Så lyfter domarparet varandra till nya framgångar
Publicerad 2019-02-20
De är inte bara ett äkta par.
Sara Persson, 42, och Mohammed Al-Hakim, 33, ser även till att göra varandra till bättre fotbollsdomare.
Sportbladet tog ett längre snack med Sveriges bästa rättskiparduo.
– När Mohammed dömer ser jag ofta matchen i TV-soffan. Sedan skickar jag en lång sammanfattning på hans insats på SMS, säger hon.
2013 och 2016 blev Sara Persson utsedd till Årets Domare i Sverige. Samma pris fick Mohammed Al-Hakim 2015.
Att duon och äkta paret tillhör Sveriges absolut bästa fotbollsdomare är det inget tvivel om. Ändå blev delar av 2018 tufft för dem på olika sätt.
Sara Persson fick reda på att hon inte blivit uttagen till dam-VM senare i sommar.
Mohammed Al-Hakim hamnade i centrum och fick mycket uppmärksamhet för ett par matchavgörande felaktiga domslut.
Stort stöd vid VM-petningen
De båda var med sina barn och kolleger i Elitdomareklubben på Gran Canaria på konferens och semester för att avsluta säsongen i december när Sara Persson fick beskedet att hon inte skulle få åka till Frankrike och döma VM 2019, ett mål som hon hade haft sedan länge.
– Det var tryggt att jag fick beskedet när jag hade de jag älskar mest närmast mig och de som verkligen varit med på satsningen mot VM, säger Sara Persson.
– Det var sjukt tungt att få beskedet. Jag tog det hårt. Det betydde väldigt mycket att Mohammed var med. Han förstår på riktigt vad det innebar att inte bli uttagen till ett mästerskap. Han var ett oerhört stöd. Tillsammans kunde vi snabbt komma fram till att jag hade gjort vad jag kunde för att förbereda mig 100 procent för en uttagning. Detta för att sedan kunna gå vidare.
– Samtidigt var jag glad för Julia Magnusson (assisterande domare) som kom med till VM. Hon och jag har jobbat otroligt mycket ihop de senaste tre åren. Vi har haft daglig kontakt och tränat mycket och haft matcher ihop, säger Sara.
I samma veva hade Mohammed Al-Hakim avslutat en allsvensk säsong där slutfasen blev bättre än känslan ett par månader tidigare.
Efter ett par stora misstag, framför allt i matchen mellan IFK Göteborg och Elfsborg i slutet av september, petade Al-Hakim sig själv och tog ledigt från dömandet i ett par veckor.
– Det är flera matcher under 2018 som jag inte alls är nöjd med och där jag borde presterat bättre. Jag är väldigt självkritisk och vill hela tiden utvecklas. Jag har utvärderat varför det blev så och varför jag gjorde de här misstagen, jag har lärt mig av dem och tar med mig det till den här säsongen.
Vad har du kommit fram till?
– En är att jag fick en hel del matcher med stor medial fokus och där ökar riskerna att misstag syns på ett helt annat sätt. Gör man misstag så ska man göra dem i rätt match, vid rätt tillfälle. Misstag kommer alltid ske eftersom vi är människor men det vi strävar efter hela tiden är att minimera dem och framförallt göra så få avgörande misstag som möjligt. För mig blev det tvärtom under några tillfällen 2018. Sedan vet jag att det ställs högre krav på mig och oss som tillhör eliten av domare.
– Missar handlar också om den mänskliga faktorn. Vi är inte robotar.
Vill ha VAR i Sverige
Han ser en stor hjälp på vägen för att få bort just de stora felbesluten som domarna kan drabbas av.
– Jag och många andra domare vill ha VAR även i svensk fotboll. I ganska många fall kan VAR se till att vi undviker stora och avgörande misstag, som exempelvis de jag gjorde mellan IFK Göteborg och Elfsborg, säger Al-Hakim.
Du blev inte avskräckt från att fortsätta att döma på grund av missarna under 2018?
– Nej, verkligen inte, tvärtom. Det lilla uppehållet som jag tog i höstas var väldigt nyttigt. Sedan fick jag avsluta säsongen på ett väldigt bra sätt. Det var bra att jag tog ett steg tillbaka för att kunna ta flera steg framåt sedan. Nu ska jag fortsätta på den vägen.
Vad betydde det för dig att Anders Svensson ringde upp dig efter missarna som kostade Elfsborg så mycket mot IFK Göteborg?
– Det var väldigt skönt att få höra orden från en så stor profil som Anders. Det var mycket positiv push från hans sida, faktiskt. Han sa att allt var lugnt och att det inte fanns någon kvarvarande ilska från deras sida. Det hjälpte mig att gå vidare.
Försäsong för de svenska elitlagen på dam- och herrsidan är delvis även försäsong, om än en kortare sådan, för elitdomarna.
– Jag tar max en veckas uppehåll från träningen. Sedan blir det försäsong för mig också när jag kör en tyngre träningsperiod. Jag lägger på ganska mycket styrketräning, mycket ben, det är mycket en skadeförebyggande träning för att jag inte ska gå sönder under säsongen. Det kombinerar jag med tung konditionsträning med långa och korta intervaller och distanspass, säger Mohammed Al-Hakim.
– Det blir minst ett pass om dagen, ibland två. Jag kör mycket i friidrottshallen i Västerås.
En officer och domare
Han har själv valt att kombinera arbetstiden mellan att vara domare och officer på Ledningsregementet i Enköping. Under våren siktar han mot internationella domaruppdrag efter att ha debuterat i Nations League i höstas och att läsa in nästa befälsgrad och avancera från löjtnant till kapten.
Vilken bana är viktigast för dig? Vad satsar du mest på?
– Det är fotbollen som gäller. Det är där min satsning finns, men jag har behållt en fot hos försvarsmakten för att kanske återvända på heltid när fotbollskarriären är över.
– Just nu är det solklart för mig – målet är att ta mig hela vägen upp inom fotbollen. Det stora målet är att döma i Champions League, säger Al-Hakim.
Sara Persson har efter flera års deltidsarbetande på Länsstyrelsen fått tjänstledigt och jobbar nu från årsskiftet på heltid som domare.
Hur ser din försäsong ut?
– Damernas Champions Leagueslutspel drar igång om några veckor så jag måste både vara i toppform och förbereda mig inför en säsong hemma i Sverige. Jag var på damernas U17-VM och kom hem i början av december. Sedan dess har vi gjort våra löptest både för Uefa och Svenska Fotbollförbundet, och då måste man vara i form, så någon längre paus har det inte blivit i vinter.
Vad siktar du mot 2019?
– Jag hoppas på att få en kvartsfinal i Champions League till att börja med. Jag blev ju inte uttagen till dam-VM men det kan nog dyka upp några träningslandskamper inför VM att döma. Jag vill göra en bra säsong i allsvenskan men framförallt vill jag tillbaka och döma i herrarnas division två. Jag har dömt många år där men en diskbråcksoperation och rehab satte stopp för det, men jag känner att jag är på gång tillbaka. Det är det fysiska kravet som jag måste klara av för att få börja döma där igen.
Fler kvinnor dömer herrar
– Det långsiktiga målet är att få döma i dam-EM om två år, säger Sara Persson.
Varför vill du döma mer herrfotboll?
– Det är utvecklande och jag tror vi tjejer kan göra det på hög nivå på herrsidan även i framtiden, men där är det oftast de fysiska kraven som sätter stopp för oss tjejer. Inom en kort framtid tror jag vi kommer komma fram där också. Vid killarnas U17-VM var det fyra, fem tjejer som var med och dömde. Det är på gång. Vi är tre, fyra tjejer som dömer division två herrar och vi har Tess Olofsson som från i år även tagit klivet upp i division ett och det är väldigt glädjande.
– Det finns egentligen inget som skiljer herr- och damdomare åt mer än den fysiska biten. Vi tjejer kan mycket väl hävda oss i hur vi leder en match som domare.
Vad tänker du på då?
– Vi är ju olika som kvinnor och män. Det finns skillnad i hur man bemöter varandra. Det som ska bedömas på plan är min insats som domare och i det ligger viktiga faktorer som matchledarskap och hur jag kommunicerar. Innan matcherna kan jag få höra från tränarna, ”Vad bra att du dömer i dag, då kommer killarna vara lugna”, självklart lite med glimten i ögat.
– Sedan ifrågasätter både spelare och ledare givetvis mig ändå under spelets gång och jag måste verkligen bevisa vad jag går för. I slutändan är det ändå min prestation som domare, oavsett om jag är man eller kvinna, som ska bedömas.
– Jag tycker att vi har mycket att vinna på att jobba tillsammans, herr- och damdomare, både på plan under matcher och i träning och förberedelser, säger Sara Persson och lägger till:
– Jag lever drömmen när jag fick erbjudandet att bli proffsdomare. I uppdraget som domare ingår att vara mentor åt yngre domare och jobba med rekrytering. Efter drygt 20 år som domare och halva tiden som elitdomare har jag samlat ihop erfarenheter som jag absolut vill dela med mig av, säger hon.
Till en match för drygt två år sedan var Mohammed Al-Hakim domare och Sara Persson uttagen som fjärdedomare.
Resten är en kärlekshistoria i fotbollens tecken.
– Vi hade matcher och utbildningar ihop. Och med tiden lärde vi känna varandra och inledde en relation. Det är väl en känd sanning att många förhållanden inleds via jobbet? På så sätt har vi inte varit annorlunda jämfört med andra, säger Mohammed Al-Hakim med ett leende.
Pratar ni om något annat än att döma fotboll?
– (Skratt) Ja, då, men visst blir det mycket fotbollssnack. Vi hjälper varandra att analysera våra matcher och vi utvecklar varandra i domaryrket. När vi träffas så tränar vi mycket tillsammans också.
– Nu låter det som vi bara har dömandet, men så är det ju inte. Sara är en fantastisk kvinna och människa på många sätt. Men jag kan också säga att hon betydde väldigt mycket för mig när jag hade det lite jobbigare på planen.
Komplicerat livspussel
Han bor i Västerås och har en son från en tidigare relation. Sara Persson bor i Rävlanda utanför Göteborg och har två söner från ett tidigare förhållande.
Ni är särbos. Hur får ni ihop det egentligen…?
– Det blir lite flängande och ibland träffas vi inte på flera veckor. Under säsongen styr matcherna en hel del hur mycket vi kan träffas, med god planering får vi ihop livspusslet, säger han.
Sara Persson förklarar:
– Det är ett pusslande att få ihop våra liv, men vi ser det positiva – att vi får hålla på med det vi båda älskar – i stället för problemen. Även om jag skulle se fram mot en helg tillsammans hemma hos mig så fattar jag att det inte går om Mohammed ska döma i Östersund. Då ser jag matchen hemma i soffan och skickar sedan en ganska lång sammanfattning på hans insats på SMS. Det brukar bli en del punkter, hahaha…
Hur mycket får du och Mohammed kommentarer om att just ni två är ett par?
– Äsch, det är ganska lugnt. Vi får lite uppmärksamhet var och en på sitt håll eftersom vi tillhör domareliten och lite härligt kan jag tycka att det är att just vi lever ett liv ihop med allt vad det innebär.
Vem av era barn tar upp domarpipan…?
– Min yngsta son, Oscar som är 13 år, har provat på att döma. Han förstod att man faktiskt kan få lite betalt för att döma ungdomsmatcher. Han hoppade in vid ett tillfälle när de frågade mig först. Då frågade jag honom om han inte ville testa. Jag tror bestämt att det finns ett intresse hos honom, säger Sara Persson nöjt.