Niva: Jag menar... Vad är poängen?
Uppdaterad 2024-06-30 10.12 | Publicerad 2024-06-29 23.47
DORTMUND. Tyskarna till kvartsfinal.
Kul för dem, på sitt sätt kul för mästerskapet.
Ändå sitter man mest bara här och önskar att matchen aldrig spelats klart. Då hade den aldrig kunnat förvridas till att avgöras på det här unkna sättet.
Fotbolls- EM: Spelschema med alla matcher och tv-tider
Följ alla matcher från fotbolls-EM i Sportbladets målservice
Okej. Den här gången ska jag akta mig för att ta till överord i affekt, eftersom de ändå inte tjänar något till.
Jag ska inte hävda att fotbollen är död, när det bevisligen spelas två nya åttondelar redan i morgon. Jag ska inte påstå att VAR får mig att sluta titta, när jag är mycket väl medveten om att jag kommer att se minst 100 matcher till innan 2024 ens tagit slut.
Men såhär kan jag skriva, eftersom jag överhuvudtaget inte upplever det som en överdriven tanke: Hade jag varit Joachim Andersen hade jag funderat på att sluta spela fotboll efter ikväll. På allvar.
Jag menar... Vad är poängen? Varför ska man kämpa och sträva när det ändå är här allt hamnar till slut?
I nästan 25 års tid har Joachim Andersen vigt sitt liv åt fotboll. Han började på småplanerna på nordöstra Själland, innan han redan som 17-åring lämnade hemstad och familj för ett osäkert liv som ungdomsproffs i Nederländerna. Han stångade sig sedan framåt, uppåt och vidare – från Nederländerna till Italien till Frankrike till England och in i det danska landslaget.
För tre år sedan var han med och spelade EM-semifinal för Danmark, men då blev hans lag bortdömt på tröskeln till triumfen när Raheem Sterling valde att lägga sig i förlängningen på Wembley.
Det här hade kunnat bli en upprättelse.
Ännu en slutspelsmatch i värdnationens egen lejonkula. Ännu ett tapperhetsjobb med ryggarna mot repen, som var på god väg att baxa åttondelsfinalen i dansk riktning.
Och jodå. I den 48:e minuten svingade Joachim Andersen sin vänsterfot för att ge de röda en ledning som i det läget kändes både logisk och blytung. Ingen – absolut ingen – här inne på Westafalenstadion uppfattade någon offside i situationen, utan det var ett helt vanligt fotbollsmål så som fotbollssmål sett ut i mer än 150 års tid.
Men drygt 100 sekunder senare hade tydligen någon någonstans hittat en tå som låg en geometrisk linjedragning fel någongång någonstans i upprinnelsen.
Jaha.
Verkligen illa nog för Joachim Andersen och hans lagkamrater – och vi som tittar på har väl kuvats till att i någon mån vänja oss vid sådant petimeternonsens – men när bollen sedan sattes i spel igen tog det prick 13 sekunder innan David Raum skar iväg ett inlägg som i förbifarten nuddade vid Joachim Andersens hand sisådär en meter bort.
Och var har vi vårt jävla rim nuförtiden...? Vad hände med vår reson?
Visst kan vi härifrån sedan diskutera om vi ska klandra VAR-systemet eller handsregelns skrivning eller den här tragikomiska beröringssensorn som något snille släpat in – men vi kan väl precis allesammans vara överens om att bestraffningen är orättfärdig, oproportionerlig, oförenlig med fotbollens själva idé?!
Jag hade kallat det för en fars, ifall inte det hade givit en lite sorglustig klang åt det som i själva verket är en allomfattande skandal av existensiella mått.
Varför ens spela en drygt 90 minuter lång match när allt ändå får avgöras av ett par nonsenssituationer? Och för att sedan både vidga och snäva av det – varför bygga en karriär i 25 långa år när den gyllene belöningen ändå rycks ifrån dig när själva kröningen närmar sig?
Det ska inte vara såhär, det borde aldrig ha blivit såhär.
Inte för fotbollssporten som helhet – och den diskussionen kommer så att säga inte att försvinna – men inte heller för den här fotbollskvällen specifikt.
Det fanns ju så mycket annat att fästa sig vid, att hänföras av.
Först kom fotbollsstormen.
Inför en vilt skummande Westfalenstadion gick hemmalaget ut i det vi väl ändå kan kalla blixttempo...? Bollen i nät efter mindre än fyra minuter, och trots att domarsignalen kom direkt tog det lång tid innan spelare och publik insåg att målet blivit bortdömt.
Sånt händer. En vissla smälter lätt bort i den vitglödgade hettan längst inne i fotbollens egen masugn.
Omedelbart efteråt framstod det som att inget av detta skulle spela någon större roll. Tyskland fortsatte framåt, fortsatte skapa, tvingade Kasper Schmeichel upp mot det egna vänsterkrysset både en och två gånger.
Men sedan var det dags för den verkliga stormen.
Den första tyska forceringen hade främst drivits av deras kraft- och kampspelare – Schlotterbeck, Andrich, Raum – men när de sedan började tappa boll snarare än att vinna dueller skiftade matchens momentum. Danmark hittade blottor, ytor och omställningar.
En högst märkbar oro satte snabbt klorna i det tyska spelet, samtidigt som becksvarta moln hopade sig över den västra läktaren – bokstavligt talat – och blixtarna kom närmare och närmare.
Från början förväxlade många åskknallarna med de danska supportertrummorna, men den som briserade i den 34:e minuten lät snarare som en explosion och fick tiotusentals här inne att hoppa till. Tydligen slog den ner på arenan som Borussia Dortmund använder för sina reservlagsmatcher, den som ligger alldeles intill.
Donnerwetter.
Att bryta matchen var naturligtvis självklart. För 15 år sedan ingick den danske förbundskaptenen Kasper Hjulmand i Nordsjällands tränarstab, då ett oväder drog in över träningsmatchen mot Hvidovre.
Blixten slog ner den dagen, träffade Nordsjällands-spelaren Jonathan Richter. I tio dagar låg den unga mittfältaren sedan i koma – svävade mellan liv och död – och behövde sedan amputera en del av benet då han väl vaknat upp.
Jonathan Richter spelade aldrig fotboll igen.
Den här gången drog ovädret snabbt förbi och bedarrade – när haglet piskade över arenan sjöng Südtribune det gamla 1950-talsörhänget ”Oh wie ist das schön” om hur vackert allt var – men kanske hade det bästa ändå varit ifall matchen hade förblivit avbruten.
Kanske hade den i så fall kunnat spelas färdigt i en annan tid, i en annan fotboll.
Nu togs allt bara ifrån oss.
Joachim Andersen blev ifrånsprungen av Jamal Musiala för att löklägga laxen, men kom bara inte dragandes med att Tysklands seger på något sätt blev berättigad genom att de utökade sin ledning.
Matchen avgjordes vid ett par andra tillfällen, någon helt annanstans än på fotbollsplanen.
Nu har slutsignalen gått och Westfalenstadion sjunger både kraftfullt och vackert, och jag klandrar såklart varken tyska supportrar eller spelare.
Det är klart att de ska fira, i såväl fotboll som livet ska du ta de tillfällen som bjuds.
Själv känner jag däremot ingenting, i alla fall inte något som påminner om glädje eller lycka.
Jag vet verkligen inte var vi har hamnat med allting, men jag vet att det inte är såhär det ska kännas efter en EM-åttondel på Westfalenstadion – och jag vet framförallt att fotbollsmatcher inte ska formas och avgöras på det här sättet.
