Bergström: Hammarby ägde – men var sämre...
Publicerad 2012-05-07
De låg under, hade färre chanser och förlorade skotten på mål.
Ändå är Hammarbys största styrka i vår hur de alltid bär huvudrollen i sina matcher.
Alltså:
Det blev 1–1 mellan Hammarby och ett halländskt lag.
Före avspark undrade jag om Varbergs fans var en omvänd separatiströrelse. Inför tv-kameror och 11 000 stockholmare manifesterade de hur fint det vore om 108 föreningar klumpades ihop. Allt från Ränneslövs Gif till Halmstad BK, kloff-kloff, ihopmosade i en lycklig dunderklubb.
Sedan begrundade jag slagorden igen.
”Ett lag i Halland”. Varbergarna menade inte att de 107 andra skulle försvinna, utan att de minsann är ett lag och att de är från Halland. Lika anspråkslöst som Flens kommunslogan ”en kommun”.
Inte rappare, inte mer tekniska
Lagets ledningsmål var också passande diskret. Under läktardån tog Hammarby närkamper och sökte crossbollar mot vänsteryttern Christophe Lallet. Varberg gled emellan en gång, då Gabriel Altemark Vanneryr nickade i krysset efter fyra minuter. 0–1 hördes som en hickning, men inget avbrott, i hemmaklackens ramsa.
Målet ändrade inte spelets karaktär. För de resterande 86 minuterna var inte Hammarby nödvändigtvis rappare, mer tekniska eller skottvilliga, men de ägde ändå matchen.
Jag pratar inte bara om hemmafördelar. Det är klart att 11 000 åskådare på en tajt arena hade lyft vilka snedsparkare som helst. Inte heller om att serieledare troligen har mer boll på hemmaplan än ett gästande mittengäng som tagit ledningen.
Nej, Hammarbys hegemoniska makt syntes i kroppsspråket. Trots att Sinan Ayranci och Christophe Lallet hade varit direkt svaga verkade de ha skådat in i en ljus framtid under pausvilan. De visste att de skulle hämta igen. Varberg hade dittills varit smartare och visat mer spetskvaliteter, men när spelet återupptogs var det som att de fogade sig i birollen, i att vara något lag från Halland.
Varbergs tränare: Jag håller på Hammarby
Samma sak med domarna. När Lars Olsson kom fel i tempot och tog felbeslut kändes det givet att Hammarby skulle gynnas, och efter en timme fick Boisaren Thommie Persson sin andra varning.
Efter utvisningen hade Varberg första målchansen, men Johannes Hopf reflextog Hans-Erik Månssons låga skott med tjugo minuter kvar. I nästa anfall kvitterade Sebastian Castro-Tello.
Det slutade 1–1, men sammantaget hade Varberg fler chanser och vann skotten på mål med 6–4. När spelarna linkade av planen gick jag igenom deras facit hittills.
Vore det inte för två snopna 1–2-förluster – Assyriska gjorde mål i 94:e – hade hallänningarnas spelmässigt starka vårsäsong märkts mer än i lokalpressen. Så stark är truppen.
Vore det inte för Hammarbys övertygelse om att ta över varje match de spelar skulle de aldrig haft två knaggliga uddamålsvinster och serieledning. Så stark är inte truppen.
Den som tror att Hammarbyfokuset är en mediekonstruktion borde ha lyssnat till när Varbergs tränare Halda Kabil efteråt berättade vad som gått fel taktiskt. För Bajen, alltså:
– Jag håller på Hammarby och de transporterade bollen lite för mycket. Hade vi haft elva man på planen hade vi aldrig släppt in mål. Det var transport hela tiden, det var inga skott.