Peter Wennman: Hur vore det med lite beröm till offensiva och "osvenska" Väsby?

Det är naturligtvis en fotbollschock modell större att AIK - efter 15 raka utan förlust - torskar mot lillebror Väsby (1-2) i superettan.

För andra gången, dessutom.

Men mitt i allt AIK-stön, glömmer vi inte en sak?

Hur skulle det vara med lite beröm till Väsby United?

Jag kanske tar i så mjälten spricker nu, men jag satt på Råsunda och blev stormförtjust i detta Väsby i går kväll.

Var har dessa lirare varit i hela mitt liv?

Målvakten Niklas Westberg - jösses, vilken match han gjorde! Enhandsräddningen på Mats Rubarths rökare mot krysset ska jag minnas länge.

Försvarare som Daniel Olsson och framför allt lagkaptenen Daniel Arnefjord - allsvensk klass! Deras jobb när AIK tryckte på efter paus var beundransvärt.

Den kreative mittfältaren Marcus Bengtsson - vilken kapacitet, vilken blick både framåt, vilken koll bakåt!

Och sist men inte minst - den superläckre Kutshi Kanga i tremannaanfallet, den mannen måste vara en av de bäst bevarade hemligheterna i seriesystemet.

Kanga, en 24-åring från Kongo, kom till Täby i division IV år 2002 och har nu lirat två säsonger i Väsby. Han skulle gå direkt in i nästan vilket allsvenskt lag som helst med sin teknik och snabbhet, och det är väl på den nivån han kommer att hamna rätt snart.

- Ja, det är klart att jag siktar på en stor klubb i framtiden, sa han i går.

Härliga kortpassningar

Men det allra roligaste med detta Väsby är sättet att spela, det fräcka "osvenska" liret med bollen limmad efter gräset, aldrig några paniksparkar, inga luftpastejer, bara härliga kortpassningar i de mest trängda och pressade situationer.

Jag har sett tillräckligt med skenbenspassningar i allsvenskan i år för att bli svårt deprimerad över den allmänna bollkänslan, men så fick jag mig Väsby United till livs. När jag minst anade det fick jag en uppvisning i kontroll och mjuk bollmottagning.

Det där lät som om jag just beskrev FC Barcelona, men förstå vad jag menar:

Det är inte ofta svenska lag vågar spela på det här viset, och det ger mig glädjefnatt. Senast jag såg det var när Peter Antoine tränade Assyriska. Han totalförbjöd tjongande och uppspel över knähöjd, såväl på träning som under matcher, och precis som i Väsby verkar spelarna ha utvecklats enormt av det.

När jag drog den liknelsen för Väsbys tränare Zvezdan Milosevic blev han minst sagt nöjd.

- Det är precis så vi resonerar. Vi spelar fotboll efter marken, snabbt och tekniskt, och gnuggar på det varenda träning. Inte ett pass över knäna.

Lägger man sen till den offensiva 4-3-3-uppställning som blåste hål i AIK i första halvlek utnämns Väsby-Milosevic härmed till hjälte i denna spalt.

Väsby bra nog för kvalplats

Den där fräcka offensiven kom av sig efter paus när orken började tryta och AIK - med större tyngd och pondus - malde åt sig meter efter meter på Väsbys planhalva. Men även om Gnaget (som alltså var bortalag på Råsunda) skapade chanser som kunde räckt till både en och tre poäng greps Väsby aldrig av panik.

AIK hade chansen att göra ett jätteryck i tabelltoppen eftersom både Öster och Gais föll i söndags, men spelarna hade tydligen glömt att man måste prestera nåt själva också. Väsby är bra nog för att slåss om en kvalplats och skulle inte ha underskattats.

Jag tror fortfarande att solnagänget vinner serien lätt, men har två frågor att ställa:

1. Hur kan en spelare som Mats Rubarth få starta på bänken? När han (och Daniel Hoch) kom in blev det ett helt annat tryck i anfallsspelet.

2. Hur skulle det vara om om tränaren Rikard Norling efteråt ger ett berömmande ord - åtminstone ett grattis - till ett lag som spöat AIK två gånger i rad på Råsunda? Kan man inte bjuda på det?