Bank: Klapp och klang, mål och magi – sedan gick solen ner och blottade sprickorna i fasaden
GÖTEBORG. En isländsk fördrink en försommarkväll?
Varsågod:
I ett halvfullt glas har vi ett passningsspel som möjligen håller i EM.
I ett halvtomt serverar vi ett presspel som definitivt inte gör det.
Två bevis för att klockorna tickat hela vägen fram till 2012:
1. Lars Lagerbäck använder iPad i stället för pärm.
2. Sverige fantomstartar fotbollslandskamper.
Det här är verkligen inte den landslagsfotboll vi vant oss vid, frågan är om det ens är den vi ska vänja oss vid.
Andreas Granqvist som högerback? Ola Toivonen som vänsterytter? Markus Rosenberg som djupledshot? Rasmus Elm som djupt spelande playmaker?
Göteborg var fullt av nykläckta studenter som sjöng från lastbilsflak, men på Gamla Ullevi var det fortfarande lite för tidigt för att dela ut några slutbetyg. Det fanns bara tecken och ansatser, och i början var de ju så fina att vi ville snabbspola oss härifrån till Kiev, helst omedelbart.
Zlatan Ibrahimovic sjönk djupt, Sverige blev en man mer på mittfältet och använde övertaget till att spela en snabb, konkret passningsfotboll. Rasmus Elm, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic ritade små, kvicka trianglar med ett-två tillslag. Sebastian Larsson och Ola Toivonen drog isär och kom fram till inspel och inlägg. Markus Rosenberg mötte uppspel och gjorde det intelligent och distinkt. Zlatan tog extra tjugometerslöpningar defensivt bara för att han njöt av det, som spelare gör när de är i form.
När Zlatan dunkade in 1–0 på volley efter hundra sekunder stod Island fortfarande kvar och sjöng nationalsången.
Problemet med Toivonen var löst
När han elastico-fintade bort gamle Gais-grabben Hallgrímur Jónasson och spelade fram Toivonen till 2–0 var Island fortfarande inte i närheten. De hann helt enkelt inte med.
Allt det som Sverige sysslat med under en vecka i Visby tog de med sig in på planen; passningstempot, intensiteten, beslutsamheten med boll.
Dessutom hade de löst de defensiva problem som Ola Toivonen hade mot Kroatien. I går löpte han inte hela vägen hem längs kanten, i stället tog han den korta löpningen inåt och lät Kim Källström täcka upp korridoren.
Klapp och klang, mål och magi. Sjung om landslagets lyckliga dar.
Sedan sjönk solen ner bakom långsidesläktaren, och lät oss se alla sprickorna i fasaden. Att intensiteten och koncentrationen klingade av var inte så märkligt, det är omöjligt för ett lag att hålla samma höga nivå i en hel match – särskilt inte efter att man bytt ut ett halvt lag. Att två billiga mål trillade in är möjligen irriterande, men det är också sånt som man kan tillåta sig i en träningsmatch utan att riva upp himmel och jord. Särskilt när man vinner med trygga 3–2.
Men när vi hade skalat av allt det fina presentpappret, när vi hade smaskat i oss allt godis – då stod både vi och Erik Hamrén med ett par hårda klappar kvar.
Behöver andra saker i EM
I EM, mot den sortens motstånd, kommer inte matcherna att se ut som de gjorde första kvarten. Sverige kommer inte att tiki-taka-trixa sig igenom något gruppspel.
De kommer att behöva andra saker – och det var de sakerna som inte riktigt fungerade i går.
När den här uppställningen – med spelare på ovana platser – spelar försvarsspel får de anstränga sig för att hitta rätt positioner, och när de väl gjort det är de lite för nöjda för att kasta sig fram i ett aggressivt presspel.
När Zlatan Ibrahimovic går långt ner och deltar i spelbyggnaden kan Sverige sätta ihop fina passningssekvenser fyrtio-femtio meter från mål, men utan någon som verkligen hotar i djupled kommer de att möta ett Ukraina, England, Frankrike som vågar flytta fram och pressa hårt.
Markus Rosenberg gjorde många saker bra i går, men djupledsspelet var inte en av dem. Tobias Hysén är mer tajmad, mer aktiv, men det känns fortfarande som att Johan Elmander är en absolut nyckel i ett svenskt EM-anfall.
Andreas Granqvist är både klok och bolltrygg, men han bygger sällan spel framåt och han slog ett inlägg på 90 minuter – mot Island.
En talande situation i andra halvlek: Emir Bajrami får bollen centralt, vänder upp, sveper med blicken över en flygfältsbred högerkant… och ser Granqvist, trettio meter längre ner.
Elm och Ibrahimovic imponerade i går, passningsspelet i början var en fröjd att se – men om det här laget vill bygga något stort i Kiev så måste det fortfarande vara på en trygg, defensiv grund. Och den grunden svajade i går.
När den svajat färdigt släntrade en avslappnad Lars Lagerbäck in och slog sig ner framför alla sina vänner i den svenska presskåren.
– Jag ser inga svagheter i det svenska laget, sa han.
Jag är övertygad om att spioner från åtminstone tre EM-länder tittade noggrannare än så i går.
Jag hoppas verkligen att Erik Hamrén gjorde det också.