0-0 – Liverpools eller Chelseas fel?

Wennman reder ut skuldfrågan

Europamästarna-Engelska mästarna 0–0.

En riktig lågoddsare, får man säga.

Gav det ens pengarna tillbaka?

Gav det, för övrigt, nånting alls av värde för fotbollsälskarna?

Det är klart det gjorde.

Om man verkligen uppskattar och förstår tempo, tacklingar och löpvilja, om man kan låta sig fascineras av man-mot-man-dueller med riktigt tunga namn inblandade, om man kan leva utan målchanser på löpande band.

Men som sagt...0–0.

Alla fans av Liverpool kommer nu att skandera ”Boring Chelsea” i dagarna tre och möjligen kommer en motattack med samma innehåll från De Blå, och det är synd att det ska behöva bli så billigt, så enkelt, så förutsägbart.

Jag har varit kärringen mot strömmen inför den här Champions League-drabbningen och tippat att det faktiskt skulle bli nåt annat än ett mållöst ställningskrig.

Mot bättre vetande kanske, men nånting sa mig att det kunde hända nåt oväntat i stil med finalfesten i våras, då Liverpool och Milan spelade 3–3 i ”den mest gjutna 0–0-matchen nånsin”.

Nu blev det tråkigt nog precis som alla andra trodde.

Så:

Vem ska ha skulden?

Precis innan kick off landade ett mejl från Chelsea-supportern Lindy:

”Jag vet hur det blir. Liverpool kommer att stå med nio man i försvaret, Chelsea kommer att ha 70 procents bollinnehav, sen blir det 0–0 – och i alla rubriker i morgon står det Tråkiga Chelsea”.

Hm.

Tunnelseendet

Det spelar ingen roll hur mycket Chelsea än hyllas, inte minst i Sportbladet, och att den där diskussionen om tråkighet sannerligen inte uppstått hos oss.

Men det är det vanliga tunnelseendet. Ingenting i media är bra.

Nånsin.

Nu kunde ju vem som helst som hade båda ögonen öppna se att det var Liverpool som verkligen försökte, som hade ett knappt men tydligt övertag.

Det var inte Liverpool som var det fegaste laget på Anfield.

Jag vill egentligen inte kalla Chelsea för fegt heller, laget mötte trots allt Champions League-mästarna på bortaplan, men i bland tycks det som om den elegante Jose Mourinho dragit på sig gamle finansministern Gunnar Strängs säckiga brallor under överrocken:

De hålls uppe av både livrem, hängslen och säkerhetsnålar.

I eftersnacket sa han:

– De sista 15 minuterna gick vi in för att vinna.

Så pass.

Läge för spydigheter.

Kunde inte Chelsea ha tänkt sig att försöka vinna lite tidigare under matchen?

Tyckte man sig inte ha råd med det?

Jag begriper att han syftar på ett byte, Crespo in och Duff ut, men å andra sidan kastade han in den store Robert Huth i försvaret de sista skälvande minuterna.

– Vi behövde nån som kunde spela basket och ta hand om alla höjdbollar in i straffområdet, sa Mourinho.

Varför inte helt enkelt bara erkänna att han var nöjd och belåten med 0–0, väl medvetet om att Liverpool är en särskilt svår motståndare för Chelsea?

Gerrard vann kungarnas krig

För så tycks det vara. Även om Chelsea vann två av de målfattiga matcherna i fjol känns det som om Liverpool trivs mot londongänget, som om spelarna älskar den här kraftmätningen om varje centimeter på planen, som om man verkligen VET att man kan störa Chelsea.

Gerrard vann kungarnas krig mot Lampard på mitten. Alonso var vännu bättre. Och Hamann var hungrigare än på länge.

Det var intressant att se Chelseas mittgubbar få ett så tänt och inspirerat motstånd att bita i. Essien är en klasslirare och Makelele har så många strängar på sin lyra att han borde heta Ukulele, men det här var sannerligen en match-i-matchen som satte sin prägel på allting.

Det kan inte ha varit lätt för anfallarna, fråga bara Didier Drogba.

Det kan inte ha varit lätt för nån, förresten.

Möjligen bara för tipparna.

Peter Wennman