Månsson: Det här var vad Elfsborg behövde

helskärm

ÅTVIDABERG. Allt det där som gjort dem till landets bästa lag var som bortblåst.

Det cyniska var naivt, det hårda mjukt, det intelligenta mest bara dumt.

Så vad var 1–5 mot en nykomling?

Kanske just vad Elfsborg behövde.

Det här är jag övertygad om:

Jag har blivit en slags personlig lyckoamulett för Åtvidaberg.

För det mesta bevakar jag matcher i och runt Stockholm, och ser därmed Åtvid mest på bortaplan, men någon gång blir det en avstickare till Kopparvallen.

Och då bjuds det jävlar i mig på fotboll. Se här:

2010. 3–3 mot svenska mästarna Malmö FF.

2011. 4–1 mot allsvenska tvåan AIK i svenska cupen.

2012. 5–1 mot serieledarna Elfsborg.

Charmigt och effektivt

Varje gång jag bänkar mig på den mysiga träläktaren får jag se en charmig, effektiv, flyfotad optimistfotboll och frågan är om det inte blir bättre för varje år som går.

I går stormade Viktor Prodell och Petrit Zhubi fram kors och tvärs samtidigt som den fine Bruno Marinho och tre vänsterfötter (Arvidsson, ”Pligg” och Magnus Eriksson) hela tiden sökte och fann kreativa lösningar.

”Det är för fan Barca!” vrålade en man framför mig i första halvlek.

”Olé!” ropade publiken unisont i slutet av matchen för varje lyckad passning mellan hemmaspelarna.

Halvvägs mot nytt kontrakt

Det är lätt att förstå hänförelsen. Ack, Åtvidaberg, ni blir aldrig som dem från stan, men ni gör det så mycket bättre. Resurserna är minimala, läget ska vi inte ens tala om (det går en buss i timmen från Linköping dagtid) och utan allt ideellt arbete skulle det aldrig gå att driva en elitverksamhet. Trots det: spelet bländar, spelarna trivs och just nu snuddar man faktiskt vid en Europa-plats.

Att det skulle räcka så långt kan jag visserligen inte föreställa mig, men med 20 poäng är Åtvidaberg långt mer än halvvägs till nytt kontakt.

– 32 poäng, det är man alltid säker på, sa Andreas Thomsson efter matchen i går.

Så… hur står det till med Elfsborg?

Jörgen Lennartssons försäsongsord om att man måste bli mer cyniska på bortaplan, att man måste kunna vara långa, hårda och smarta, har blivit ett mantra som hela tiden återkommit i analyserna under våren.

Elfsborg har ju lyckats: fyra segrar på sex bortamatcher är ett mer än tillräckligt poängsnitt för att bli svenska mästare.

Men i går var det som om någon tryckt control-alt-delete och återställt systemet till 2010 eller 2011.

Det cyniska?

Naivt.

Det långa och hårda?

Kort och mjukt.

Det smarta?

Bara dumt.

Svensson ensam och överspelad

Experimentet med Viktor Claesson som ersättare till skadade Oscar Hiljemark blev helt misslyckat. Claesson hittade aldrig sin roll och Anders Svensson blev lämnad ensam och överspelad på det defensiva mittfältet. Jörgen Lennartsson var inte överdrivet pratsam efter matchen angående det taktiska (”jag tog ut laget som jag ansåg ha bäst chans att vinna”) men bristerna i den offensivt balanserade 4-4-2-uppställningen blottades från första stund av Åtvidabergs passnings- och djupledsfotboll.

Lägg därtill en riktigt dålig Kevin Stuhr Ellegaard längst bak och man börjar förstå hur siffrorna kunde bli så stora som de faktiskt blev.

Med det här sagt: det behöver inte vara jordens undergång att åka på en smocka då och då, det kan till och med vara nyttigt.

En påminnelse om loj jogg och hårt jobb, en läxa om genvägar och senvägar.

Jörgen Lennartsson pratade direkt efter matchen om att var lösningsorienterade och självkritiska och så länge det är mer än tomma ord – och även gäller honom själv – så är jag övertygad om att det här var en engångs- företeelse.

En utskällning, en ärlig analys, ett bryt ihop och kom igen, sen är Elfsborg tillbaka som om inget hade hänt.