CONGRATS & CESTITKE
Publicerad 2011-11-12
Niva: Grattis, Irland – jag har saknat er
TALLINN. Två motståndare utvisade, en straff med sig.
Grattis till EM, Irland.
Är ni kvitt med fotbollssporten nu?
Nere vid ena hörnflaggan har jublande lagkamrater bildat klunga runt målskytten Robbie Keane.
Det är blodiga näsor och skevsparkade smalben och leriga tröjor i en enda röra.
Precis ovanför dem hänger en grön-vit-orange trikolor med texten ”Fatheads on tour” skriven i jättebokstäver. Ett staket håller på att ge vika när de firande fansen trycker på ner mot planen, och jag misstänker att det är just the fatheads som lägger tyngden bakom.
På min egen pressektion är legendaren Ronnie Whelan mitt uppe i sitt referat för statstelevisionen när en sjungande supporter snubblar fram och räcker honom en ölmugg.
Irland är tillbaka.
Nästa sommar ska de spela mästerskap för första gången på ett årtionde – och hjälp, vad jag har saknat dem och deras full-fart-mot-avgrunden-mentalitet.
Det är ju något fatalistiskt över dem och deras fotbollskultur, en känsla av att det är bäst att festa snabbt eftersom katastrofen oundvikligen väntar vid slutsignal.
Inget annat landslag i världen har spelat lika många play off-matcher som Irland. Inget annat landslag har heller förlorat lika många.
För att rubba den cirkeln krävdes ett möte med Estland. De här balterna är ett resignerat släkte som också tror sig veta att de kommer att förlora – men som inte har något större intresse av det där partyt längs vägen.
Döda, begravda och kremerade
Esterna möter nederlaget med kuvat nedkrökta mungipor.
Det finns något som heter Happy Planet Index, ett rankningssystem som kort och gott anger hur nöjda människorna i olika nationer är med sina liv. Av de 15 lägst placerade länderna är 14 afrikanska. Undantaget är Estland, inklämt mellan Angola och Mali.
Århundraden av ockupation kan göra sånt med ett folk. Den här sortens fotbollsmatcher kan cementera såna siffror.
”Lycka är att överleva”, lyder parollen på en utställning som just nu pågår på det nationalhistoriska muséet i centrala Tallinn. I går kväll kunde deras landslag inte ens glädja sig enligt de anspråkslösa premisserna.
De är döda, begravda och färdigkremerade.
Den största matchen i deras fotbollshistoria var egentligen slut redan efter 40 minuter. Vid det laget hade Estland både släppt in ett bortamål och fått en man utvisad.
Domaren bedömde allt rätt
En effektiv timme senare hade de drabbats av
ytterligare en utvisning, fått en straff emot sig och släppt in ytterligare tre mål.
– Fuck you, referee, skanderade rekordpubliken i en spontan talkör strax före slutsignalen.
Besvikelsen var begriplig, men missriktad.
Estland räckte inte till. Spelskicklige mittfältaren Konstantin Vassiljev var den enda blåsvarta spelare som haft chans att platsa i motståndarlaget.
Faktum är att den ungerske domaren Viktor Kassai bedömde alla nyckelsituationer korrekt. Båda utvisningarna kom då redan varnade spelare begått grova och tydliga regelbrott, och straffen föregicks av en uppenbar fällning då Kassai stod två meter bort.
Det här var inte en bortdömning som gick att jämföra med till exempel den orättvisa som – host – drabbade Irland mot Frankrike för två år sedan.
”4–0, sånt händer inte oss”
Klockorna hade redan passerat midnatt då jag pratade med den fenomenale målvakten Shay Given i en nedsläckt mixad zon.
Han hade precis spelat sin 119:e landskamp för Irland – ingen annan har gjort fler – och sken som gryningssolen över Donegal.
– Jag kan inte få bort leendet ur ansiktet, även om det är ovant för mig. Jag har blivit så van vid att stå och deppa efter landskamper. Att vinna en avgörande kvalmatch på bortaplan med 4–0... Sånt händer inte oss.
Det är inte så att ni jobbat er till framgången, att Trapattoni sett till så att ni inte längre gör de där misstagen som öppnade för oturen?
– Jag antar att det ligger en hel del i det, ja.
Innan Given drog vidare passade jag på att fråga om vi kunde låta udda vara jämt nu – svenskar och irländare emellan – om det här gjorde så att vi kunde dra ett streck över den där Team Hansson-missade handsen i Paris.
Jag blev uppriktigt förvånad över att han faktiskt tvekade.
– Well, vi gick ju fortfarande miste om VM och det kan vi aldrig få tillbaka... Men okej, fråga mig igen på tisdag. Är vi bara klara för EM då så kan vi lägga det där bakom oss.