Osannolika derbyt

Erik Niva

Rivaliteten präglar Swansea & Cardiff – nu väntar historiskt möte i Premier League

I mer än 100 år har några självklara sanningar präglat fotbollen i södra Wales.

Spelkvaliteten är usel, Swansea City är lillebröder och ingen utomstående bryr sig.

Hösten 2013 gäller ingenting av detta längre.

Vad händer nu?

helskärm

Det var matchen som definierade en rivalitet – och den ena klubben som berördes spelade inte ens.

Våren, 2006. Swansea City hade precis vunnit en turnering som gick under namnet LDV Vans Trophy, en cup för lagen i tredje- och fjärdedivisionerna. Det var kanske inget som gav något vidare eko ute i den stora fotbollsvärlden, men Swansea var inte i position att vara kräsna.

De hade tillbringat nästan ett kvarts­sekel i svit i proffsfotbollens två lägsta divisioner. Finalsegern över Carlisle United var deras största framgång på mer än ett årtionde – och naturligtvis firade de den genom att häckla en helt annan klubb.

Högerbacken Alan Tate och anfallaren Lee Trundle höll glatt upp en walesisk flagga med orden ”Fuck Off Cardiff” skrivna i stora bokstäver. Trundle följde sedan upp genom att dra på sig en tröja där en Swansea-spelare urinerade på en Cardiff-tröja.

Båda greps av polis.

Det kan tyckas ha varit en överreaktion, men det här var en match som spelades på Millenium Stadium i just Cardiff, mot bakgrund av en rivalitet som bara blivit bittrare och bittrare under de senaste årtiondena.

Polisen var inte på humör att se genom fingrarna med uppviglingstendenser. ­Cardiff-ledningen påstod sig ha svårt att begripa sig på dem.

– Varför gör de såhär? Det skulle ju föreställa en stor dag för dem.

Flirtar med hårdföra fans

Cardiff Citys dåvarande ägare Sam Hammam var skicklig på att spela indignerad. I själva verket var han en fullblodspopulist som själv ägnat stor energi åt att flirta med klubbens mer hårdföra fans. Han förstod precis, visste exakt vilka knappar han skulle trycka på.

– Jag antar att det är naturligt för en lillebror att försöka visa för en storebror när han gjort något bra. Men det här är en obetydlig buckla. Vad hette den? Om jag minns rätt så skickade vi inte ens ut våra reserver i den. Att de kände ett behov för att göra såhär visar bara att de inte är jämbördiga med oss. Det måste handla om någon sorts mindervärdeskomplex.

Och jo, på sitt sätt hade Sam Hammam rätt.

I grund och botten handlar det om någon sorts mindervärdeskomplex – eller i alla fall en djupt rotad känsla av orättvisa.

Det var först 1955 som Cardiff fick titeln som Wales huvudstad, och när det väl skedde var det på ganska vaga och otydliga grunder. För många walesare är Cardiff en stad som alltid legat lite väl nära den brittiska makten i London, både bildligt och bokstavligt.

Frågan drogs till sin spets i slutet av 1990-talet. Då bestämde en folkomröstning att Wales skulle få större själv­bestämmande och en egen lagstiftande församling.

En majoritet av befolkningen i Swansea röstade ja. En majoritet av befolkningen i Cardiff röstade nej. Och ändå förlades den national­församlingen till Cardiff.

– Om det är ett rättvist beslut så är jag en banan, muttrade parlamentsledamoten Rhodri Morgan.

Slutade det där? Det hade knappt ens börjat.

Skilda världar

Cardiff fick snabbtåg till London. De fick en miljardarena och ett operahus. De fick en allmän ansiktslyftning och helt nya framtidsutsikter. Samtidigt tilläts Swansea sjunka allt djupare ner i arbetslös­heten och ett av Europas mest utbredda heroinmissbruk.

– We are your capital, we get everything, sjunger numera Cardiff-fansen på fotbollsläktarna.

Det är drygt fem mil mellan de två städerna, men det är faktiskt rättvist att prata om skilda världar. Ett barn som föds i Cardiff i dag kan räkna med att bli drygt 80 år gammalt. Den förväntade livslängden för ett barn som föds i Swansea är nästan 10 år lägre.

Än i dag refererar Swansea-borna till dagen då nationalförsamlingen hamnade i Cardiff som ”The Black Friday”.

Några månader efter att den infallit åt två Cardiff City-spelare en gemensam frukost. Holländaren Winston Faerber var hemma hos den kontroversielle walesiske lagkamraten Andy Legg. Kontroversiell? Jo, Legg hade tidigare spelat sex säsonger i Swansea, och trots att mer än fem år hade gått sedan dess trillade det fort­farande ner mordhot i hans brevlåda.

Såhär i efterhand känner Legg därför att han förmodligen borde ha hindrat Faerber när holländaren fick för sig att hjälpa till med att öppna hans post.

Ögonblicket senare började blodet rinna. Ett rakblad hade varit gömt i ett brev, och skurit rakt in i Winston Faerbers hand.

– Vår manager brukade alltid säga: ”Om ni inte kan ta häcklandet och förolämpningarna så ska ni inte hålla på med fotboll”. Och jag håller väl med, men det där är en rätt stor rivalitet. Åh herregud, den är massiv. Ordet hat räcker inte till. Under matcherna kunde ljudet från läktarna vara så högt att det bokstavligen talat skakade i kroppen på dig, säger Andy Legg.

Visst har det spelats en del klassiska matcher mellan Swansea och Cardiff, men det är faktiskt förhållandevis få rena ­fotbollskapitel i den stora derby­mytologin. Där finns i stället mest kontroverser, intriger och våld.

Där finns ”The Night In Swansea Bay”, 1988, då Swansea-huliganer jagade ner sina rivaler i havet. Där finns ”The Battle of Ninian Park”, 1993, som fick konsekvensen att de efterföljande derbyna stängdes för bortafans för första gången i brittisk fotbollshistoria.

”Hundratals mynt på planen”

Det sägs till och med att den existerar en sorts inofficiell topplista över vilka matcher som har genererat flest inkastade mynt i motståndarmålvaktens straffområde. Vårvintern 1991 samlade den dåvarande Swansea-målvakten ihop motsvarande 750 kronor i småpengar. Efter det sista derbyt som n­ågonsin spelades på Cardiffs gamla hemmaarena Ninian Park kände sig Swanseas nuvarande högerback Angel Rangel kanske säker på att slå den noteringen.

– När slutsignalen gick låg det hundratals mynt på planen. Vi blev tillsagda att stanna kvar därute av säkerhetsskäl, så jag bestämde mig för att se hur mycket pengar det egentligen var – men allt var redan borta. Jag antar att planskötaren gick hem med ganska stora fickor den kvällen.

Våren 1998 slutade Swansea City på 88:e plats bland de 92 proffsklubbarna i det engelska ligasystemet. En urusel säsong, med de flesta måttstockar. En helt okej säsong, tyckte ändå många av de vitsvarta fansen.

Cardiff City hamnade nämligen på 89:e plats.

En stor anledning till att själva fotbollen ofta fått en så undanskymd plats runt The South Wales Derby är att den oftast hållit så urusel kvalitet.

Båda klubbarna har tillbringat tid nere i fjärdedivisionen på 2000-talet – där­emot har de aldrig någonsin tidigare mött varandra i högstaligan.

Det som tidigare mest framstått som en fjärran fantasi blev oundvikligt när Cardiff City till sist säkrade uppflyttning till Premier League i våras. Laget firade framför tiotusentals fans på det stora stadstorgets scen, då kaptenen Mark Hudson tog tag i mikrofonen vrålade.

– You Jack bastards, we’re coming for you.

Fri översättning: Era svin från Swansea, vi kommer efter er.

Swanseas rutinerade lagkapten Garry Monk satt hemma och såg spektaklet på tv. Han greppade sin telefon och smattrade iväg några Twitter-syrligheter som replik.

– Vad är det jag ser och hör?? Så rädd. Let’s get it on!!!

När förre Cardiff-ägaren Sam Hammam var igång i början av millenniet så tyckte han att det var lika bra att kategoriskt ­döma ut hela Swansea Citys framtid när han ä­ndå höll på.

– De säger att Swansea är våra fiender, men för helvete... Swansea?! Är inte våra ambitioner större än så? De kommer aldrig att bli en storklubb, och ifall de vore ärliga mot sig själva hade de erkänt det. Om de vill se toppfotboll i Wales så borde de inse att Cardiff City är den enda klubben härifrån med en kattchans i helvetet att lyckas med det.

Rivaliteten för stark

I våras slutade Swansea nia i Premier League och vann Ligacupen. I september åkte de ner till Spanien och slog Valencia med 3–0 i Europa League. Det är giltigt att argumentera för att inget walesiskt lag n­ågonsin varit bättre.

Det är unikt med ett sånt här derby i Premier League – att en regional fejd nu blivit en global angelägenhet – men det är nästan lika ovanligt att Swansea City går in i matchen som favoriter i överläge.

Men om de skulle vinna i dag? Då skulle de däremot gå in i vårsäsongens retur som självklara underdogs.

The South Wales Derby har spelats i mer än 100 år – men fortfarande har ingen av klubbarna klarat av att vinna båda ligamatcherna mot ärkefienderna under en och samma säsong.

Rivaliteten har varit för stark, insatserna för höga. Dubbla förluster har helt enkelt inte varit ett alternativ.

Andy Legg förklarar:

– Jag kommer ihåg de gånger jag gick in i ett derby efter att ha förlorat säsongens första möte. Det var den värsta press jag upplevt på en fotbollsplan. Det byggdes upp som att hela vår existens hängde på matchen. Först på 100 år att förlora två derbyn under samma säsong? Den klubben kunde lika gärna läggas ner.

Källor: ”From the Ashes” (Saunders), ”The Swans Go Up!” (Jenkins), ”Bluebirds vs Jacks” (Black), South Wales Evening Post, South Wales Echo, Wales Online, The Western Mail, BBC Wales, Daily Mail, The T­imes.

Derbyklubbarna

CARDIFF

Bildad: 1899. Hemmaarena: Cardiff City Stadium. Publiksnitt, 2012/13: 22 999. Meriter: –

SWANSEA

Bildad: 1912. Hemmaarena: Liberty Stadium. Publiksnitt, 2012/13: 20 370. Meriter: Ligacupen 2012/13.