Anders Andersson: ”Det var fullsatt – 85 000 på en träningsmatch”
Publicerad 2020-04-05
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
Vem? Anders Andersson
Var? SL Benfica, Portugal
När? 2001/02
/ANDERS ANDERSSON BERÄTTAR SJÄLV/
”Alla tider är speciella, men sommaren 2001 var verkligen något utöver det vanliga för mig. Att komma till Benfica och Lissabon var omvälvande för mig, något mycket större än allt annat jag upplevt inom fotbollen.
För en svensk var det svårt att förstå vad som väntade, även om jag tyckte att jag hade förberett mig. Att intresset i Portugal var så oerhört stort blev en chock. Min agent Roger Ljung sa att vi skulle åka ner till Lissabon för att förhandla kontrakt, ha läkarundersökning och eventuellt skriva på för Benfica. ”Men det är ingen som vet något, så du måste vara tyst om detta”. ”Okej, men jag har lovat att Ystads Allehanda ska få nyheten om det händer något”.
Vi kom överens om att jag kunde ringa till Ystads Allehanda, men absolut inte förrän allt var helt klart. Då skulle det ändå bli exklusivt för dem, de skulle bli först i världen med nyheten.
Men jag landade i Lissabon, gick av flygplanet – och direkt vid gaten bara flockades det journalister till mig och tryckte upp fem mikrofoner direkt i fejset. ”Andersson, Andersson – are you going to sign?”. Så var det med den hemligheten. Det där med att ingen ska veta, det lärde jag mig snabbt att det inte existerade i Portugal. Det finns ju tre stora sporttidningar där nere – A Bola, Record och O Jogo – och A Bola hade sju heltidsanställda reportrar som enbart följde oss och skrev om Benfica. De vet allt. Intresset är alldeles för stort för att något ska kunna passera under radarn.
För mig kändes det här med Benfica som att jag fick tillbaka min karriär igen. Jag hade spelat ihop den i Danmark, efter att ha tappat farten fullständigt då jag knappt hade fått spela något alls i Blackburn. Jag hade skött mig ganska bra i Ålborg. Vi vann ligan, var med i cupfinaler, låg alltid i topp. Jag hade så småningom blivit lagkapten, och när de tog ut ”Årets Lag” brukade jag komma med.
Men när mitt kontrakt var på väg att gå ut sommaren 2001 fick jag ljumskproblem, och därför var jag borta i stort sett hela min sista vår i Danmark. Det var ingen bra sits, ingen jätteoptimistisk situation. Jag fick ett anbud från Crystal Palace i engelska andraligan – Steve Bruce var tränare där – och ett från Benfica. Roger Ljung samarbete med Vincenzo Morabito, som var kompis med dem nere i Portugal. För mig var det ju: ”Åh, vilken chans! Det här är inte klokt!”.
Jag har upplevt hur det är att åka för att möta Manchester United, och höra Old Trafford sjunga ”You Are My Solskjaer” till Ole Gunnar. Det är verkligen kraftfullt – men det är ändå inte Benfica.
Jag kom samtidigt som allt förändrades i Benfica, samtidigt som en helt ny tid inleddes. Sommaren 2001 var sommaren då Luis Filipe Vieira kom till klubben, och han är ju fortfarande president idag. Benfica hade inte vunnit guld på sju år – sedan 1994 – och redan det var ju historiskt lång tid för
klubben. Våren 2001 hade de slutat sexa i tabellen, vilket var den sämsta placeringen i klubbens hela historia. Så nu var det bara: ”Det måste, måste hända något – vi måste få stabilitet, vi måste få lite ordning och reda”.
Normalt sett brukar väl Benfica köpa fem, sex nya spelare varje säsong. Nu var det snarare så att fem, sex stycken var kvar – resten var nyförvärv. Otroligt stor ruljans i truppen. Vi köpte Simão Sabrosa från Barcelona, Zlatko Zahovič från Valencia, serben Ljubinko Drulović från Porto och den här unga anfallaren som heter Mantorras... Han var 19 år, och många trodde att han skulle bli en av världens absolut bästa spelare: ”Här är nya Eusébio”.
Förväntningarna var enorma, det kändes verkligen som att det lågt något stort i luften. Folk var som galna inför att Benfica äntligen skulle vinna guld igen, det nya Benfica. De fick bygga nya läktare till träningsplanerna vi var på, och när vi skulle presentera truppen kom det säkert 40-50 000 till stadion
bara för att se oss springa upp på ett podium och sedan spela en internmatch.
Det sista vi gjorde inför säsongsstarten var att spela en träningsmatch mot Fiorentina, och då var det fullsatt. 85 000 på en träningsmatch.
Arenan var gammal. Det var den gamla Luz-stadion jag kom till – de hade fortfarande inte hunnit börja bygga om inför EM 2004 – men den var fortfarande mäktig.
Jag har upplevt hur det är att åka för att möta Manchester United, och höra Old Trafford sjunga ”You Are My Solskjaer” till Ole Gunnar. Det är verkligen kraftfullt – men det är ändå inte Benfica. Passionen där är så oerhört stark, och det är så väldigt mycket folk vart man än kommer.
När jag kom ner var det även väldigt, väldigt tydligt att jag hade lite gratis, att jag automatiskt fick ett väldigt positivt bemötande eftersom svenskarna som varit där före mig lagt ribban så pass högt både på och utanför planen. Folket runt Benfica visste att svenskar är duktiga och trevliga och gör jobbet. Jonas Thern var min idol och förebild när jag var liten. Både han och Stefan Schwarz och Mats Magnusson kom ju dessutom från Malmö FF, precis som jag. Vi hade gått samma väg. Innan jag bestämde mig pratade jag lite med ”Svarre”, som jag hade spelat lite med i landslaget. Men störst av alla var ”Svennis”, framröstad till ”Århundradets tränare” när Benfica hade 100-årsjubileum.
Innan jag åkte ner till så läste på jag om klubbens historia, förstod litegrann om vilken otroligt central roll Eusébio har där. Fansen älskade honom. När jag skrev på fick jag först min Benfica-tröja av honom, och sedan fotograferades vi tillsammans. Det var ett otroligt stort ögonblick. Jag har fortfarande det fotot som profilbild någonstans.
I ligapremiären mötte vi Varzim på bortaplan, en liten klubb högt uppe i landet. När vi spelade uppe i norra Portugal hade vi ett enormt stöd. Utanför vårt spelarhotell var det tusentals – och jag ljuger inte, tusentals – som skulle hylla oss och mana på oss inför matchen. De hade inte ens biljetter eftersom arenan var så liten, men de ville vara nära oss ändå.
Men premiären blev en besvikelse, både på kollektiv och individuell nivå. Jag fick börja på bänken, och när jag väl kom in skulle vi försvara en tvåmålsledning med 10 man. Varzim reducerade nästan direkt, men sedan hade jag ett hyfsat läge att punktera matchen då vi fortfarande ledde med 2-1. Jag fick till ett bra skott, som målvakten gjorde en fin räddning på.
Det är intressant, för i den ena svenska tidningen skrevs det att jag hade skjutit ett bra skott utifrån – i den andra att jag klantat bort ett jätteläge. På den tiden fanns det ju nästan aldrig något bildbevis som någon hemma hade sett, utan hela den svenska bilden av hur någon proffsinsats hade varit satte sig när Hans Linné på Expressen ringde upp och frågade om matchen.
Martin Dahlin lärde mig det när jag spelade i Blackburn: ”Även om ni har förlorat med 3-0 så säger du alltid att du själv har gjort en bra match. Det är du som bestämmer hur folk ser på dig hemma i Sverige”. Litegrann tog jag med mig det rådet genom karriären. Någon gång pratade jag upp mig själv lite extra, försökte tro på mig själv lite mer. Som Österlens-pojk från den skånska myllan är det annars lätt hänt att du tar ner dig själv lite: ”Inte var väl jag så bra”.
Här var jag 27 år gammal, och hade varit med om en del. Jag visste att det inte var någon dans på rosor, att jag behövde ta för mig lite och inte bara stå med hakan i backen och buga. ”Även om du är trött på planen så är faktiskt de andra också trötta”.
Men den här premiären slutade inte bra. Vi fick ytterligare en spelare utvisad på stopptid – var nere på nio man – och i 96:e minuten gjorde vår ytterback ett självmål som gjorde att vi tappade två poäng. Så inleddes säsongen, och den blev väl inte mycket bättre sen.
Vår tränare Toní var en otroligt vänlig man som jag gillade, en klassisk portugis med sin feta mustasch. Han var en gammal legendar som först hade varit lagkapten under ”Svennis” första tid, sedan assisterande tränare under ”Svennis” andra period. Folk hade respekt för vad han hade gjort förut, men ledarskapet flöt väl inte fullt ut. Han pratade knackig engelska och var humörstyrd.
Själv råpluggade jag för att lära mig portugisiska så snabbt jag bara kunde. En av våra bästa vänner i Sverige hade en moster som startat den svenska skolan i Lissabon redan på 1950-talet, Marianne Ahnfelt Rocha Martins. Som ung tjej hade hon träffat en sjöman från Portugal i Göteborg, och följt med honom ner. Hon var en underbar kvinna som jag hade kontakt med in i det sista, men som tyvärr gick bort i höstas. Jag hade privatlektioner hos Marianne, gick in för det, satte verben så fort jag kunde och lyssnade, lyssnade, lyssnade. Efter sex månader höll jag faktiskt en presskonferens på portugisiska. Det var jag jäkligt stolt över, och min portugisiska är jag glad för än idag.
Sedan är ändå Portugal är ett av de länder som inte dubbar tv-program, så rätt många var i alla fall hyfsade på engelska. Säg att hälften i laget pratade och förstod. Det är alltid svårt att bygga ett nytt lag på kort tid, men i grunden tyckte jag ändå att det här var en upplaga av Benfica som både innehöll bra killar och skickliga spelare.
När jag kom till Blackburn var det två år efter att de hade vunnit Premier League, och ganska många av de spelarna var fortfarande kvar: Flowers, Sherwood, Sutton, Henry, Wilcox och Ripley. Bra spelare – men spelarna i Benfica var ändå bättre. Zahovič och Simão var fantastiska. Och Robert Enke i målet var grym.
Det var ett fruktansvärt sorgligt öde som han gick till mötes. Han var jättefin. Han var en av dem i laget som kunde engelska, och han och hans fru var faktiskt de första som bjöd in oss på middag efter att vi hade kommit till Lissabon. De bodde utanför stan, och när vi skulle åka dit räknade vi med att det skulle ta 20-25 minuter. Men vi fastnade i trafiken, och fick nästan panik. Vi ringde till dem: ”Det är inte klokt, det står helt stilla. Vi kommer kanske komma en hel timme sent”. Men de hade ju hunnit vänja sig vid livet i Portugal: ”Det är som det brukar, det är lugnt”.
En lite rolig grej – som tydligen finns nämnd i hans bok – var att jag fick hans lönecheck med mig från Benficas kontor en gång. Personalen gav den bara till första bästa blonda kille som kom in på kontoret, och det blev nog en väldigt obehaglig överraskning för honom. Det var lite skillnad på storleken på min och hans check.
Robert Enke var en humanist, en sådan som brydde sig om andra. Han och hans fru tog hand om herrelösa hundar, och ansträngde sig verkligen för världen runtomkring sig. Jag tänkte mycket på hans fru när jag fick beskedet om att Robert hade gått bort. Hon var en fantastiskt varm människa, och måste ha lidit otroligt mycket av att inte ha kunnat hjälpa honom mer.
Lite uppfattade jag väl av hans grubblande, tvekande, tvivlande sida. Framförallt har jag insett det när jag tänkt tillbaka. Men att det var så illa som det visade sig vara såg jag överhuvudtaget inga tecken på. Så underbart fin, och ändå kan det gå så illa. Det är svårt att förstå det där mörkret. Jag har tänkt läsa hans bok, men inte gjort det ännu. Man flyr lite från såna grejer.
Zlatko Zahovič var såklart en helt annan typ, en helt annan karaktär. Jag tyckte väldigt mycket om honom, vi kom väldigt bra överens, men han var också en superstjärna med alla tillbehör. Han var öppen, intelligent, beläst, tankar om annat än bara fotboll – men han krävde sin plats. Det gick ju inte så bra för laget. I december tog vi bara en poäng på tre matcher, och då blev det så att Toní lämnade jobbet som tränare. Det här var väl också en period då det var lite kinkigt mellan vissa av spelarna, då det var lite grupperingar. I någon match strax efter nyår var det en av spelarna som kanske inte stod på Zahovičs sida av omklädningsrummet som gick ut till sidlinjen, stod där och gestikulerade och snackade med den nya tränaren, Jesualdo Ferreira. Efter det gick det några minuter – och sedan blev Zahovič utbytt.
Och det var verkligen inget han hade väntat sig, han var inte en spelare som blev utbytt särskilt ofta. Dagen efter hade vi lätt träning – stretchade och joggade lite – och så fort Jesualdo Ferreira kom så gick Zahovič fram till honom. Inför alla andra spelare sa han bara: ”Mister, vi säger hej till varandra när vi kommer på morgnarna – men sedan pratar inte du mer med mig överhuvudtaget”.
Det landade väl inte super, men ändå spelade Zahovič typ alla matcher framöver.
Generellt så är det ju mycket mer politik i fotbollen i södra Europa. Säsongen innan jag kom hade varit otroligt rörig i Benfica. Först hade Jupp Heynckes fått sparken, och José Mourinho hade kommit in istället. Men sedan hade Manuel Vilarinho blivit ny klubbpresident, och han och Mourinho drog inte jämnt. Så Mourinho försvann, och det kom in ytterligare en ny tränare innan Toní sedan fick jobbet. Mitt i allt det här hamnade några spelare i kläm. En av dem var Maniche, den portugisiska landslagsmittfältaren som var döpt efter Benficas gamla danska anfallare Michael Manniche. Han var hos oss – men han var ändå inte med. Jag såg honom litegrann i början, men sedan var han bara borta. Ibland såg man honom runt lönekontoret då det var dags att hämta ut sin månadscheck. Det visade sig att han höll till i B-laget. Han spelade inga matcher, utan tränade bara. Hela den här säsongen satt han i karantän, förlorade ett helt år av sin karriär. Jag antar att han var kopplad till fel agent eller fel tränare eller på något sätt hamnat i konflikt med de som styrde Benfica just då.
Egentligen var det helt ofattbart, helt sanslöst. När Maniche väl kom loss från Benfica så gick han ju direkt till Porto, vann ligan, vann UEFA-cupen, vann Champions League, spelade EM-final för Portugal, hamnade i Chelsea, vann Premier League, spelade VM-semifinal för Portugal, flyttade vidare till Atlético Madrid och Inter. Han var en mittfältare av högsta internationella klass, som Benfica själva valde att frysa ut istället för att använda.
Vi hade behövt honom. Vi låg där och sladdade runt en femteplats i ligan, och åkte dessutom ur cupen mot ett gäng från andradivisionen. Då fick vi sitta kvar flera timmar i omklädningsrummet, och ändå så gick det knappt att köra ut från parkeringsplatsen när vi väl försökte. Folk hade tagit sig in, och det skakades och det slogs i bilarna. Jag hade varit inne i en fin period på planen och kom undan ganska bra – men det var andra som fick ta emot rejält med både hot och slag.
Det var den enda gången något sådant hände mig i Benfica, men det fanns ju ett missnöje som vi kände av.
Sporting vann ligan. Jardel gjorde mål på precis allt, om han halkade så fick han bollen på knät och så studsade den in. Han gjorde 42 mål på 30 ligamatcher. De fick en hel del straffar också. När vi mötte dem borta i vårderbyt fick de en nästan skrattretande straff i 89:e minuten, efter en filmning som var så dålig att den knappt ens gick att ta på allvar. Det blev ett jäkla liv, skälldes och skrek. Vår brasilianska mittback Argel och Zahovič var tokiga, båda fick rött kort.
Jag minns hur jag tänkte: ”Faan!” – men samtidigt inte kunde låta bli att bli lite imponerad, trots att jag var hans motståndare.
Synen där nere är att det alltid, alltid finns något fuffens i botten. Det är inte alls min värld, men rivaliteten mellan framförallt Benfica och Porto är så stark att det inte går att komma ifrån. Sporting för all del, men det är Porto som är den stora rivalen. Det är de som ogillas mest.
Varenda gång vi kom dit upp kastades det stenar och golfbollar så att det blev mosaik på rutorna i spelarbussen. Första gången var det skrämmande när de bara kom rusande mot oss och kastade en massa grejer när vi var på väg upp mot arenan. Jag sa det till någon: ”Det här är inte klokt. Hur kan det vara såhär? Varför gör inte Porto något?”. Men svaret var ju bara: ”Göra något? Det där är sanktionerat av Porto”. Det var deras självklara inställning.
Vi kom in i omklädningsrummet, och det var jättevarmt där. De hade dragit upp alla reglage till max. ”Jojo, men så är det här”. Så var det, och det är klart att jag också blev lite påverkad av hela det tankesättet.
Porto och Benfica gillar verkligen inte varandra, och det var ingen skön stämning på de matcherna. Det var hatiskt.
Jag startade i bortamatchen där uppe den här våren, och ganska tidigt i matchen gjorde jag en överlappslöpning på högerkanten, fick bollen, ryckte förbi och slog ett lågt inlägg mot de spelare jag såg där inne i boxen. Simão mötte, dunkade in 1-0. Så jäkla gött.
Benficas gamle tränare José Mourinho hade precis tagit över Porto, så kanske var det ännu lite mer upptrissat än det brukade vara. Jag skulle hålla lite extra koll på Deco, men han var fruktansvärt bra. I mina ögon var han en av världens allra bästa spelare de här åren innan han gick till Barcelona. Han drev och dribblade slalom, och vi var flera stycken som inte fick tag på honom innan han smällde dit kvitteringen. Jag minns hur jag tänkte: ”Faan!” – men samtidigt inte kunde låta bli att bli lite imponerad, trots att jag var hans motståndare.
Efter ungefär en timme blev jag utbytt. I Portugal fanns redan den här regeln om att den som blev utbytt skulle gå ut vid närmaste långsidan, och jag var på den bortre sidan. Jag fick kliva av där, och sedan gå runt planen för att komma till båset. Du vet, mynt och öl och all tänkbar skit kastades in mot mig där jag gick. Men jag tänkte: ”Jag ska inte springa, jag ska fan inte springa” – så jag gick där långsamt med huvudet högt och bara tog emot.
På klubblagsnivå har jag aldrig någonsin spelat i något liknande. Bara några månader tidigare hade jag varit med landslaget nere i Turkiet, i den här klassiska kvalmatchen där vi blir VM-klara efter att Henke Larsson och Andreas Andersson gjort mål precis i slutet. Och det var ju riktigt hårt och galet på gamla Ali Sami Yen – men jag skulle säga att Porto ändå var värre.
I Turkiet klappade de ju faktiskt oss av planen när allt var över. I Porto hade de aldrig applåderat åt ett Benfica-lag. Det är den mest fientliga plats jag spelat fotboll på, utan tvekan.
Men totalt sett är fientligt ett av de sista ord jag vill använda för att beskriva min tid i Portugal. Istället är det ju värmen och välviljan jag fortfarande kommer ihåg så starkt.
De första åren bodde vi inne i centrala Lissabon, och det är jag väldigt glad för. Som blond, blåögd, kort svensk blev jag stoppad överallt, men trots att det gick dåligt för Benfica så var det aldrig någon som var otrevlig eller ovänlig. Istället har jag också såna här storys om hur jag inte behövde betala på restauranger.
Dessutom var det här just det året som Portugal avkriminaliserade allt droginnehav, och det märktes på gatorna. På vissa ställen stod det folk och sålde helt öppet. Det var ”hashish?”, ”hashish?” hela tiden. Sedan hände det att någon av dem tittade upp: ”Ah, Andersson!”. Och sedan två sekunder senare igen: ”Hashish?”.
Det var ju annorlunda, men det är också intressant att konstatera att de har fått bra resultat på sina liberaliseringar. I hög utsträckning har de lyckats få bort de tunga drogerna.
Portugal har påverkat mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva. Förut var jag en sådan människa som ringde ifall jag blev fem minuter sen, nen idag är jag inte längre så fruktansvärt upplåst av allt hela tiden. I Portugal var det verkligen så att man fick bry sig om det man faktiskt kunde påverka – det andra fick man släppa. Vi svenskar behöver lite av det, och det är nog därför så många av oss trivs så bra där nere.
I den näst sista hemmatchen den här säsongen gjorde jag mitt första mål för Benfica, det enda ligamål jag någonsin gjorde för klubben. Vi mötte Paços de Ferreira, och Argel hade bollen. Jag såg att det fanns en yta i djupled, och stack in bakom backlinjen. Argel la en lång, lång boll som kom lite över mig, och jag försökte springa och suga ner den samtidigt, lite Dennis Bergkamp-snyggt.
Det hände ju inte, utan istället tog min nedtagning på målvakten och studsade upp i en jättehög båge. Jag såg att det blev ett läge där jag kunde nicklobba in bollen – och så gjorde jag det. Det första jag gjorde var lite halvdant, men den där nicken blev faktiskt riktigt bra.
Det var extra kul, för min brorsa och två av hans kompisar var nere och hälsade på vid just den matchen, satt precis vid den målburen tillsammans med min fru. På så sätt var det ett väldigt vältajmat mål. Sammanlagt gjorde jag 25 matcher den här säsongen, och jag kände absolut att jag bidrog. Sportslig blev säsongen ännu ett stort misslyckande med en fjärdeplats, men jag menar ju ändå att det var här det vände. Det var här vi lade grunden för det Benfica som fortfarande finns idag, klubben som vunnit sju ligatitlar och gått till två Europa League-finaler.
För mig personligen gav den här tiden ett andra hemland. Både jag och min fru fick väldigt starka rötter i både Benfica och Portugal. I många år hade vi kvar ett hus där nere som vi hyrde ut. Att kunna vara i ett annat land och känna sig hemma – det är fantastiskt, det är en gåva. Och den försöker vi ge våra barn också. De har varit i Portugal hur många gånger som helst, och jag har ansträngt mig för att de i alla fall ska plocka upp litegrann av språket.
Portugal är också ett litet land, och de är rätt lika oss svenskar på många sätt. De ser inte heller på sig själva som störst, bäst och vackrast – utan de uppskattade verkligen att jag kom dit med inställningen att jag skulle lära mig språket och ta till mig kulturen. När jag var i Lissabon förra sommaren blev jag fortfarande stoppad, och då hade jag inte ens spelat fotboll på 15 år. De är så otroligt engagerade, så enormt insatta.
Jag ser det verkligen som ett stort privilegium att ha fått spela, bo och leva där”.
