I huvudet på Xavi
Publicerad 2011-05-28
LONDON. En hel fotbollsvärld vet hur det ser ut i centrum av FC Barcelonas perfekta fotbollsstorm.
Bara en vet hur den känns på insidan.
Xavi har berättat. Låt oss lyssna.
Ibland är det svårt att riktigt avgöra om han har en väldigt arrogant ödmjukhet eller en väldigt ödmjuk arrogans.
Mest av allt är Xavi Hernandez bara Barça, en övertygad liten general som går till strid för ett sätt att tänka fotboll.
Han är född katalan, fostrad i Barcelonas La Masía-skola, och numera så synonym med Barcelonas spelidé att han ofta låter fanatisk när han pratar om det. Som om han pratade om en religion. Inför och efter matcherna mot Real Madrid upprepade han en och samma fras i flera olika varianter:
– Jag säger inte att vårt sätt är bättre, men...
– Jag säger inte att jag har rätt, men...
Och sedan förklarade han, distinkt, varför Barcelonas sätt är bättre. Sedan berättade han, på pricken, varför han har rätt.
Den som vill förstå Barcelonas politiska och emotionella själ läser på om Pep Guardiola och catalanismon. Den som vill förstå deras sätt att spela slår sig ner med Xavi. Inför förra höstens el Clásico satte franska l’Équipe två journalister framför Barças lille general och bad honom beskriva exakt hur det är att stå mitt på FC Barcelonas mittfält.
Hur låter det? Hur känns det? Hur tänker de?
Och Xavi berättade.
När du har bollen, vad kallar dina lagkompisar dig?
– För de flesta är det ”Maquina” (”Maskinen”, ett smeknamn). Eller bara ”Maqui”. Henry och Eto'o ropade ”Maqui! Maqui!”. Messi, han kör ”Xavi”. Alves också. Villa kallar mig ”Pelo”, ”Pelopo”.
Pelopo?
– Det är sen, hmpf, femton år. För mitt hår.
Pelopo betyder ”könshår”, ett smeknamn som alltså hängt med sedan skoltiden på La Masía. Det var där Xavi lärde sig metoden, hur Barça spelar fotboll. För l’Équipe berättar han om ett vanligt anfall, när han får bollen från backlinjen och...
”Händer på en tiondels sekund”
– Jag ser över situationen. I Barça söker vi numerära överlägen; två mot en. Puyol har bollen, han är ensam. Jag säger åt honom: ”gå fram! Gå fram!”. Och han går fram tills en motståndare går på honom. Om nån markerar mig... lugn, jag är ensam, två mot en, (Xavi visar som om han är på planen): ”Puyi! Puyi! Puyi!”.
Hur bestämmer du vad du ska göra med bollen?
– Det händer på en tiondels sekund. Beroende på situationen. Om han som markerar mig är ett par meter bort? Då vänder jag upp. Om han kommer snabbt mot mig? Pang! Passning med ett tillslag. Med ryggen mot mål är det svårt; för mig, för Messi, för alla. Men om jag får vända upp, så jag är rättvänd, då är det MITT ögonblick. Framför mig har jag Pedro, Villa, Messi, Iniesta... Pfff!
”Älskar när allt är perfekt”
Är du rädd för att ta emot vissa bollar?
– Nej! Det är ju allt jag har. Om jag inte får bollen på två minuter... ”grabben! Passa mig! Jag är ren!”. Det är mitt spel. Om jag inte spelar så kan jag stanna hemma. Ofta punktmarkerar dom, men vadå? Jag får klara mig. Alves har bollen? Snabbt understöd. Jag rör bollen hundra gånger per match. Om jag inte har den mer än femtio gånger går jag ut i omklädningsrummet och är beredd att döda.
Vet du alltid vem du ska passa till?
– Ja. Alltid, alltid. Om jag ser Messi, så ger jag den till Messi. Ta en kontring: du har Busquets, Bojan, Pedro... och Messi. Pam, pam, pam (bollen går runt), jag ser redan Messi. Om Pedro är ensam och Messi också? Då ger jag den till Messi. Om Pedro blir bättre än Messi så kommer jag att ge den till Pedro.
– Jag älskar när allt är perfekt, och så funkar Barça också. Efter Valdés måste det vara pass-pass-pass-pass. Valdés-Puyol-Piqué, Piqué till Busquets, Busquets till mig, jag till Messi och tillbaka till mig, Alves, pang till andra kanten och pam-pam-pam, i en minut, två minuter, motståndarna jagar oss ... det är underbart.
Det är bättre än ett slumpmål?
– Om vi gör mål, okej, fint. Men jag föredrar pass-pass-pass-pass... att alla spelarna har sett en fri medspelare innan de får bollen. Om det händer på ett tillslag – ännu bättre. Jag ser Messi: direktpass till Messi. Och Messi har sett Iniesta bakom sig: passning direkt till Iniesta. Pam-pam-pam. Det är Barça. I fotboll kör en del på det enklaste, en höjdboll och så får man se vad som händer. Nej, nej. Vi söker ett övertag bakifrån, med tanke, med kombinationer. Hela tiden. För mig är Barça, utöver att vara en religion, ett sätt att leva.
I kväll testas tron på nytt, inför ett kokande, böljande Wembley.
Manchester Uniteds matchplan vet vi än så länge väldigt lite om.
Hur FC Barcelona kommer att spela vet alla.