Bank: Ta chansen. Den kommer aldrig igen
SAMARA. Vi visste en sak säkert före VM – att om det här laget skulle lyckas så var det piskat att ta chanserna de fick.
Fast vi visste ingenting före VM.
Landslaget har sprungit in i drömmen, förbi fantasin, men ännu har de inte varit i närheten av att maximera sin effektivitet. Nu står de mitt i ett ryskt rymdskepp som räknar ner mot avfärd.
Ta chansen. Den kommer aldrig igen.
I mitt liv har jag gjort en poäng av att rada upp argument mot sociala medier, men man måste kunna acceptera ett undantag.
Ibland kommer det nämligen en häst och välter allt.
Hade det inte varit för sociala medier hade jag ju inte fått se ett filmklipp från S:t Petersburgs gator, inspelat vid halvfyrasnåret i tisdags natt. En svensk supporter i landslagsdräkt som just grenslat en livs levande skimmel skrittar fram genom natten och sjunger Ola Toivonens namn om och om igen.
Janne Andersson’s having a party, bring your stallions and your Vardy.
Huri hela världen kunde vi hamna här? På hästryggen, i en osannolik VM-sommar, med England på andra sidan i en kvartsfinal?
Det enkla svaret är att Sverige hamnat här – hästrygg undantagen - eftersom de förtjänat det, eftersom de fått precis vad de ska ha.
Nu för tiden har vi ju datorer som kan tala om det för oss, om vi inte litar på våra egna ögon. Dataanalytiker matar in sekvenser från alla matcher, gör kvalitativa bedömningar av alla målchanser, och ut på andra sidan kommer sammanställningar av sannolika utfall i matcher.
1–0 mot Sydkorea? 1–2 mot Tyskland? 3–0 mot Mexiko? 1–0 mot Schweiz?
Varenda utfall har varit extremt rättvisande. På vägen hit har Janne Anderssons landslag radat upp resultat som varit helt i sin ordning. Om något så har de gjort lite färre mål än de borde ha gjort, sett till vilka chanser de tagit sig fram till.
– Det känns bara som att vi knallar vidare i den här turneringen, som Ola Toivonen sa när de stängt ner Schweiz i S:t Petersburg.
Knalla på, knalla på. Jag tyckte att det var en fin sammanfattning av hur det känts, en hoppfull bild inför fortsättningen. Vi trodde att de var tvungna att göra mål på tre hörnor, en halvchans och via ett benskydd för att ens överleva gruppspelet.
Nu är de i kvartsfinal, utan att ens ha gjort målen de borde ha gjort.
– Vi har väl vunnit det här med ”expected goals” i de flesta matcherna, sa Peter Wettergren. Men det är väl bra att vi har det sparat?
Ett gigantiskt kliv för Sverige?
Kanske det. Jag ser Marcus Rohdén springa in först till Sveriges enda träning – det är en rutin landslaget skaffat sig i VM – på mäktiga Cosmos Arena, jag ser nyblivne tvåbarnspappan Andreas Granqvist lufsa runt och slå kortpassningar till Mikael Lustig och Sebastian Larsson.
De har tagit sig hit, till en olje- och rymdstad på Volgas strand, för att försöka kliva in i en semifinal ingen normal människa räknat med.
Ett litet steg för Marcus Berg, ett gigantiskt kliv för Sverige?
Det kommer att bli fruktansvärt tufft, mot ett nyrenoverat, ungt och sympatiskt engelskt lag som gläntat på dörren till sin egen framtid. Under de senaste tolv månaderna har England blivit världsmästare för U17, europamästare för U19 och världsmästare för U20. De kommer att ha bollen i kväll, de kommer att hota brett, de kommer att hota med Dele Allis trippande teknik i mitten, de kommer att hota med fart och de kommer att hota med Harry Kane både lågt och högt.
Och Sverige kommer att göra vad Sverige gör, på tvärs med hela fotbollsvärlden.
När alla andra utvecklar bollinnehavsfotboll pratar de om krympta ytor. När alla andra bygger individkulter skickar de fram en tunnhårig tvåbarnsfarsa från Påarp.
I kväll spelas en match som kommer att vara den största för en hel generation, och Sverige kommer att försöka vinna den med stängda centrala korridorer, ett suveränt synkat mittbackspar, hårt intelligent arbete av två anfallare och stort fokus på fasta situationer.
Det är kanske inget man säljer parfym eller sportbilar med, men det är vårt.
I kväll ekar det från Degerfors till Påarp
Det är skillnad på vad ett fotbollslag kostar och vad det är värt, och jag ska erkänna att jag inte riktigt visste exakt vad vi skulle ha vårt landslag till före den här turneringen. Efter femton år med världsstjärnor och en hjältesaga som Zlatan Ibrahimovic skrev i eldskrift rakt genom samtiden så var det inte helt enkelt att veta vilken Berättelse som var det här landslagets egen.
De spelade fantastiska matcher, visst. Fina killar som trotsade oddsen. Men de skrev inga unika historier, de stod inte för något som sträckte sig speciellt långt utanför sidlinjerna.
Efter 45 dagar och fyra VM-matcher, efter en tårfylld förlust i Sotji, tre mönstermatcher och en antirasistisk manifestation så har de sin berättelse.
– Det är väl att det här är ett lag, sa Janne Andersson och tryckte till på det sista ordet.
– Det är solklart. Att vi gör det här tillsammans allihop, på och utanför planen. Vi har inte det bästa laget individuellt, men tillsammans är vi svårslagna. Det symboliserar oss, sa Andreas Granqvist.
Tillsammans är vi starka, som en stor tänkare sa en gång. Här är det omsatt i praktik, medan hela världen ser på.
I kväll ekar det från Degerfors till Påarp, från Västerås till Västerort, från Samara hela vägen hem till Sverige. Kvartsfinal i VM, förmodligen tar drömmen slut här, kanske lyfter de rakt upp mot stjärnorna. När de börjar är de ett av sex lag som fortfarande har chansen att bli världsmästare i fotboll.
Det är bara att kliva upp på hästen.