som kändes som mitt.

”Jag vill skrika”

Vissa människor som använder anti­depressiva mediciner brukar prata om hur de närmar sig någons sorts avtrubbat icke-liv utan vare sig dalar eller toppar. Den djupaste sorgen är visser­ligen bortkapad, men den livsbejakande glädjen följde med.

Jonatan Abrahamson använder exemplet för att beskriva sin upplevelse av Friends Arena.

– För mig är känslo­stormarna en stor del av fotbollen. Jag vill skrika av både glädje och förtvivlan, men jag vill absolut inte ha den där känslan av avslagen likgiltighet. Egentligen var det faktiskt inget svårt beslut att helt sluta gå på Friends. Jag mådde helt enkelt inte bra av det.

Även om det emotionella kom först följde det intellektuella strax därefter. Bygget av Friends Arena kom att förkroppsliga mycket av det Jonatan Abrahamson vänder sig emot, både när det kommer till fotbollens förändring och samhällets utveckling.

– Jag jobbar inom barnomsorgen här i Solna, och samtidigt som de smäller upp Friends för tre miljarder drar de in fem miljoner på vår verksamhet. Även om de kan säga att det är olika pengar är det klart att det på ett eller annat sätt kopplas samman för oss som bor och jobbar här. Och så alla mutor och alla beslut som fattats bakom stängda dörrar innan någon annan fått chansen att reagera... Så ruttet alltsammans.

När vi började prata satt vi på ett kafé närmare Solna centrum. Det var några hundra meter åt ena hållet till Abrahamsons lägenhet, några hundra meter åt andra till platsen där Råsunda förut låg.

För honom var den stadion en naturlig del av sammanhanget, av närsamhället. Man kom hem från jobbet, man köpte mat, man gick på match.

Friends är något annat i hans ögon. Det är den överdimensionerade köpladan i utkanten av staden, stället dit man åker motvilligt, besöket man mest bara vill ha överstökat.

– Jag kan verkligen känna en ilska över hur det har blivit. Det är ett rån, ett samhälleligt rån. Dels den rent ekonomiska biten – skattebetalarnas pengar – men sedan också den mentala förändringen i närmiljön. De har ­rivit Solnas egentliga hjärta, ryckt en stor del av själen ur så väldigt många människor.

I det här läget är det givetvis på sin plats att påpeka att långt ifrån alla AIK:are ser på Friends Arena med lika nattsvart blick.

Även om reservationerna är vanliga är den utbredda känslan att det gäller att göra det bästa av en dålig situation, och att saker och ting faktiskt börjar sätta sig. Stämningen har tinat upp, logistiken har blivit lättare, gräset grönare och hemmasegrarna fler.

Jonatan Abrahamson har hört rapporterna, och faktiskt blivit glad av dem. Inte för sin egen skull – hans beslut ligger fast – men för andras.

– Jag skulle aldrig uppmana någon annan att sluta gå på Gnaget, jag vet att många aldrig skulle klara av det. Att inte gå på Friends är ett personligt ställningstagande. Egentligen vet jag inte ens om jag vill att andra ska följa efter.

Vilka reaktioner får du av andra AIK:are?

– Varje gång jag går på Turpin är det ju samma ­visa: ”Du ska inte ens gå på matchen – hur skulle du kunna vara en riktig Gnagare?”. Och jag accepterar det, jag fattar hur de tänker. Men AIK är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv, man kan aldrig ta AIK ur mig. Jag ser alla matcher på tv, åker på bortaresor, betalar min medlemsavgift – det är bara det att jag inte klarar av att gå på matcherna. Om andra fortfarande kan njuta är det bara att gratulera dem.

”De blir nästan arga”

Derbyt mot Hammarby ser Abrahamson i en lägenhet i Sundbyberg, tillsammans med några andra från det gamla kompisgänget på Norra Stå.

– Gänget är väldigt splittrat nu. Vi är fyra,­ fem stycken som har valt att inte alls gå på Friends – en av de andra är ännu mer förkrossad än vad jag är – och vi samlas fortfarande och ser alla matcher tillsammans på tv. Sedan är det några som fortfarande går, och de är ju på oss om att vi är gammel­modiga bakåtsträvare som inte alls stödjer Gnaget, de blir nästan lite arga när vi diskuterar det här. Och så finns det ytterligare några som jag inte var lika nära, såna som jag egentligen bara träffade på matchdagarna – och de har jag knappt ens sett sedan ­Råsunda försvann. Såna... skilsmässor har ju skett.

Vad säger de som fortfarande går? Att ni kommer att lära er att gilla Friends, eller att ni borde härda ut för AIK?

– Det senare. De trivs inte heller, de tycker att det är hemskt. Men de vill stödja Gnaget, och givetvis förstår jag det. Jag tycker att det är kul att de fortfarande går – att de liksom hittar tillräckligt med kraft för att klara av det – men på fullaste allvar känner jag inte en enda person som tycker att Friends verkligen blev bra. En människa med den åsikten har jag överhuvudtaget aldrig mött.

Den 18 april 1937 spelades den allra första matchen på Råsunda, då AIK besegrade Malmö FF inför 24 761 åskådare. Jonatan A­brahamsons farfar var en av dem. Ambitionen var att han skulle gå på Friends-­premiären också, men tiden ville annorlunda och han gick bort strax dessförinnan.

– Jag vet att jag inte borde tänka så, men... En del av mig känner att det var lika bra att han aldrig hann gå på den där matchen, att han fick dö med minnet av Råsunda i stället för besvikelsen av Friends.

Själv räknar Jonatan Abrahamson med att se AIK igen med egna ögon redan i nästa omgång, då det är bortamatch mot IFK Göteborg. Men hemma? Kanske dröjer det tio år, kanske blir det överhuvudtaget aldrig av.

Hyresavtalet med Friends Arena gäller fram till och med 2022. Ett medlemsbeslut om att utreda möjligheterna till att bygga en egen arena är redan fattat, men exakt vad det kommer att innebära är det ingen som vet.

– Eftersom min farfar gick och min pappa gick har det alltid varit en självklar vision för mig att tänka på dagen då jag skulle kunna ta med mig mitt eget barn till Råsunda. Nu har jag en son sedan fyra månader tillbaka, men ingenstans att ta honom... Om han kommer hem en dag och ber mig om att gå till Friends är det klart att jag kommer att ta med honom – men han kommer att få fråga själv.

”Vill bara Gnagets bästa”

Tillbaka vid derbyplatsen kan ändå inte Jonatan Abrahamson låta bli att le när han ser de svartgula massorna strömma mot entréerna. Han är en supporter utan hem. Det gör honom inte till en supporter utan förankring eller en supporter utan tro.

– Det enda jag vill är Gnagets bästa, men jag tror inte att det är att kämpa för att göra Friends lite mindre dåligt. Det var inte det här min släkt lämnade över till mig, och det är inte det jag vill lämna över till mina barn. För mig är inte det viktigaste var vi är om två år – det är var vi är och vad vi har blivit om tjugo år eller om femtio år. Jag är stolt över allt annat med AIK. En dag vill jag att vi återigen ska ha en arena som jag också kan vara stolt över.

ARKIV: Erik Niva berättar om var det nya AIK föddes