Spelarna borde få ta ställning oftare

Sportbladets Henrik Rydström

Det är klart att du får ha politiska ­åsikter som allsvensk fotbollsspelare.

Men du gör bäst i att hålla dem för dig själv.

För annars finns det ett pris att ­betala.

helskärm

Kalmars kommunalråd Johan Persson ringde mig en höstdag. Han undrade om jag ville hålla första maj-tal den kommande våren. Instinktivt tänkte jag ”nej, nej”, men hörde mig själv svara ”vilken ära, det gör jag gärna”.

Jag pluggade samhällskunskap på högskolan på 1990-­talet och insåg att det var svårt att ­vara en någorlunda tänkande människa och samtidigt inte ha politiska åsikter. Jag började fundera på var jag själv stod. Höger, vänster, i mitten?

2009 började jag i min blogg att diskutera, dissekera och plocka i sär SD:s inskränkta ­politik och jag blev allt mer övertygad om var jag själv ­befann mig i det politiska landskapet.

Pratade om empati

Att hålla första maj-tal kändes logiskt.

I mitt tal pratade jag om varför empati är viktigt. Jag pratade om varför jämlikhet är viktigt. Jag rannsakade min egen egoism och jag förklarade varför jag tycker det är centralt att var och en av oss tar ställning.

Jag fick väldigt mycket positiv respons för mitt tal. Men jag kunde inte förutse den andra sidan av det. Kritiken.

Jag stod tämligen ensam i stormen. De enda som uttalade sitt stöd till mig bland fotbollsfolket var bröderna Strömbergsson, domare i Allsvenskan. De gillade vad jag sa (och skrev). Övriga var tysta.

Ska inte uttala sig

Kritiken mot mig bottnade i att jag var en lagkapten i ett allsvenskt fotbollslag. Då ska man inte uttala sig om politik. Sponsorer hotade Kalmar FF med att dra tillbaka sitt stöd. Sponsorer drog tillbaka sitt stöd. Supportrar tyckte att jag skulle ­vara tyst, fotbollsspelare skulle vara politiskt obundna, tyckte man och kritiken över att jag första maj-talat gled över i mitt ­fotbollsspelande och plötsligt såg man fel överallt hos fotbollsspelaren Henrik ­Rydström.

Ingen kritiserade emellertid VAD jag sa i mitt tal. Bara ATT jag sa någonting.

Som allsvensk fotbollsspelare får du ha politiska åsikter.

Tala bara inte högt om dem.

Jag anser att det är tvärtom.

Det är spelare som INTE tar ställning som bör kritiseras.

Som förebild (nåja) måste man nödvändigtvis inte tycka rätt (men om det du propagerar för är homofobiskt, rasistiskt, inskränkt och utgår från en värdegrund där människor bedöms utifrån etnicitet och bakgrund, ja, då ska du möta helt otroligt hårt motstånd!).

Men om du inte tycker någonting ger du utrymme för idiotin och det mörka.

Som Manic Street Preachers sjunger: If you tolerate this, then your children will be next.

Offensiv egoism

I Sportbladets valenkät bland 114 allsvenska fotbollsspelare får Moderaterna 44 %, Socialdemokraterna 13 %, Miljöpartiet 10 % och sedan får de andra partierna några ströröster (Sverigedemokraterna får dock 0 % och det gör mig stolt). Valresultatet vittnar dock om att det främst är offensiva spelare som medverkat i undersökningen.

För jag har min egenhändigt ihopsnickrade tes. Offensiva spelare har en tendens att vara mer egoistiska, de tänker mer på sig själva och därmed befinner de sig längre till höger på skalan.

Hade bara defensiva mittfältsgnuggare fått svara hade det blivit ett helt annat resultat.

Vi är ju skydds­nätens fanbärare, sjungande kollektivets lov.

Henrik Rydström