Bank: Inte ett dugg klokare än när vi kom
BORÅS. IFK-klacken sjöng att Anders Svensson håller på Blåvitt, Anders Svensson visade varför Blåvitt inte håller på honom.
Men när vi åkte från Borås var vi inte ett dugg klokare än när vi kom hit:
Håller Blåvitt?
I den fina franska filmen Medan vi faller upprepas en och samma historia om och om igen:
En kille faller från femtionde våningen, och under hela fallet ner upprepar han för sig själv ”hittills har allt gått bra, hittills har allt gått bra… Men det viktiga är inte fallet, utan hur du landar”.
Nu sitter vi här, spelarna gruffar runt domaren Jonas Eriksson, Borås Arena töms på publik och en av klackarna sjunger att de är serieledare.
Änglarna har landat. De leder fortfarande.
De gör det trots en bergochdalbana på såpa, och det är ofta så det ser ut den här tiden av året.
Vi kan prata om form och sekvenser och segerrader, men när september rullar in handlar det lika mycket om matcher som lever sitt eget liv, där två meter i presspelet betyder mer än alla sorters trender och tendenser.
IFK Göteborg hade inte vunnit borta mot Elfsborg på tio försök, men kom hit med sex raga segrar. Jörgen Lennartsson sparkades ut från stan för prick två år sen, men kom hit för att ta ett steg till mot guldet.
Hur det såg ut?
Att stå upp var svårt
Efter att delar av bortaklacken var klara med maskerad och eldlekar blev det match och… tja, vi kan väl säga att det finns bra fotboll, dålig fotboll och fotboll som den här.
Halva Göteborg hade åkt i bilkaravan till Sjuhärad för att jaga spöken och SM-guld, Blåvitt och Elfsborg hällde in två ton osäkrat adrenalin, tung tvåtusentalsrivalitet, sextusen fanatiska fotbollsfans och väldigt spända nerver i en tvålkopp.
Att stå upp var svårt.
Att inte göra det var inte aktuellt.
Det blev alltså en annan sorts fotboll. Elfsborg försökte dra isär med Arber Zeneli och Simon Hedlund och hitta omvägar in till Viktor Claessons ballerinafötter. IFK Göteborg använde sina kaniner (Engvall, Riski) längst fram för att skrämma ner Anders Svensson i djup och hitta fötter på ytan framför honom.
Det var inte enkelt.
Matchen spelades på plastgräs (eller plaskgräs, som man säger i Göteborg) efter konstant ösregn (eller hög luftfuktighet, som man säger i Borås) inför match, och det märktes.
Anders Svensson snubblade iväg två väldigt osvenssonska siste-mans-misstag redan första kvarten, och Blåvitt hade hysteriskt svårt att låsa fast bollen med sina anfallare.
Det smällde, det sprangs och det snubblades, inte nödvändigtvis i den ordningen. Gustav Svensson fick kriga och slåss och göra det han älskar mest, och han gjorde det bäst av alla. Elfsborg fick lita på att Claesson skulle kunna hitta en lucka eller två när bollen väl hittade fram till honom.
När Anders Svensson väl fått ordning på fötterna var Elfsborg bättre i bollbyggandet, medan IFK var starkast i den rena kampen och hade ett bättre ytterbacksspel på offensiv planhalva. Än gick det hit, än gick det dit, och mer än något annat var det en väntan på att någon skulle slinka ner i diket.
Blåvitt vann på läktarna
Engvall felträffade ett friläge, Simon Hedlund bommade ett annat, Per Frick fick ett väldigt snällt gult kort när han sparkade Gustav Svensson i ansiktet.
Lagen bytte hela och halva chanser, men Blåvitt vann på läktarna, Blåvitt vann det mesta på mittfältet, och om Blåvitt hade haft anfallare som klarat av att synkronisera sitt anfallsspel hade de vunnit matchen också.
Riku Riski och Gustav Engvall springer. Det är en bra början i fotboll, men det är ju faktiskt bara en början.
De vann inte en nickduell mot (en utmärkt) Sebastian Holmén och Anders Svensson, och när de gav sig av i löpningar så stängde de varandras ytor oftare än de öppnade dem.
Ett typexempel: Direkt efter paus kom Sören Rieks rättvänd med boll mot tre backar. Riski och Engvall klättrade på varandra, Rieks letade efter spelvägar, och till slut rann det ut i ett enda stort ingenting. Riski hade svårt att hitta in i matchen över huvud taget, Engvall är bra på det svåra, men bra på att göra det svåra enkelt.
Och det är svårt att vinna fotbollsmatcher då.
Nu blev det en kamp in på mållinjen, kramp allt som oftast, och eftersom IFK:s främsta guldargument är att de trots allt tar poäng i matcherna fick de hoppas på att de skulle ta poäng i den här också.
Det kunde blivit tre. Det var sekunder bort från att bli noll.
Blåvittklacken började kvällen med en gammal retramsa om att Anders Svensson håller på Blåvitt, men med tre minuter kvar gick den gamle Svensson upp och visade varför känslorna kanske inte är besvarade. Nicken satt fint, Anders Svensson hade landat mjukt efter sina fall i första halvlek – och allt Elfsborg behövde göra var att stänga till i ett par sekunder till.
Jonas Eriksson lät Blåvitt komma fram i en sista stöt (Elfsborg ville få frispark före). Mikael Bohman – han gav i alla fall Blåvitt ett targetspel på slutet – Victor Sköld gick omkull och IFK fick straff.
Emil Salomonsson spikade in 1–1, och just som månen slocknade över Borås sjöng fyratusen blåvita om serieledning.
Änglarna föll, men det spelade till slut ingen roll. Blåvitt leder serien, det är fem omgångar kvar.
Det viktiga är hur de landar.