Fagerlund: Sprakande möte på Stamford Bridge
LONDON. Adrenalin, eufori, fullständigt kaos.
En vansinnig match på Tottenham Stadium, följdes upp av ett sprakande möte på Stamford Bridge.
Pep Guardiola lär ha avskytt den totala urspårningen – Mauricio Pochettino känner sig säkerligen stoltare än på länge.
Precis så här ska det kännas att gå på fotboll.
Känslorna kokade över när Nicolas Jackson tryckte in returen på Conor Gallaghers skott till 3–3, hela arenan var nära att ge vika för den fullständiga euforin som utbröt.
Då kan ni bara tänka er hur det exploderade när Cole Palmer, som lämnade Man City i somras för att söka lyckan i huvudstaden, stegade fram till straffpunkten och med is i ådrorna räddade poäng.
När slutsignalen ljöd dundrade Mauricio Pochettino i riktning mot Anthony Taylor, omgärdad av en ilska som blåste bort ju närmare han kom domaren. Det slutade i en omfamning av hans förre spelare Kyle Walker i stället.
Totalt. Kaos.
Om det vansinniga mötet tidigare i veckan hackades sönder, tilläts fotbollen stå i centrum majoriteten av tiden på Stamford Bridge.
(Även om det – så klart – inte gick att undvika VAR-granskningar helt och hållet.)
Gick att skära i med kniv
Intensiteten i luften gick att skära i med kniv, den steg uppåt från planen och smittade snabbt av sig på läktarna.
De tillresta Man City-supportrarna var självgoda till en början, brölade ut sitt sedvanliga:
– Champions of Europe, you’ll never say that!
Chelsea-anhängarna kliade sig frågande i huvudet – det står trots allt två pokaler i prisskåpet – och kontrade till slut med:
– We saw you crying in Porto!
För första gången på länge, måndagens seger på Tottenham Stadium inkluderat, levde Chelsea på många sätt upp till de högt ställda förväntningarna som kommer med klubbmärket och alla spenderade miljarder.
Detta var Premier League när ligan är som allra bäst, allra mest medryckande. Ett Pep Guardiola-bygge mot Pochettinos ungdomliga konstruktion, med spelare lyckliga över att än en gång möta ett lag som inte backar hem.
Defensiven slumrade
Var det brast för Chelsea? Defensiven, som slumrade till ett par gånger för mycket.
Det krävs perfektion för att besegra Manchester City, något försvaret inte lyckades leverera. Däremot var de fenomenala i själva uppspelsfasen, vilket gör det till en utmaning att betygsätta spelarna.
Straffen som Erling Haaland tilldelades, matchens första mål, är en diskussion för sig och lär – återigen – dela landet.
På ett vis påminde den om situationen i Manchesterderbyt för ett par veckor sedan, då Rodri stoppades i straffområdet av Rasmus Höjlund.
Skillnaden i detta fall var att Marc Cucurella ryckte i Haaland efter att norrmannen hade gjort detsamma.
Så... är det straff eller inte? Spontant skulle nog de flesta anse att den är hård, även om vänsterbacken borde veta bättre än att ge domaren möjlighet att blåsa i det läget.
Inte full kontroll
Chelsea kom tillbaka med besked direkt på en hörna, när Thiago Silva gömde sig bakom en lagkamrat i utkanten av straffområdet och sedan nickade in 1–1.
Därefter stod Raheem Sterling för ett mål som påminde om hur han brukade avsluta i Manchester City, vilket också indikerade att Chelsea knappast tänkte lägga sig platt.
Det var ingen slump att målet producerades från just hemmalagets högerkant, där vänsterbacken Joško Gvardiol hade det kämpigt.
Även om Man City totalt sett var minst lika envist som sina motståndare i offensiven, lär Guardiola inte vara nöjd över att hans manskap aldrig lyckades få full kontroll över tillställningen.
Trots Haalands fullträff (via baksidan!) omedelbart efter pausvilan.
Trots Rodris nya ledningsmål i 86:e minuten.
Det får tillskrivas Chelsea-spelarnas imponerande energidepåer, emellanåt påfyllda med hjälp av supportrarna som bidrog till en makalös stämning här ikväll.
Palmer fick sista ordet, en fortsättning på hans fantastiska start i sitt nya hem.
Frågan är om det blir bättre än så här, sett till själva upplevelsen. Det får ses som högst osannolikt.