Fagerlund: Mycket har hänt, ingenting har hänt
Publicerad 2021-06-29
Mycket har hänt, ingenting har hänt.
Själva stommen av gänget som trotsade tyngdlagar och hetta i Frankrike finns kvar.
Några rutinerade förmågor försvann på vägen, yngre adderades men klart är att sommaren 2021 kan bli minst lika kul som den var för två år sedan.
Det skulle bli ett års väntan, det blev två.
Det köldslagna/tropikvarma VM-slutspelet i Frankrike 2019 (jo, de extrema temperaturskiftningarna förvärrade antagligen bronsyrseln) följdes inte upp av en sommar i Japan som planerat.
I stället: Ett läger i Algarve våren 2020 kantat av märkligheter som munskydd och armbågshälsningar. Resten av historien finns fortfarande i allas våra närminnen.
Det var nästan emotionellt att till slut få se Peter Gerhardssons finurliga uppsyn denna förmiddag i slutet av juni. Uppdraget att ta ut endast 18 spelare i en OS-trupp är ingen tacksam sådan (även om förbundet i detta nu mejlbombar IOK i ett försök att få med sig reserverna). Hur förbundskaptenen än vände och vred på PowerPoint-presentationen skulle den alltid resultera i besvikelse för några individer.
Gläds extra med Janogy
Att på förhand stå utan två av sina mest rutinerade mittbackar svider givetvis. I Nilla Fischers fall beror avhoppet på en glädjande tillökningsnyhet, Linda Sembrant är fast i skademörkret. Samtidigt finns här gedigen täckning i form av Magdalena Eriksson och Amanda Ilestedt, två starka ledare och skickliga spelare.
Jag gläds lite extra med Madelen Janogy. Soloräden på Roazhon Park 2019 var ett av hela VM:s mest gåshudsframkallande ögonblick och denna Falköpings-talang skulle bara fortsätta lyfta efter turneringen. Det gjorde hon, fast på sitt sätt. Efter lägret i Algarve dröjde det ett helt år innan Gerhardsson gav 25-åringen nytt förtroende. Nu ska hon till OS som en ärligare spelare och framför allt en mer insiktsfull människa.
Reservlistan är intressant: Zećira Mušović, Julia Roddar, Rebecka Blomqvist samt Anna Anvegård. Det är inte alltför överraskande att den sistnämnde anfallaren står med här. Jag betvivlar inte att Gerhardsson håller med om att Anvegård är en klasspelare men känslan är att hon alltid måste ha en fläckfri (skadefri) säsong för att slå sig in.
En av de som lär vara mest besviken är Johanna Rytting Kaneryd. Efter den senaste samlingen trodde de flesta att Häcken-spelaren låg bra till för att åtminstone bli reserv, men det fanns inte ens plats där. ”En konkurrenssituation”, menar förbundskaptenen och det är svårt att argumentera emot det.
Inte hundratals mil före
Det finns en tydlig röd tråd som löper genom trupputtagningen, hela vägen tillbaka till det där mästerskapet för två år sedan. Varför ändra (för mycket) på ett bronsvinnande koncept? Addera bara spännande förmågor som Hanna Bennison och Filippa Angeldahl. Den enda som verkligen saknas är Elin Rubensson, nybliven Powermum.
Om detta blågula landslag anlände till Rennes, Paris, Le Havre och Nice med en tydlig underdogs-aura är läget ett helt annat sommaren 2021.
Vilken djurliknelse passar bäst nu? ”Dark Horse” låter inte tillräckligt farligt, ”guldkalvar” är kanske att ta i. Jag landar någonstans mitt emellan.
Sverige rådde inte på världsettan USA för två år sedan (med en kraftigt roterad startelva, ska sägas) men träningslandskampen i våras ingav känslan att jänkarna inte är hundratals mil före längre. Att de faktiskt, på en riktigt het japansk sommardag, går att besegra. Med eller utan Sembrant och Fischer i mittlåset.
Det hoppet bör dessa spelare ta med sig i bagaget till Tokyo. Att minnena från sommaren 2019 börjar flagna är inget att vara rädd för. Detta lag var färgstarkt för två år sedan, för ett år sedan och är det nu också.
