Frändén: Jannes gäng har ingen övre gräns

Johanna Frändén

MILANO. Sverige kom till San Siro med sitt eget öde i händerna. De la det vid fötterna, sparkade över det till italienarna, parkerade bussen och satte sig retligt på sätet längst bak och tittade på. Nittio minuter senare skickade de en missil rakt i hela Italiens solar plexus.

I kväll bände svenska landslaget på de etablerade lagarna för både tid, rymd och fysiska möjligheter i Milano.

Sverige har tagit sig till VM och det låter inte klokt, så jag säger det en gång till:

Sverige har tagit sig till VM och man har gjort det med vetskapen om att man inte längre har något övre gräns.

Andreas Granqvist var en omutlig mur i 90 minuter plus tilläggstid. I detta nu blir han omfamnad av landslagskamrater i Gianluigi Buffons straffområde och gråter på det där sättet som bara riktigt hårda pojkar kan när allt rämnar. Det är så oändligt vackert.
Halvannan timme tidigare var anspänningen annorlunda.
Bilden av Italien som en stormakt inom fotbollen har varit på fallrepet i många år, och avslutningen på VM-kvalet och den första matchen mot Sverige hade försett den med akuta revor och fula märken. Italien har spacklat och lagat och tejpat i veckan, men redan när Italiens startelva lästes upp förvandlades San Siro till en kör av busvisslingar när förbundskapten Gian Piero Venturas namn ljöd ur högtalarna.

Micke Lustig avlossade strax efteråt en barnförbjuden tirad som utmanar Svenska fotbollförbundets hela värdegrundsprogram. Sedan blåste domaren i gång matchen.
Sverige uppträdde defensivt och riskminimerande, Italien med uppsynen hos någon som måste hoppa utför ett stup rakt ner i vattnet, men som är orolig att badbyxorna ska spricka.

Det är inte lätt att ligga under på hemmaplan, när bortamål är dubbelt så dyra, men Italien hade inget val. Och pressen var tung. Sverige, skulle det visa sig, var redo.
När Ludwig Augustinsson tacklade Marco Parolo i straffområdet under de första minuterna hade domare Lahoz från Spanien med viss ansträngning kunnat ha blåst straff, men så roligt skulle han inte ha det i kväll, det skulle också Sverige bli varse tio minuter senare när Darmian fick bollen på handen i italienskt straffområde utan åtgärd.

När en kvart hade gått hade Sverige visserligen inte känt så mycket på matchbollen, men Italien hade inte heller skrämt slag på gästerna. Inte mer än möjligen Leonardo Bonucci i sin skräckmask från 80-talets splatterfilmer.

Det som inte fick hända

Sedan hände det som inte fick hända. Jakob Johansson landade illa, vinkade på medicinsk hjälp och bars ut på bår. Efter två ordinarie manfall på mittfältet försvann också förste inhoppare i ett nafs. Janne Andersson scannade sin bänk, hittade till slut Gustav Svensson, tänkte ”det får duga”.

Det gjorde det. Knappt. Jorginhos bollfördelningsenergi gav Italien en handfull, tio, femton, tjugo kvalificerade chanser och behöver jag någon gång i framtiden ett mentalt ”happy place” att gå till blir det inte Sveriges sista kvart i första halvlek mot Italien jag kommer att använda.

Men de italienska inläggen från båda kanter slogs bort med svenska pannor, knän och granitvilja. De parkerade den berömda bussen i eget straffområde och lät motorn stå på tomgångskörning tills vidare.

När Andrea Barzagli så tog bollen med handen i eget straffområde en halvtimme in på San Siro hade Lahoz chans på revansch. Men nej.

Och hade man varit italienare här hade man nog börjat misstänka att kuvert med kontanter bytt händer och möjligen också tänka på de hundratals miljoner stod på spel om Italien skulle missa fotbolls-VM. Men vi är ju för väluppfostrade för sånt, inte sant?

Halvtidspausen kom välkommet, men när andra halvlek varit i gång ett par minuter stod det klart att pressen var där för att stanna. Alessandro Florenzi försågs med en krossboll av Darmian och Romas multifunktionelle överalltspelare drog på ett volleyskott som närmade sig Robin Olsens bortre stolpe, hälsade på den artigt, och fortsatte ut över kortlinjen med trång marginal och svettränder längs marken. Det var hög puls nu, det var Italien, Italien, Italien.

Inga nya vapen

Men tjugo minuter in i andra halvlek stod det också klart att Italien inte hade några nya vapen i arsenalen. De fortsatte att flytta boll, lyfta in mot straffområdet där svenska mittbackar, ytterbackar, mittfältare, materialare, fysioterapeuter och nära nog assisterande förbundskaptener nickade undan.

Det låter kanske som en efterhandskonstruktion, men sista kvarten var ju den minst nervösa av alla. Sveriges spelare gnuggade rygg på sina italienska kollegor, Robin Olsen läste varje skott och läge rätt och när bollen hamnade i svensk ägo drygade Marcus Berg runt, medan inbytte Isaac Kiese Thelin höll i boll och skapade tid att andas.

I takt med att frustrationen steg började det bli tydligt att svenskarna kapat den italienska fotbollens absoluta identitet: De såg smartare ut. Och lite elakare också.

Ska Sveriges herrlandslag någon gång plocka ut ett gäng spelsekvenser för att marknadsföra sin spelfilosofi är det inte i andra halvlek mot Italien på San Siro de kommer att hitta propagandafotbollen. Men det var här den svenska hyperrealismen stod att finna i kväll.

När Sverige är underdogs som försöker hålla nollan i rå novemberkyla kan ni leta hur länge ni vill. Ni kommer inte att hitta en idrottsligt svenskare triumfgren än det.

När matchuret nått 90 minuter fick vi fem till. Italien stressade, Gianluigi Buffon vräkte sig fram i straffområdet och Sverige sparkade bort.

Och plötsligt var det italiensk hörna och sen, sen var det över.

Men då hade det här äventyret bara börjat.

Får leta i historieböckerna

Sverige stod i kväll för en bragd som vi kommer att få leta i historieböckerna för att kunna matcha. Det är över trettio år sedan man slog ut ett lag av Italiens kaliber i en utslagslandskamp.

På lite över ett år har man slagit Frankrike och nekat Holland och Italien ett världsmästerskap.

I kväll skickade Jannes gäng ett enormt styrkebudskap till resten av världen. Möjligen nådde det en bit ut i universum också.

Italien har varit i varje VM i 60 år. Sverige bröt den sviten i kväll.

Italien har vunnit VM fyra gånger. Sverige brydde sig väl inte om det.

De presterade sin mest krampaktigt lojala insats i modern tid på San Siro, men det var bara förrätten.

Nu ska Jannes gäng till VM i Ryssland i jakt på ännu fler gränser att spränga.

Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och alla VM-playoffmatcher på Eurosport Player