Robert Laul: I Ljungskile kämpar man lite hårdare än i alla andra lag

Vad är det som är så speciellt med Ljungskile SK?

Trots att det är sju år sedan jag spelade där får jag ganska ofta frågan.

Hur kan en liten by med 3 500 invånare ha ett fotbollslag i toppen av superettan år efter år?

I går blev bragden ett faktum, LSK är tillbaka i allsvenskan.

Hur är det möjligt?

Jag tänkte berätta det.

Det har ju varit på gång ett tag men det historiska datumet är alltså söndag 21 oktober 2007. Tio år efter bragden gör Ljungskile det igen!

Jag har jobbat som fotbollsreporter på Sportbladet sedan maj 2001. Åren 1998–2000 var jag fotbollsspelare i laget som då hette Panos Ljungskile SK. Jag hade en lön på cirka 3 000 kronor i månaden; ett perfekt komplement till studielånen – jag läste samtidigt den tvååriga journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Ljungskile betalade 50 000 kronor till Jonsereds IF för att lösa mig från mitt kontrakt.

Tränare var Janne Jönsson, i dag framgångsrik coach för norska Stabaek. Jönsson lämnade Ljungskile samma år som jag själv (efter 2000) och gick till Landskrona Bois som då spelade allsvenskt. Två år senare fick Janne sparken från Landskrona; ett talande exempel på hur en inkompetent klubbledning gav tränaren skulden för uteblivna sportsliga framgångar. Janne Jönsson är den bästa tränare jag har haft och vi är nog många som ler lite extra i dag när just en seger mot Landskrona säkrar LSK:s allsvenska plats. Bois får kämpa vidare i superettan.

En modern spelidé

LSK:s tränare i dag heter David Wilson. Under Wilson har Ljungskile blivit ett lag med en modern spelidé: ett lågt, tätt försvarsspel (bara 31 insläppta mål) och snabba omställningar på skyttekungen Andreas ”Kärna” Kristoffersson (14 mål). Mittfältet med Anders Augustsson i spetsen har lyckats med sin huvudsakliga uppgift: att vinna andrabollarna. I en svag superetta där lag med bättre trupper och större plånböcker misslyckats har spelmodellen passat perfekt.

Spelande andretränare på min tid var Bosse Wålemark. Varje måndag vägde han oss och antecknade vikten i ett block. Bosse kämpade hårt för att jag skulle gå ner i vikt, men Bella Mares pizzor lockade ju också, och under 78 kilo kom jag aldrig trots Bosses tjat om att jag måste ner till 75. I dag är Bosse ansvarig för ungdomslaget som spelar i juniorallsvenskan.

Klubbdirektör då som nu är Hasse Hagberg, en hårt och ideellt arbetande man som parallellt med att värva spelare till LSK driver byns enda sportaffär. Hagberg nöjer sig inte med att plocka de bästa spelarna från närområdet, utan har i alla år värvat billiga fynd från Östeuropa och Balkan.

Dagens trupp består till exempel av tre spelare från Balkan, en från Zambia och en från Liberia. Ett tiotal spelare är från Trestad (Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg).

Pavey utslängd från krogen

Vi åkte på träningsläger till Holland ett år och sista dagen var det inkilning. Jag minns inte så mycket av kvällen – det beror inte på att det var länge sedan, utan på tävlingen där vi nyförvärv skulle suga i oss en hink med grogg så snabbt som möjligt. Samma år firade vi fjärdeplatsen i division ett södra, och Bosse Wålemark gick runt med dunken i klubbstugan och bjöd på huttar innan vi for till Uddevallas bästa krog. Jag har för mig att Kenny Pavey (i dag i AIK) blev utslängd efter ett slagsmål.

Ljungskile SK hade 1998–2000 en eldsjäl till klubbdirektör, en av Sveriges mest spännande nya tränare, en spelarlegend som såg till att hålla humöret uppe i alla lägen, en trupp där de flesta spelare var som grabbar är mest. Kombinationen gjorde att uttrycket ”Ljungskileandan” levde vidare och frodades – trots den allsvenska motgången 1997.

Jag upplevde under mina två år inte en enda konflikt bland spelarna, inget skitsnack om tränaren.

”Ljungskileandan” brukar användas som förklaring till hur Ljungskile kunde gå från division fem till allsvenskan under 1990-talet, trots att vare sig klubbens ekonomi eller spelarnas löner hängde med.

Den är lika aktuell i dag.

”Spelar för klubbens överlevnad”

– Vi spelar hela tiden för klubbens överlevnad och då kämpar vi lite hårdare än alla andra lag, försöker lite mer, och då kommer också segrarna, sa Jörgen Wålemark nyligen i en TT-intervju.

I och med superettan 2000 blev klubbens ekonomi än mer ansträngd. Det beslutades att spelarna i a-laget skulle sälja Bingolotter. Vi gav fan i att sälja lotterna, köpte dem själva och hoppades på vinst. Jag hade till uppgift att varje måndag gå igenom numren. Ett halvår senare trodde jag plötsligt inte mina ögon – vi hade vunnit en värsting-Volvo som vi sålde. Samtliga spelare fick

10 000 kronor var. Stora pengar för oss.

En vårdag 1999 presenterades truppen nere på torget i byn. Vi stod uppradade på led och intervjuades av lokaljournalisten Janne Lindvall. Han satte mikrofonen under min näsa och frågade vad som var så bra med LSK.

– Jag har aldrig upplevt en sådan bra stämning i ett fotbollslag, svarade jag och tränare Jönsson blinkade åt mig: bra sagt!

Efter presentationen kom Andreas ”Drutten” Jorfors – trotjänare, ytterback och lagets clown – fram och sa:

– Fast vi hade ännu roligare förr.

När Ljungskile i dag blev klart för allsvenskan läser jag på hemsidan:

”Lagkaptenen Wålemark, som gjorde debut i LSK:s a-lag 1986 må vara gråhårig och långsam, målvakten Nicklas Svensson väger en bit över 100 kg och ingen har knappt hört talas om målkungen Andreas Kristoffersson ... men LJUNGSKILE ÄR TILLBAKA! ... och matchreferat kommer när festen har lagt sig”.

Så kan ”Ljungskileandan” också beskrivas.