Niva: När väl bollen rullar och Dybala trollar försvinner allt annat
TURIN. Än en gång behövde vi titta på fotboll i skräckens skugga, och fortfarande vet vi varken vad som egentligen har hänt eller vad som kommer att hända framöver.
Det blev bara en kvartsfinal ikväll.
Juventus packade turneringen full med innehåll ändå, presterade en fotboll som räckte både till dem själva och till de som aldrig kom till spel.
Och här satt vi och skulle se på fotboll.
Halvtimmen före avspark var det mest brottstycken, viskningar och rykten som nådde ner genom det högbelastade telenätet runt Juventus Stadium.
Explosion. Dortmund. Skadad spelare, uppskjuten match.
Det var vi hade. Det var vad vi gick till avspark med.
Vi visste inte då – och vi vet fortfarande inte när jag skriver det här – men en sak går det i alla fall att både vara säker på och övertygad om.
Ingenting för samman olika typer av människor över hela jorden på samma sätt som fotboll, bokstavligt talat ingenting.
Ett sammansatt lag med en tydlig plan
Timmarna före match satt jag och åt glass på Piazza San Carlo, då en grupp tillresta Barcelona-fans dök upp för att ta en bild framför statyn som står mitt på torget. På deras banderoll samsades det blåröda klubbmärket med en grönvit flagga.
Det visade sig att de kom från det salafistiska Saudiarabien, företrädde någon mer eller mindre officiell supportersammanslutning från Jeddah.
Tjena på er! Vad tror ni om Mathieu då?
Jodå, salafisterna kunde sina saker. De var rättmätigt oroliga för både 3-4-3-systemet i allmänhet och Jérémy Mathieu i synnerhet, och det tog inte ens sju minuter innan deras farhågor besannades.
En svepande vändning på Cuadrado. Hål utanför Mathieu, hål innanför Mathieu – och med hans egna magikermått enkelt för Paulo Dybala att vrida in bollen i bortre.
Juventus var ett sammansatt lag med en tydlig plan, och hade rakt genom hela matchen så väldigt mycket lättare att kanalisera sin energi, att få riktning i sin fotboll.
Kompakt med nio spelare, och så snabbt framåt med all kvalitet vid erövring. De skapade genom att gå brett, och Dybala vred in ytterligare ett mål. De hittade fram med att slå djupt, och Higuaín slog bort chanserna. De utnyttjade sina fasta situationer, och Dr Chiellini knoppade in knockoutbollen.
Spelövertaget mest bara skenbart
Barcelona var inte alls lika usla som de var i Paris, men alldeles för länge var de alldeles för slätstrukna med det egna bollinnehavet för att verkligen äta sig tillbaka in i matchen.
Vi fick den där Messi-passningen – och den där Buffon-paraden! – och ett par Suárez-lägen, men även under slutforceringen var spelövertaget mest bara skenbart.
Stänga ner och knalla hem med en nolla? Det är det här de gör, Juventus. Det är det här de spelar och lever för.
Buffon segerjublade efter snart sagt varje ingripande, Chiellini firade efter en blocktackling på sin gamle kompis Suárez. Vips så hade dryga 90 minuter gått, Juve hade tagit ännu en monumentalseger – och här hade vi suttit och tittat på fotboll.
På ett sätt kan jag nästan känna lite dåligt samvete för att det gick så förbaskat lätt, men det är ju också det som var och är hela grejen.
När väl bollen rullar och Dybala trollar försvinner allt annat, då känns det verkligen som att det är detta som är världens centrum och att det inte gömmer sig några sprängämnen i ett buskage utanför Dortmund.
Hur var det att titta på den ena Champions League-kvarten samtidigt som den andra avblåstes i ett moln av osäkerhet och skräck? Jo, precis som vanligt, men med lite extra allt. Jag blev ännu lite mer uppslukad av Juventus prestation än jag brukar, ännu lite mer lomhörd av de infernaliska visselkakafonierna från Curva Sud.
Bättre betyg än så kan jag inte ge den här matchen, den här sporten.