Zlatans kids håller på att bygga ett nytt Sverige
Går vi på match för att hylla den störste Sverige haft, eller för att följa det stora Sverige är på väg att få?
Nostalgi är härligt. Löften är fina.
Men däremellan skadar det inte att hålla tätt och vinna matcher.
Hur många gånger kan man säga ”tack och hej”? Vi har vinkat av Zlatan Ibrahimovic från landslaget två gånger om, vi har skrivit slut på honom när hans knä trasades sönder, vi har tagit farväl när han själv berättade att det definitivt var över.
Statyer har rests, böcker har skrivits, filmer har gjorts.
I kväll är det dags för ovationerna, för en folklig hyllning på det där som vi döpte till Zlatan Arena när han invigde den med fyra mål. Som Robin Olsen sa dagen före matchen mot Serbien:
– Zlatan förtjänar allt han kan få.
Framför allt förtjänar han ju det här. Det går att stapla bilder eller texter eller filmklipp härifrån till evigheten, och det är på sin plats, men det Zlatan bidragit med handlar mest av allt om det som sker mellan en spelare och hans publik. Han ägnade ett kvarts sekel åt att göra saker som förändrade alla oss som såg på – att läktarna ägnar en kvart åt att applådera honom är ett litet tack för en stor gärning.
Jon Dahl Tomasson har, med danska diftonger, kallat matchen mot Serbien för ett ”Zlatan-party”. Det låter roligt, det låter festligt, det låter som något man inte vill missa.
Kommer han MMA-fajtas?
Jag själv har haft ett standardsvar varje gång någon undrat vilket mitt ”favoritminne” var av honom: Jag brukade svara ”nästa match”. Eftersom det var sant. Det som fascinerade mig mest med Zlatan var att han var den sorts spelare som alltid fick mig att vara nyfiken på vad som väntade runt nästa hörn.
Kommer han att vara galen eller smart? Ödmjuk eller stenhård? Briljant eller blek? Kommer han att MMA-fajtas med en mittback, eller glida i väg från en målvakt och cykelsparka in ett konstverk från 30 meter? Eller allt på en gång?
Det fanns siffror och meriter, men just den aspekten gick aldrig fullt ut att ringa in med fakta. Den var unik. No Zlatan, no party. En Zlatan, ofta party.
Vi kan byta Zlatan-historier tills nyårsklockorna slår, men någonstans innan dess ska det ju spelas fotboll också. Mot Serbien. Utan Zlatan Ibrahimovic.
Och nyfikenheten finns fortfarande kvar, på ett annat sätt.
Det här är i många fall Zlatans kids som spelar, en generation som växt upp med honom, formats och inspirerats av honom.
De håller på att bygga ett nytt Sverige, och efter tre träningsmatcher är det fortfarande lätt att förälska sig i ritningarna – det är som att renovera ett hus och stå med en arkitekt som pratar lyriskt om inglasade verandor, burspråk och New York-känsla i detaljerna.
Tills slut (til syvende og sidst, Jon) handlar det lik förbannat om att kåken ska gå att bo i till slut. Att det inte läcker från rören, att dräneringen följer standard, att materialvalen är lämpade för klimatet.
Vi har fortfarande råd att drömma
Efter 2–5 i Portugal pratade vi om praoelever som lärt sig mycket, efter 1–2 i Parken konstaterade vi att det varit lovande och intressant, men…
– Två väldigt onödiga mål, sa Robin Olsen.
– Vi måste hantera det bättre som lag, vara på rätt plats, vara tuffare, kommunicera bättre, inte ge bort onödiga fasta situationer, sa Jon Dahl Tomasson.
Det är ju just det. Sverige tar steg framåt i nästan alla moment av spelet, det testas på ett modigt sätt (Jens Cajuste-rollen!), och det finns spelare (Hugo Larsson! Anthony Elanga!) som väcker entusiasm och nyfikenhet. Alexander Isak bottnar bättre än på länge i en roll han trivs med.
Under många av Zlatan Ibrahimovics år kunde landslaget rada upp fina resultat, medan vi grymtade om att ”borde de inte kunna spela lite kul fotboll också, emellanåt?”. Nu har vi den fina fotbollen, men om det fortsätter se lovande och roligt ut till tonen av billiga baklängesmål i parti och minut så kommer vi att undra ”borde de inte kunna fixa lite fina resultat emellanåt också?”.
Att ha ”nästa match” som bästa minne kan vara en kul egenskap hos en unik fotbollsspelare, men för ett landslag är Nuet minst lika viktigt. Nu ska Sverige möta Serbien, som i och för sig hackar men som är grundstarkt och direkt i sitt spel, som har klass framför målet och som kan utnyttja misstag.
Sverige ska inte spela EM i sommar, de har fortfarande råd att bygga om och be om ursäkt för röran som uppstår av och till. Vi har fortfarande råd att drömma om hur fint bygget ska bli när allt är klart. Men någon gång får det gärna sluta droppa ur rören.
I kväll är historiens störste på plats för att hyllas, framtidens löften är där för att ta ett steg till framåt.
Och någon gång får gärna vara redan nu.