PLÖTSLIGT SPRÄNGDE HAN TAKET
Publicerad 2012-11-15
Niva: Vi satt och stirrade tyst – som ett gigantiskt gäng byfånar
Zlatan Ibrahimovic sprängde taket på Friends Arena och skickade oss rätt ut i stratosfären.
Om det var ljudlöst där ute i rymden?
Inte då.
I alla fall inte jämfört med den totala tystnad som länge präglade vår nya nationalarena.
Egentligen känner jag ju inte för att skriva den här texten.
Jag vill bara se repriserna ytterligare en gång, skaka på huvudet några dussin varv till, försöka författa ännu en hyllningsvisa till Zlatan Ibrahimovic – men det finns något grundläggande som det är viktigt att vi inte tappar bort i extaslabyrinten.
Fram till och med den 84:e matchminuten var det här en problematisk kväll för svensk fotboll.
Handlar om åskådarna
Vi hade bytt hemmaarena och stängt taket ovanför oss. Sedan satt vi där och stirrade tyst framför oss, som ett gigantiskt gäng byfånar som precis lika gärna hade kunnat se en eftermiddagsföreställning på biografen ute i Heron City.
Det finns en vanlig missuppfattning som går ut på att en fotbollsarena är ett byggnadsverk.
Så är det naturligtvis inte.
I själva verket ligger väldigt lite av en arenas storhet i läktarstolarna, jumbotronen eller de externa ljuspanelerna.
I stort sett allt handlar i slutändan om åskådarna. Vilka kommer av vilka anledningar? Hur behandlas de och hur uppför de sig?
Arkitektoniskt sett är Friends Arena ett pampigt och imposant bygge, absolut. Åskådarna sitter nära planen, sikten är god från alla sektioner och på många sätt är det här en uppdaterad och förbättrad version av Amsterdam Arena.
Men en riktig nationalarena? En hemmaborg att vara stolta över och bygga framgång på?
Än så länge är vi tyvärr inte ens i närheten, av den enkla anledningen att Friends Arena helt och fullständigt saknar stämning.
Det var tyst här den här kvällen. Höra-en-knappnål-falla-tyst. Lyssna-på-en-läskburk-som-öppnas-tyst. Under långa perioder överröstade Joe Hart alla arenans svenskar helt på egen hand.
Genant. Avskräckande.
För att bygga upp en läktarkultur finns tyvärr inga patenterade genvägar. Från förbundshåll måste man börja med det självklara; att lyssna på de supportersammanslutningar som finns, att underlätta med rabatterade biljetter och avsatta sektioner.
Att rasera en läktarkultur är betydligt enklare. Du kan till exempel höja biljettpriserna bortom alla vettiga smärtgränser, pumpa sönder luften med musik och pinsamma publikdomptörer och rama in matchen som ett jippo.
Vet du inte vad du håller på med kan du lätt inbilla dig att fotboll bara är en underhållningsindustri bland andra, och i samma ögonblick har du också förlorat.
Det gick inte ens tre minuter av matchen innan den engelska bortaklacken demonstrativt började hyssja inför den öronbedövande tystnaden som sänkt sig över Friends Arena.
”You’re supposed to be at home”, sjöng de sedan. ”We forgot that you were here”.
Stumma kusinerna
Det här skulle vara kvällen då svensk fotboll flyttade in i framtiden, men istället var det som att transporteras tillbaka 20 år i tiden.
Såhär brukade det ju vara innan Sverige blev ett fotbollsland, innan 20 000 blågula drog till Ukraina och sjöng sönder allt motstånd som kom i deras väg.
Då var vi verkligen de stumma kusinerna från vischan.
Nu ska det inte längre behöva vara på det här sättet när man går och ser det svenska landslaget spela fotboll.
Förutsättningarna finns där. Stadion står där den står, fansen finns ute i stugorna och Zlatan Ibrahimovic sätter världar i brand.
Nu gäller det att föra samman de tre.
Jobbet är verkligen inte avklarat i och med att nycklarna lämnats över och den första landskampen är spelad.
Ska Friends Arena bli en arena som lyfter svensk fotboll måste den nu fyllas med stämning och sång, med en känsla av att folket här inne faktiskt bryr sig mer om hur det går i matchen än hur mycket som ryms i popcornstrutarna.
Gör inte fyra mål varje kväll
Inte ens Zlatan kommer att göra fyra mål varje kväll (tror jag), och om nu någon trodde att allt det här skulle ge sig självt är det verkligen dags att tänka om.
Zlatan Ibrahimovic lär kunna lyfta den svenska fotbollen i ytterligare två eller tre år, men därefter är det supportrarna som måste bära den fram genom alla de årtionden då vi saknar superstjärnor.
Om de känner sig utestängda från vår nya nationalarena – om det fortsätter vara tyst och ödsligt där bland åttahundrakronorsstolarna – då har vi förlorat mer än vi vunnit med den här flytten.