”Jag har sett stora derbyn förr – men aldrig så stort”

Bank från läktaren om galenskapen i Milano

MILANO

Nedanför mig dansar Materazzi, Vieira slåss med Mihajlovic, San Siro skälver i grunden.

Jag har sett stora derbyn förr, och Inters galenskap överallt.

Men aldrig så stort.

Och, madonna mia, aldrig någonsin så galet.

När allt är över vecklar någon i den blåsvarta Curva Nord ut en banderoll med ett kort, kärnfullt budskap:

"Minus 14".

Efter ett domstolsbeslut jag vill glömma och ett derby jag vill minnas för alltid är Milan fjorton poäng efter Inter i tabellen.

Milan är borta och förlorat. Inter är ett mysterium, ett myteri, en misshandel; en evig flirt med den totala galenskapen.

Matchen, den lilla madonnans derby, var överallt i går. Modellpojkarna pratade om den i Gucci-butiken, konditorn ställde fram sina finaste tårtor med derby-motiv och allt handlade om Milans sista chans att ge en syrefattig, sönderfuskad säsong första hjälpen.

På väg ut till San Siro såg jag oerhörda mängder klotter jag inte sett förut, allt om Juventus vanära. Genom den där underbara kvällsröken (eller dimman, jag vet inte) som är så typisk för den lombardiska hösten målade Milans sydcurva en koreografi med ett klassiskt gammalt meddelande:

"Luglio, agosto, l"interisti sogna" e vince lo scudetto della vergogna". "I juli och augusti drömmer Inters fans" och vinner bara skammens mästerskap".

Inters curva kontrade med att rasande vackert be spelarna hedra Giacinto Facchettis minne med sitt spel, Materazzi sprang dit och slog upp en boll till fansen - och så kunde allt börja.

Det tog en halv minut, sedan hade Kaladze missat öppet mål från sex meter och startat ett galet derby.

Milan kan inte hantera galenskap (fråga Liverpool). Inter - Pazza Inter! - ÄR galenskap.

Jag hade nästan glömt det.

Julgransuppställningen fungerade inte

Efter en småputtrig, kontrollerad ligastart där de mer sett ut som" Juventus, hade jag fått för mig att de var på väg någon annanstans med sin fotboll. Men med Mihajlovic på bänken, Materazzi på planen och en Inter-identitet i hjärtat finns inget skyddsnät.

Carletto Ancelotti satsade på sin gamla julgransuppställning, med Seedorf och Kaká bakom Pippo Inzaghi, och det gick inte alls. Milans anfallsspel är värdelöst den här säsongen.

De är beroende av ett ytterbacksspel som inte längre finns, och de är beroende av att Kaká gör underverk.

Milan spelade metodiskt, men trubbigt och långsamt.

Inter?

De hade all spets i världen.

Hernan Crespo nickade in en Stankovic-frispark efter sjutton minuter, Stankovic själv hamrade upp 2-0 i krysset fem minuter senare.

Mancini valde 4-3-1-2, med Zlatan Ibrahimovic och Crespo längst fram. Men det var Stankovic som balanserade Inters hela spel, och det var nödlösningen Javier Zanetti som sprang in luft i lungorna på laget med sin stolthet och ett par roliga dribblingsräder som skrämde Milan.

Galenskap och historia

Inter var väldigt, väldigt bra.

De var så bra att jag, om de hetat något annat än Inter, hade kunnat satsa allt jag äger på seger när den starke, nyttige Zlatan Ibrahimovic avslutade en kontring med att trycka in 3-0.

Zlatan kramade bästisen (de brukar läsa poesi och diskutera samtidskonsten) Materazzi så fint, och Inter hade gett sig det läge som Cruyff beskrev en gång: "de kan inte slå oss, men vi kan definitivt förlora mot dem".

Milan kunde inte vinna, däremot kunde Inter naturligtvis - eftersom de är Inter - förlora.

Allt jag såg därefter var galenskap och historia.

Ancelottis taktiska byten (in med Gilardino och Ricardo Oliveira på topp, bort med felsatsningen Jankulovski från vänsterbacken) gav ett rakare spel, medan Inters alla spelare skadades eller visade ut sig själva.

Mancini stod paralyserad och vankelmodig när först Ibrahimovic och sedan Vieira skadade sig och ville byta. Han skulle skicka in Julio Cruz, men Cruz fick sätta sig. Sedan skulle han skicka in Solari, men han fick också sätta sig. Till slut satte han in Walter Samuel, men då hade Inter spelat länge med åtta spelare och släppt in två mål.

Det var parodi, burlesk, kaos - med sanslösa karaktärer.

Materazzi gjorde ett mål framåt, styrde in ett bakåt och fick rött kort. Zlatan spelade vänstermittfältare och ibland vänsterback. Vieira kunde inte gå, men sprang ändå. Julio Cesar höll på att släppa in årets billigaste mål, men radade upp drömräddningar. Utskällde Gilardino gjorde mål och firade demonstrativt framför Curva Sud. Kaká lyfte in 4-3 en bit in på stopptiden, det var fyra minuter kvar och"

Och jag hade, ärligt talat, inte blivit förvånad om elefanten Babar plötsligt lufsat in och smällt in 4-4 med snabeln.

Jag har sett många Milano-derbyn förut, men inget som det här. När allt var över började en vansinnig Patrick Vieira slåss med sin tränare (den borne mysfarbrorn Sinisa Mihajlovic). Så ser årets Inter ut, det är ett rollgalleri fullt av viljor, karaktärer, av geniala idioter och idiotiska genier.

Jag förstår inte hur samlingen håller ihop, men när San Siro gungar som nu, av en sorts glädje som interisti inte upplevt på år och dag, så ser jag att den gör det.

De kan vinna Serie A, på riktigt den här gången. Milan kan inte längre göra det.

Om den lilla madonnan såg sitt eget derby tror jag att hon somnade med ett snett, men lyckligt, leende i natt.

Apropå lyckliga leenden: Ale del Piero gjorde sitt 200:e Juventusmål i Frosinone, och i går kväll firade Rai med att visa en kavalkad av hans mål. Att kalla Del Piero "en spelare" är som att kalla Milan-Inter 3-4 för "en match".

Det räcker liksom inte till.

Bank listar: Mina största upplevelser från läktaren