Wegerup: Visst var det redan kört

– men Elfsborg föll med stövlarna på

BORÅS. Så gick det då som alla hade väntat sig.

Regnet föll över Borås Arena.

Elfsborg föll mot Valencia.

Vintermörkret föll över svensk fotboll.

”De håller redan likvaka. Tror du att de vet att det är slut?”.

Så sa en av de spanska journalisterna i pressrummet, före­ matchen. De hade ordnat så fint där, Elfsborg. Bullat upp och tänt långa svarta ljus när nu storfrämmandet kom på besök. Vi gör ju så vi nordbor, när det stora mörkret kommer och tar oss, tänder våra små ljus. I latinska länder ger dock tända ljus, framför allt svarta, oftast helt andra asso­ciationer. Särskilt efter Antonio Puertas tragiska bortgång som hedrades med en tyst minut före avspark.

Men visst visste Elfsborg. Visst visste vi alla. Att det redan var kört, att det var kört i samma ögonblick som man drog nitlotten med Valencias namn på.

Ingen kunde begära att Elfsborg skulle gå vidare och jag tror inte att någon gjorde det heller. Kritiken efter förlusten på Mestalla handlade om sättet man förlorade på, inte att man förlorade.

Även i går föll Elfsborg – men man gjorde det med stövlarna på, som män, kämpande... Nåväl, det är nog med pojkboksliknelser där. Ni som såg matchen vet vart jag vill komma.

Taktiken sprack efter tre minuter

Ni vet i och för sig också att taktiken om att pressa hårt och hålla nollan sprack efter tre och en halv minut. Ivan Helguera fick stå ensam och glad i Elfsborgs straffområde, tackade för det och nickade in 1–0. Anders Svensson använde efteråt ord som ”pinsamt” och ”pojklagsfotboll” om målet och ja, precis så kan man uttrycka det.

Ni som inte gick hem eller bytte kanal redan där och då vet att på en våt plan i Borås, där smorde sen spanjorer sitt krås. ”Det här är plågsamt”, sa kollegan Wagner intill mig och det var just vad det var.

Det gör ont att se Johan Karlsson uppsnurrad

Det gör ont när man ser någon bli uppsnurrad och bortfintad intill sjösjuka, likt Johan Karlsson. Det gör ont när man ser en spelare av Anders Svenssons kaliber vara så ojämn. Det smärtar när man än en gång blir påmind om var allsvenska lag står i fotbollshierarkin.

Men den som orkade vara självplågare och dröjde kvar fick också uppleva den andra bilden av matchen. ­

Daniel Alexanderssons (från Falkenberg såklart) mål. Ett mål som kändes allt mer välförtjänt ju längre matchen led och desto mindre vi på läktarna led.

Elfsborg började spela, Keene och Bella härmade de spanska finterna, Anders Svensson hittade sig själv, Avdic visade vilket fint råämne han är och Mathias Svensson hoppade in och lekte minröjare. Alla slet, alla vågade det de inte tordes på­­ Mestalla – tackla och utmana. ­­­

Det enda problem som kvarstod var att allt gick lite, lite för sakta när Elfsborg gjorde saker och mycket, mycket för fort när Valenica gjorde dem. Därför kom andramålet genom Villa till sist så snopet och vi tyckte nog lite synd om tappra Elfsborg.

Stor humor på läktaren

Jag vet, Valencia växlade ner efter 1–0, man tillät delvis hemmalaget att bli bra. Men det är inte hela förklaringen. Hur som helst bör Elfsborg, trots allt, utöver de dyrt intjänade läropengarna, ha fått en dos nytt självförtroende att ta med sig in i både den allsvenska guldstriden och Uefacupen.

Kvällens gulligaste – och roligaste - var ändå den gulsvarta publiken som applåderade minsta lyckade brytning och passning. Stor humor var det också när man ropade ”spela fotboll bonnjävlar”. Självironi på en läktare, se där.

Efter slutsignalen var det istället speakern som ropade att nästa hemmatch blir mot Hammarby. Medan Valenica flög vidare mot Champions League, lämnande Borås bakom sig.

Med tiden blir det hela nog ändå ett fint minne för spelarna att ta fram på ålderdomens höst, sisådär år 2060.

Tills dess har vi kanske också hunnit få fram ett svenskt klubblag som tar sig till Champions League.