”Vi känner oss grymt starka”

Simon Bank

Kim Källström om kvällens supermöte, sin roll i Lyon och Yoann Gourcuff: Jag har sett få spelare som har den kontrollen

LYON. I bortamatcherna spelade Yoann Gourcuff på kanten, på hemmaplan fick han spela i mitten, bredvid lagets stora stjärna.

Det var då, i Rennes.

I kväll är Gourcuff mannen som ska bära Bordeaux, och den där storstjärnan är en av dem som ska hindra honom.

Sportbladet träffade Kim Källström för att fråga hur.

helskärm

Det blåser i Lyon. Halv storm längs med Rhône, gubbarnas fiskespön böjs som oroliga ögonbryn över broarna.

Jag ska träffa Kim Källström i hotellobbyn halv tre, han kliver in just som klockan i min telefon slår över från 14.29. Slitna jeans och en sån där liten designerväska i handen. Fotbollsproffs-uniform.

Kim beställer en café double, säger ”vingt-tre” när han ska säga ”tjugotre” och konstaterar att han levt hela sitt vuxna liv i Frankrike.

Det har han, men han har aldrig spelat en match som den i kväll.

Lyon möter Bordeaux i Champions League, tidningarna skriver om en match ”franco-française”, men det var först i går som den stora febern vällde in.

– Det är märkligt, säger Kim. Ingen har pratat om själva matchen. Allt har fastnat i debatten om när vi skulle spela våra ligamatcher i helgen. Det blev en maktkamp där, mycket politik. Bara det att Laurent Blanc (Bordeaux tränare) kunde ringa till ligapresidenten och ställa krav om när vi skulle spela... det hade han aldrig kunnat om han inte var en gammal storspelare. Han kallas le président, det säger en del.

Några timmar senare sitter jag ett par meter från le président. Han har keps på sig, och står bredvid Yoann Gourcuff. Bordeaux kör kvadraten på Stade Gerland. Det är mer liv och skratt i den bredvid, där Gouffran, Wendel och Chamakh skrattar så de tjuter, men det är ändå Gourcuff man tittar på.

Hans balans, hans kontroll, hans vackra ansikte.

Det har bara gått sex år sedan Gourcuff var junior och nykomling i ett lag där Kim Källström var inköpt som mittfältsmotor.

– Man såg det direkt, att här var det något riktigt speciellt. Jag har sett få spelare som har den kontrollen. Han var... inte Zidane, men nåt liknande. Han satt foten på bollen och visste exakt var alla andra fanns. Man såg kvalitén.

Redan då?

– Redan då. Han hade inte kvalitén för att bli bra, utan kvalitén för att bli riktigt, riktigt bra. Och han arbetade otroligt hårt redan då.

– Andra halvåret kom han upp i a-laget och det sista året spelade vi ihop på mitten. På bortaplan spelade han alltid på kanten, på hemmaplan spelade vi ihop centralt. Vi spelade så, med en uppställning borta och en annan hemma. Monterrubio, till exempel, spelade alltid bara hemmamatcherna. Men det funkade.

”Tog en stor risk”

Gourcuff har, precis som du, en pappa som är tränare. Tror du att det hjälpt honom?

– Ja, det är möjligt. Man får en grundförståelse för hur det funkar i branschen. Men han tog en stor risk när han gick till Milan, han tappade två år där men han kanske lärde sig mycket också.

När du gick från Djurgården valde du en fransk mittenklubb. Hade du kunnat göra samma misstag?

– Det kanske jag hade, men jag hade alltid en tanke, en idé om hur jag ville göra. Frankrike passade mig väldigt bra. Men, visst, om Milan hade ringt hade det nog varit svårt att säga nej.

Gourcuff har sagt att László Bölöni (dåvarande Rennes-tränaren) framför allt lärde honom att täcka bollen. Känner du igen det?

– Ja, det gör jag. László var konstig på många sätt, men han är en otroligt skicklig tränare.

Dagen innan vi träffas har jag sett Lyon manövrera bort ligajumbon Grenoble utan att ta i

för mycket. Claude Puel låter Lisandro Lopez, Miralem Pjanic, Cesar Delgado och Sidney Govou börja på bänken. Kim tror att han kommer att få en plats i startelvan, men han är inte säker. Toulalan är bäst på planen mot Grenoble, men han kan behövas i mittförsvaret.

Hur som helst är det en gigantisk match.

– Bordeaux är ett riktigt bra lag, med ett riktigt stabilt grundspel. Om man pressar dem kan de lyfta på Chamakh, som är extremt skicklig i luften. Om man sjunker kan de rulla runt, med Gourcuff som motor. Men det har kanske börjat gå lite grus i maskineriet för dom nu. De var solklara i ligan nyss, men nu är de inte det längre.

”En mental smäll”

De förlorade ligacupfinalen i lördags.

– Jo, det är en tuff mental smäll så klart. Finaler vill man alltid vinna.

Ni har närmat er Bordeaux i vår. Varför?

– De började sin upptakt senare än oss i vintras. Vi var

i Tunisien och körde stentufft under uppehållet, de fick inte samma uppbyggnadsträning då. När vi kom tillbaka kände vi oss grymt starka.

Vad hände i Tunisien?

– Vi fick komma bort lite, träna utan att ha den där yttre pressen på oss. Och vi kunde snacka en hel del.

Om vad?

– Det som sägs i ett lag ska stanna i ett lag, det är mitt sätt att se på det. Och ska jag vara ärlig minns jag faktiskt inte riktigt exakt vad det var vi pratade om, bara att vi pratade.

Det behövdes. I höstas rasade Lyon ihop i en liten, vit krishög. De plågades av intern kritik, förlorade matcher och hade ett försvar som inte kunde stoppa en nysning ens en gång. Fansen buade ut dem och krävde Claude Puels avgång.

– Det smög sig på, säger Kim Källström.

Allt började med den där 5–5-matchen mot Marseille. Sen gick ni sju raka utan att vinna.

– Ja, jo. Vi hade Grenoble sen och tappade 1–0 trots att de spelade med tio man. Ett pissmål. Sen gav det ena det andra. Vi var inte fantastiska, men vi var faktiskt inte helt iskalla heller. Vi bara körde fast.

Ni släppte in oerhört mycket mål.

– Det gjorde vi. Det var mycket individuella misstag. Stora lag släpper oerhört få mål, men vi släppte in hela tiden. Och så började publiken vända sig mot oss.

Ni hade olika backlinje varje match, vad betydde det?

– Det gav inte heller någon trygghet.

Hur påverkades du?

– Jag gick ut mindre, hade ingen lust. Folk var på en hela tiden: ”nu måste ni vinna”. Det var en svår period, helt klart. Men det är svårt att analysera den i efterhand. Det är lättare när folk kommer fram och gratulerar till vinsten mot Real Madrid.

Vi pratar om Kim Källströms nya roll, att den förändrats. Lyon spelar en annan fotboll, med mindre avstånd fram till anfallet. Där han förut spelade som en quarterback, som skulle pricka Karim Benzema med längre bollar, är han mer av en länkspelare nu. Delgado och Lisandro tätar avstånden.

Det händer saker i Lyon.

Jag påminner Kim om en sak han sa förra vintern, när vi satt i samma hotellbar – att det enda Lyon saknade var en ”enorm framgång, att slå ut en av de riktigt stora”.

Nu har de slagit ut Real Madrid, Kim kom in efter paus och var en av nyckelspelarna bakom vinsten.

– Jo, nu har den kommit, den där vinsten. Om tre år kommer folk här fortfarande att prata om året när finalen gick i Madrid och vi slog ut Real Madrid, säger Kim.

Så tömmer han sin double café och rycker på axlarna:

– Men det skulle kännas lite surt om man sen gick och åkte ut mot Bordeaux.