”Kalla oss lama om ni vill”
Möt Soft Hooligans: ”Inte vi som är dumma i huvudet”
Publicerad 2023-10-31
GÖTEBORG. De vill supporta landslaget med glädje och kärlek.
Så när de fick motta hat för sitt supporterskap blev Soft Hooligans förvånade men ändå inte.
– Generellt finns det ett enormt hat mot damfotbollen, säger Estrid Kjellman.
Det är fredag eftermiddag, klockan har passerat 14 och det är några timmar kvar till avspark. Regnet hänger i luften och Sverige ska ta emot Schweiz i OS-kvalet, tillika Nations League, på Gamla Ullevi.
Runt om i Göteborg tar supportrar på sig sina gula tröjor och gör sig redo. En av dem är Emma Holmquist. Hon var på plats i Bryssel för att se herrlandslaget när två supportrar mördades av en terrorist.
– Ett landslag är alltid värdefullt men sen det hände så är det ovärderligt, säger hon.
Tillsammans med Alba Lauthers har hon varit och köpt svarta band som supportrarna kan bära på sina gula tröjor. De kommer att sälja dem på puben inför matchen och allt överskott går till Camp Sweden och deras insamling till blomsterarrangemang på de mördade supportrarnas begravning.
Alba och Emma träffades i Sheffield förra sommaren och har varit vänner sedan dess. De träffas på läktare runt om i Sverige och världen. Ibland hejar de på samma lag, ibland på olika.
– Att dela den här kärleken till landslaget med andra. Det är ju ovärderligt att man kan göra det och att alla är 27 oavsett vilket år de är födda, säger Emma och fortsätter:
– Jag älskar mina medsupportrar i Soft Hooligans. Även om jag verkligen önskar att deras lag ska förlora när jag möter dem i damallsvenskan, men det är väl också det som är nyckeln, att kan man särskilja på den biten.
Under EM i England blev rubrikerna kring det svenska supporterföljet, den gula floden som rörde sig mot arenorna, många och positiva.
Men allt började egentligen fyra år tidigare, när en frustrerad Estrid Kjellman var på EM i Nederländerna tillsammans med sin mamma, syster, kusin och kusinens kompis.
– Det var så himla tyst på arenorna. När man skrek och hejade så stack man verkligen ut, säger hon.
Det där ville de fem kvinnorna ändra på.
– Jag hade ändå en bild av hur det kan vara att gå på fotboll. Hur mycket det kan låta, hur mäktigt det kan vara. Så då kände jag att så vill jag ha det när jag går och tittar på mitt favoritlag, det svenska damlandslaget, också.
En del inspiration hämtades från det de hade upplevt på läktare runt om i Sverige och på herrlandskamper under uppväxten och en del från de nederländska fansen under EM.
– De hade redan då sådana orangea marscher till matcherna och det kändes verkligen organiserat medan vi svenskar satt utspridda på olika platser på arenan. Vi fick inget tryck och jag vill att det ska vara roligare att gå och titta på fotboll. Så om ingen annan har tagit det här så får väl vi göra det typ, säger Kjellman.
Det var också där och då som supporterklubbens namn föddes: Soft Hooligans.
– Folk tittade på oss som vi var huliganer och då blev det ett internskämt att vi är inte som andra huliganer. Vi är softa huliganer.
Sen dess har supporterklubben växt och nu har de över 4 000 medlemmar på Facebook.
– Jag menar att det verkligen var ett tomrum, ett hål. Det fanns inget. Folk ville ha det här och det fanns inte. Och det var liksom bara positivt fram till den senaste månaden.
Det Estrid syftar på är det hat som kom efter matchen i Göteborg senast. Ett klipp där Soft Hooligans marscherar med megafon, trumma och sång hånades i kommentarsfältet. De fick höra att det var lamt och namnet förlöjligades.
– Jag blev lite chockad. Det finns fortfarande män som liksom verkligen ser ner på damfotbollen och den supporterkultur som finns kring den, säger hon och fortsätter:
– Jag är den första att säga att jag tycker att supporterkultur kan vara på så många olika sätt och vi har valt att göra det så här och andra gör det på andra sätt och så är det. För oss är det jätteviktigt att alla ska känna sig välkomna och att det ska vara god stämning.
Hon får medhåll av Emma Holmquist, som själv är aktiv i Linköpings supporterklubb Lejonflocken i damallsvenskan. I över tio års tid har hon stått på läktaren och även hon har fått motta både hat och hot för sättet som hon supportar på.
– Det finns de som anonymt hotar oss att när det blir derby, då tar ni inte med era flaggor och ni ska inte supporta på ert sätt för det är lamt. Så frågar jag bara vem är det som säger det här? Ja det är upp till er att klura ut. Men varför ska vi inte supportra med våra flaggor? Vi har supportrat på det här sättet sedan 2016. Ja, men det är för er egen säkerhet och så vill de inte ens berätta vilka de är ifrån.
För både Emma och Estrid handlar supporterskapet om att lyfta de egna spelarna, att heja på sitt lag och inte skrika skälsord.
– Jag vill kunna stå rakryggad och veta att det sättet jag supportar på skadar ingen. Däremot så kan jag ha alla möjliga känslor på matchen, men det är mitt ansvar hur jag uttrycker det, säger Emma.
Hon upplever det som att en del ser läktaren som en fristad där man kan bete sig hur som helst, där man kan släppa ut mer känslor än vanligt.
– Och så är det också. Vi släpper ju ut mer än vanligt. Det får man. Jag kan inte gå på stan och bete mig som jag gör på läktaren. Det måste ju finnas rimliga gränser och ramar för det också.
Och det kommer bli mycket känslor även idag. Inte bara för att det är en viktig OS-kvalmatch utan även med allt det som hände i Bryssel i bagaget. När Emma berättar om sorgebanden på samlingen och vad pengarna ska gå till är det direkt en man som med ölen i höger näve sträcker ut vänster och säger:
– Jag tar tre.
Det är ingen här som har tvekat på att ta på sig den gula tröjan. Den är viktigare än någonsin för att visa kärleken till sitt land, till sitt lag och till sina medsupportrar.
När Emma Holmquist pratar om gemenskapen hon har hittat tack vare supporterskapet och hur hon sett supporterskaran växa är det med stolthet i rösten.
– För vi är ju en del av det. Vi är en del av att det växer. Sättet vi beter oss på på läktaren, sättet som vi tar in supporters som är där för första gången. Vi tar dem under våra vingar. Det är bara att slå dig ner vid ett bord. Alla här kommer ta hand om dig.
Senast blev det nästan slagsmål om vem som skulle få ta hand om tjejen som dök upp för att gå på sin första fotbollsmatch.
– Vi vann, vi hade med henne hela natten sen, säger Emma och ler åt minnet.
Det är inte sällan de går ut och dricker öl tillsammans även efter matcherna.
Trots kommentarerna senast marscherar de till arenan även den här gången. De gör det dock under tystnad. Inte på grund av det som mötte dem senast utan av respekt för offren i Bryssel.
Kajsa Aronsson, Estrids mamma och en av medgrundarna till Soft Hooligans, tycker att det är självklart att gå tysta till arenan. Men när de kommer in ska de heja som vanligt.
– Det är därför vi är här, för att vi älskar dem och vi vill ta oss till OS tillsammans.
Till skillnad från för sex år sen står de svenska supportrarna nu samlade bakom det ena målet. Trumman är med, megafonen lika så.
Blickar man ut över supportrarna är det så väl unga som gamla, män som kvinnor.
– Det här är inte någon liten exklusiv klubb utan det här är för alla som älskar vårt damlandslag som vill vara med på läktaren och vi vill ju också allra helst att man ska vilja vara i klacken, men man får ju sitta på långsidan också, det är ju okej.
Anledningen till att damlandslaget attraherar en så spridd publik tror både Emma och Alba beror på spelarna och hur de har byggt sina profiler genom att stå upp för det de tror på, för att det vågar ta ställning. De är förebilder.
– Ja, det tror jag är superviktigt, säger Alba och Emma fyller i:
– Jag tycker det är väldigt modigt också att göra det. När man kommer från klubbar som kanske kritiseras ibland för att de finansieras av nationer eller personer som har värderingar som mindre liknar våra värderingar och spelarnas. Ändå så vågar de stå upp. En del säger att det är dubbelmoral. Jag säger att det är mod.
Hon lyfter Magdalena Erikssson som ett exempel, ett annat är Kosovare Asllani som inför VM fick frågor om sin tid i PSG och Manchester City efter att hon själv tyckt att herrspelarna borde vara bättre på att ta ställning.
Att herrarna inte gör det i samma utsträckning förstår dock Emma.
– Alltså det är svårt att vara den första som bryter det mönstret.
Hon pekar på att det alltid har varit standard för damerna att stå upp för sina värderingar och använda sin plattform medans herrfotbollen exploderade i en tid då sport och politik skulle hållas i sär.
– Sköt ditt jobb, spela boll. Men uttala dig inte i frågor som du inte vet någonting om. Det är en utmaning så jag är imponerad så fort någon gör det.
På läktaren den här kvällen är det Emma som sköter trumman.
– Kan vi köra nått med mindre trummor, jag måste vila armarna lite grann, säger hon till Caroline Gunnarsson som håller i megafonen.
Men det finns fler som utmärker sig, som Per-Arne Svensson. Han står där med en stor gul uppblåsbar banan, så som han gjort det senaste året.
– Mitt emot var det en Buttericksbutik och där hade de en banan. Jag blåste upp den och körde med den hela Englandsresan. Vänta lite, det blir mål snart.
Men det blir det inte. Sverige missar och efter ett besviket ”oooh” så fortsätter han berätta.
– Då blev det en image och sen har vi kört det på VM i år. Jag köpte en stor banan, men i dag dog den.
Den har börjat läcka och till nästa samling får han köpa in en ny. Den där kritiken kring att damlandslagets supportrar skulle vara lama har han inte mycket till övers för.
– Det är en bra, sund supporterkultur. Vi ska inte ta efter killarna. Vi ska bli mer av det vi gör nu. Vi ska vara kvar som vi är. De får kalla oss lama, men då är det de som är dumma i huvudet.
Alexandra Carmblad har inte varit med lika länge. Det här är den andra fotbollsmatchen hon ser live. Den första var mot Spanien för drygt en månad sen.
– Det är fantastiskt, det går inte att bli annat än upprymd av miljön, av energin, säger Alexandra Carmblad.
Även hon föredrar att gå på damfotboll. Samtidigt som ”Framåt, framåt, framåt Sverige. Vi ska till OS i år” skanderas i klacken förklarar Carmblad varför.
– Jag tycker att dom lägger sig för mycket på plan och så tycker jag att supportrar och hejarklack oftast är för aggressiva. Det är inte riktigt vad jag är ute efter när jag kollar på fotboll.
Sverige missar en målchans. Det är Stina Blackstenius som missar, men det som följer är inte burop utan taktfast kör de: ”Stina, Stina, Stina”.
Det är inte undra på att de svenska spelarna älskar sina fans. Efter matchen går de ut för att tacka. Caroline Seger tar ett extra varv förbi, Magdalena Eriksson lika så.
– Jag tycker inte de behöver tacka så men det är ju helt otroligt, och det betyder så mycket för jättemånga i klacken, och liksom alla gör ju det här för någon kärlek till sporten och kärlek till laget. Så att de visar att det betyder något för dem och är ju jättestort verkligen, säger Estrid.
Men det gör de och spelarna hyllar gärna fansen som står där i vått och torrt. De som åker över hela världen för att stötta sitt lag och som alltid finns på plats på hemmamatcherna.
– Vi känner av deras stöd och ser till att vi tackar av dem efter varje match. Det gör mycket för stämningen på arena och att det är en så fin grupp. De är ju soft hooligans, säger Kosovare Asllani med ett leende.
Och innan supportrarna lämnar Gamla Ullevi ser de till att städa efter sig. Godispåsar och popcornkartonger plockas upp innan de vandrar vidare ut i Göteborgskvällen med en svensk seger i ryggen.
– OS-drömmen lever men den är knapp, konstaterar en kvinna med gåstavar innan hon försvinner ut i mörkret.
