Uträknade och gamla

Johan Flinck

Nu är de redo för revansch

Juli 2009:

Conny Karlsson, snart 56 år, lämnar Sarpsborg, norskt mittenlag i andraligan, frivilligt på grund av klubbens enorma ekonomiska problem. Samtidigt hjälper Reine Almqvist, 60, till i division sex-laget hemma i Olsfors i Västergötland.

Knappt 1,5 år senare kan paret föra Helsingborg till dubbla guld.

– Då, förra sommaren, kunde jag inte se det här framför mig, säger Karlsson där vi sitter på hans rum på Olympia efter att, ­efter en stunds övertalning av Almqvist, tagit en bild vid ankdammen bakom Kärnan.

– Jag visste att HIF sökte en ny tränare. Men jag trodde att de ville ha ett större namn än herr Karlsson, fortsätter han.

Det ville man också, både Roland Andersson och Åge Hareide ska ha tackat nej innan herr Karlsson tackade ja.

Som spelare höjde Karlsson Uefacupbucklan som IFK Göteborgs lagkapten på Volkparkstadion i Hamburg 1982, svensk klubbfotbolls kanske största ögonblick.

Men som tränare har han aldrig varit ett stort namn. Han har varit i branschen sedan 1988, då han blev assisterande åt Bob Houghton i Örgryte, men hade fram till i år bara gjort sju säsonger i allsvenskan eller norska tippeligan, varav fyra slutat i degradering (men det ska också sägas att han fört upp fyra klubbar en division).

"Allt annat än spännande"

Karlsson presenterades den 23 november och möttes med gäspningar i media:

”Conny Karlsson är gedigen, men allt annat än spännande”, skrev Stefan Alfelt i den här tidningen.

”En stabil tränare av den gamla stammen /.../ Men visst är det ändå lite grått…? Lite zzzzzz…”, bloggade Sportbladets Robert Laul.

– Jag var väl förberedd, tack och lov, att några skulle tycka ditten och datten.

Många tvivlade på att du skulle klara av en så stor klubb som HIF. Mattias Lindström erkände tidigare i dag att han var en av dem.

– Jag kände att det inte var min kompetens de gick på, de som tvivlade, utan alla förväntade sig att en klubb som HIF skulle ha något mer spännande.

Han håller med Alfelt:

– Jag tror inte att jag är så spännande.

Har någon kommit fram och bett om ursäkt för sina tvivel?

– Nej. Jag har hört att man skrivit något, men ingen har kommit fram till mig.

Borde man inte göra det?

– Nej. Självklart får folk tycka och tänka vad de vill, tack och lov får man det.

Känner du att du fått din revansch?

– Nej, jag tänker inte i de banorna.

Så säger ju alla.

– Men jag saknar den genen, tackålov.

Festade med George Best

När Karlsson tackat ja slog han en signal direkt till Reine Almqvist.

– Jag fick fria händer att plocka ihop en stab eller i varje fall delar av en stab. Jag tog in Reine och ja... det var väl den ende jag tog in utifrån.

Almqvist har haft större framgångar, och varit i större klubbar, som tränare än Karlsson.

Men något SM-guld som tränare har han inte heller. Det närmaste under sina 30 år i branschen var SM-silver 1996 med just Helsingborg.

Också Reine har varit mer erkänd som spelare än tränare. Han har fyra landskamper, två SM-guld och två allsvenska skytteligasegrar i sitt cv.

Och säsongen 1975/76 delade han skytteligatiteln med tysken Gerd Müller i Europacupen, dåtidens Champions League.

– Jag tror jag gjorde sju mål.

Almqvist gjorde ett år som utlandsproffs – 1980 i USA med Seattle Sounders, där han bildade det fruktade anfallsparet ”Randy & Brandy” med Alan Hudson (det var den engelske festprissen som var ”Brandy”) och spelade mot Pelé, Crujiff och Beckenbauer.

– Men mitt absolut största ögonblick var när vi mötte San José med George Best. Han var min stora idol sedan många år. Vi vann med 4–3, han gjorde tre mål och jag fyra.

– Efteråt gick han rakt över planen, tackade mig och sa ”Bra spelat, grabben. I kväll ska vi ha skoj”. Det var ju alltid partaj efter matcherna på den tiden. Och han kunde ha skoj...

Slutade för två år sedan

Conny Karlsson hamnade också i NASL, i Toronto Blizzard, efter Uefacupguldet (83–84).

– Bob Houghton var tränare där. Men de var egentligen ute efter Hysén. Då sa Ove Kindvall, som var sportchef, till dem att ”Hysén har ni inte råd med, men kolla med Conny”.

Conny & Reine har varit kompisar sedan 1976 när de spelade ihop i IFK Göteborg. De hade aldrig jobbat tillsammans men däremot semestrat ihop en hel del familjevis.

– Vi hade aldrig ens pratat om att jobba ihop, säger Conny.

Almqvist hade egentligen lagt av som tränare. Han hjälpte alltså Olsfors i division sex lite i fjol och var spion åt U21-landslaget.

Hans sista egentliga tränaruppdrag var i Frölunda i division ett 2007-08. Då jobbade han gratis och fick bara bensinen betald.

– Reine har ett fotbollsöga som är fantastiskt bra. En scoutroll här, med bevakning av motståndare och tänkta nyförvärv, var som klippt och skuren för honom. Vi hade tidigare pratat om att klubbar aldrig anställt en sådan.

Almqvist:

– Vi har diskuterat hur många av våra gamla kolleger – med massor av erfarenhet, mycket kunskap och ett öga för det här – bara försvinner. Vi tycker att det är synd.

Är de gamla, erfarna tränarna underskattade?

– Nja, det där drivs mycket av media, som vill ha nytt och ungt. Jag tror att man kan hålla på med det här hur länge som helst om man har kunskap, engagemang och visioner. Åldern har ingen betydelse, säger Almqvist.

Hur länge tänker ni hålla på?

– Inte en susning, säger Karlsson.

– Jag sa att jag skulle sluta när jag var 50, sedan när jag var 55. Nu säger jag inget längre.

Magnus Haglund, Rikard Norling, Tony Gustavsson, Mikael Stahre... unga tränare, ofta utan större spelarmeriter, har varit den stora grejen under några år i allsvenskan.

– Det är trender det där. Det var en trend med unga tränare som förstärktes av de framgångar de hade. Många klubbar trodde då att det här var vägen fram. Så var det några som inte lyckades så bra och så började man titta på andra alternativ igen, säger Conny.

– Kanske det här blir en trend igen, säger han med syfte på sig själv och Almqvist.

"Det var turbulent"

Men det var knappast något dukat bord duon kom till i Helsingborg.

Det var kaos i klubben – ordföranden som anställt dem, Sten-Inge Fredin, avgick, förre tränaren Bosse Nilsson var kvar i klubben i en oklar roll, sportchefen Jesper Jansson kände sig oönskad och storstjärnan Henrik Larsson hade lagt av.

– Det var turbulent högre upp i huset men här nere fick vi arbetsro, säger Karlsson.

– Vi fick ihop gänget här och vi mådde nog rätt bra av att förväntningarna var så lågt ställda. Och när vi hade fått in Gashi, Lindström och...

– Erik, viskar Almqvist.

– Vad heter han nu...

– Edman, viskar Almqvist lite högre.

– Edman, ja! När vi hade fått in dem kände vi att vi hade ett rätt bra fotbollslag, säger Karlsson.

Vad har ni bidragit med här?

– Med erfarenhet. Mer konkret har vi ­varit lyckosamma med att få till det försvarsspel som vi satte oss ner och jobbade fram inför säsongen. Men det är viktigt att poängtera här att vi inte har bidragit med mer än vad P-O (Ljung, assisterande tränare), Sven (Andersson, målvaktstränare och lag­ledare) och Jeppe (Jansson) gjort. Det är ett jättegött gäng.

Men det ska också poängteras att Reine är mer än en scout (som sett 84 allsvenska matcher live i år och snart kört 5000 mil).

– Hans åsikter och tankar är med lika mycket som någon annans.

Nu sitter de här – en 56-åring och en 61-åring som båda äter hjärtmedicin (Karlsson fick en infarkt för tio år sedan, Almqvist har problem med hjärtflimmer) och som båda varit uträknade som tränare – och är bara tre segrar och en tappad poäng av ­Malmö FF från dubbla guld.

– Det här kan man hålla på med tills man är 100 år, säger Almqvist.