Antoine: Tycker att jag inte är värd någonting

Emil Eiman Roslund

Peter Antoine har väntat på sin benprotes i ett och ett halvt år.

Nu rasar tränarikonen.

– De tycker att jag inte är värd någonting, säger Antoine.

Mjällby rör sig uppåt i den allsvenska tabellen. Samtidigt sitter klubbens förre tränare Peter Antoine, som tog upp Mjällby från division 2 till division 1 två gånger på 90-talet , ofrivilligt still.

För fyra år sedan blev han tvungen att amputera sitt högra ben – han bröt tån under en utekväll och senare konstaterade läkare att han drabbats av benröta, som ska ha varit medfödd, som spridit sig till låret. Och nu har han hamnat i en försäkrings- och protesdispyt.

– När jag vaknade efter operationen hade de glömt att lägga undan mitt kapade ben. Det var ingen vacker syn, och det var blod överallt. Jag kunde bara skratta, säger Peter Antoine.

Efteråt fick 76-årige Antoine, berömd för att vara hetlevrad under tränarkarriären, beskedet att han har sex procents handikapp. För det har han fått 20 000 kronor i försäkringsersättning, men Antoine anser att han ska ha 30 000 kronor till från Folksam. Dessutom hävdar han att försäkringsbolaget Löf är skyldig honom drygt 80 000 kronor för vårdavgifter.

– De har brytt sig fan om mig, de tycker att jag är ett avslutat kapitel. De har behandlat mig illa, tycker jag inte är värd någonting. Det gillar inte jag.

Kan inte kommentera

När Sportbladet ringer Folksam hänvisar de till mejl. Dagen efter kommer svar.

”Vi varken kan eller får kommentera enskilda kunder eller kunders ärenden och för närvarande känner vi inte till att det skulle föreligga någon process mot Folksam”, skriver bolaget.

Även Löf menar att de på grund av sekretess inte kan svara på frågor om enskilda kunder, sedan skriver de ett mejl:

”Om man inte är nöjd med Löfs beslut kan man begära intern omprövning. Om man inte är nöjd med omprövningsbeslutet kan man begära ett yttrande från Patientskadenämnden”.

Förre Tipslördag-experten sitter i rullstol. Annars rör han sig i Hällevik med permobil eller färdtjänst. Alternativet att gå har varit uteslutet, för han har inte fått sin benprotes.

”Hinner inte gå på toa”

– Jag har inte hört ett ljud, jag har väntat i ett och ett halvt år. Med bara rullstol hinner jag inte alltid gå på toaletten när jag ska göra stora saker. Och pinka stående går inte alltid, då måste jag göra det i en kopp i vardagsrummet i stället. Det är en katastrof, jag kan inte gå till brevlådan och hämta posten, då måste jag rulla runt för det är en liten uppförbacke. Och det är ju lite problematiskt.

Ett och ett halvt år är lång tid. Vad har du gjort för att få hjälp under tiden?

– Jag har ringt. Min fru har ringt. Och de säger bara att den är på väg. Ingen omtanke, och jag försöker alltid vara tillmötesgående.

– Min fru får ställa upp och hjälpa mig, tvätta mig. Folk kan inte föreställa sig hur det är. Jag har inte suttit i en privatbil på fyra år. Det har bara blivit färdtjänst, färdtjänst, färdtjänst, färdtjänst.

Sportbladet kontaktar Region Blekinge och ber om en kommentar till hur det kan dröja så länge med en benprotes.

– Vi jobbar mot att det ska bli bra, på grund av sekretess kan vi inte lämna ut någonting. Men vi har nu kontaktat personen i fråga, säger Sara Azhmi avdelningschef för ortopedtekniska avdelningen på Region Blekinge.

Numera pensionerade Antoine följer fortfarande sin gamla klubb Mjällby från nära håll.

– Jag åker med min permobil till Strandvallen, och får komma in och kolla på träningarna. Det är jag mycket tacksam för. Men matcher får ju ingen gå på, även om jag tror att vissa gör det ändå. Men jag är inte så bra på att rövslicka.