Simon Bank: Tiki. Taka. Tyskland.
Så låter det när en mästerskapsmaskin mullrar igång
LILLE. Ljudet när en mästerskapsmaskin mullrar igång:
Tiki.
Taka.
Tyskland.
Just som jag kom till Flandres-stationen i Lille brakade helvetet löst. Det stormade, det vräkte ner, det var – på det hela taget – inte helt olikt hur det såg ut i Augsburg för en månad sedan.
Då skickade Jogi Löw ut en ung tysk startelva, lät dem spela i hagel och blåst (det var så illa att pausvilan blev en halvlek lång) och såg dem förlora med 3–1 mot Slovakien.
Men det klarnade upp så småningom.
Efter ett gruppspel där de dominerat matcher som skulle domineras (Nordirland, Ukraina), stängt matcher som skulle stängas (Polen) och missat 90 procent av alla chanser de började det undras lite här och var. En tysk reporter ställde till slut frågan rakt ut:
– Hur bra är Tyskland?
Vi behöver nog inte undra längre.
Att kalla Tyskland för ”maskin” och all passningsorienterad fotboll för ”tiki-taka” är en kataklysmisk klichékollision, men det må vara hänt.
Det här är ett Tyskland som tagit med sig Pep Guardiolas Bayern-modell till EM, och gjort den till sin. Det är också ett Tyskland som spelar förförande Fussball med Toni Kroos som liten dunderdirigent.
De spelade kort, de spelade långt, de utmanade med Boateng, drog isär med Kimmich och Hector, hotade i luften med Gómez och efter marken med Özil och Draxler.
Slovakien försökte stänga ner dem med en defensiv julgran: 4-3-2-1 och ett ganska passivt presspel. Tyskland välte julgranen på fem minuter.
Ni har säkert hört om hur den tyske högerpopulistiske (AfD, Alternativ för Tyskland) politikveteranen Alexander Gauland inför EM slog fast att Jérôme Boateng absolut är en bra fotbollsspelare, men att det ju inte är någon som vill ha en Boateng som granne.
Sju minuter in på Tysklands första slutspelsmatch skickade Boateng in 1–0 på volley.
Måste börja sätta chanserna också
I Slovakien diskuteras det också vilken sorts grannar man vill ha. Samma dag som landslaget spelade åttondelsfinal gick två stora demonstrationståg ut på Bratislavas gator.
I svallvågorna efter Brexit tågade högerextremister under fascistiska symboler i en protest mot EU, invandring och islamisering (inte ens 200 000 utlandsfödda bor i Slovakien, en försvinnande liten del är muslimer). Slovensko slovákom. Slovakien ska vara slovakiskt.
Den andra demonstrationen var en motdemonstration, men frågan är brännande i Slovakien, ett land med totalt splittrad parlamentarisk situation.
– Det finns ingen plats för islam i Slovakien, har premiärministern Róbert Fico (som tidigare fått offentligt stöd av landslagskaptenen Martin Skrtel).
På fredag tar Slovakien och Fico över ordförandeskapet i EU.
Däremot hade de väldigt lite att säga till om i EM.
Ledaren och geniet Marek Hamsik, hela Neapels älskade Marekiaro, var osynlig. Allt man såg var tyskar som flöt runt, dribblade, passade, avslutade när de hade lust.
Jag vet inte vad som säger mest om Tyskland: att det inte stod 4–0 i paus – eller att det mycket väl kunde stått 1–1.
De hade haft så många chanser, spelat så fantastisk fotboll, men de fortsätter att bränna oändligt mycket mer än de sätter. En Khedira-nick, ett Özil-skott, en Özil-straff till och med.
Men någon gång måste de faktiskt börja sätta sina chanser också.
Ingen i Tyskland funderar på hundar
Nu kunde Slovakien sticka upp, deras första chans var en nick från Kucka som Manu Neuer var tvungen att göra en kanonräddning på.
Nu gick det så klart vägen ändå. Slovakien är inte Spanien, och Julian Draxler är ingen liten pojke längre.
Han var ju det alldeles nyss. När han slog igenom i Schalke som sjuttonåring orsakade han en fackpolitisk debatt, eftersom en lärare tog upp frågan om det inte var barnarbete att låta en så liten kille jobba så sena kvällar (Champions League-matcher spelas ju efter klockan åtta).
Nu är han 22, och en vuxen fotbollsdröm.
Det var den fullkomligt lysande Draxler som förnedrade Kucka och spelade fram Gómez till 2–0, det var Draxler som dunkade upp 3–0 i nättaket efter en hörna, och när han hade spelat klart efter 71 minuter hade han gett Mario Götze en del att tänka på.
För hur ska guldgossen från Rio få plats i det här laget?
Det går rimligen inte att peta Julian Draxler ute till vänster, och i mitten var Mario Gómez borde nyttig och vass.
– Ibland är man hunden, ibland är man trädet, har Götze sagt om kritiken.
Med det utmanar han i kampen om EM:s briljantaste citat, men i dag funderar ingen i Tyskland på hundar.
De har sett en motor spinna igång som en katt, vi har hört två kortsidor sjunga das Deutschlandlied, vi har egentligen bara en invändning och det är varför inte Tyskland gör så många mål som de borde.
Världmästarna lekte sig fram till 3–0. De kan nog leva med det.