Bank: Hela Europa ser på – det är hans tur nu
S:T PETERSBURG. Slit, svett och slump tog oss hit. Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf har redan markerat sin EM-närvaro.
Men glöm inte att ställa om era klockor inför rond 2.
Till Foppa-time.
Grisjonglering (Kalle Johnsson och Mikael Lustig förlorade och fick örsnibbarna snärtare, årets rövbombning), lugn jogg, stretching och skratt.
Det intressantaste från Sveriges sista träning på svensk mark var väl att alla covid-friska tränade som vanligt. Dejan Kulusevski var tillbaka, Mikael Lustigs vader såg unga ut igen. Det intressantaste från Sveriges första presskonferens på rysk mark var att den var ett tekniskt haveri, och att förbundskaptenen verkar helt övertygad (det är jag också) om att Slovakien har en spelidé som de inte byter ut i onödan.
– Vi får ha mer boll i speluppbyggnaden, och kanske vara lite mer drivande i matchen, jag skulle tro att matchbilden blir sådan, men man kan aldrig veta säkert, sa Janne Andersson.
Han hade landat i S:t Petersburg, en stad där Gazproms imposanta skyskrapa blickar ner över arenan i en kongenial bild av Uefas mästerskap. Det är inte ens ett halvår sedan kravallpolis grep hundratals Navalyj-demonstranter på gatorna här, med inslag av extremt övervåld.
Men nu blir det fotboll. Och särskilt ångestladdat såg det inte ut, på någon sida av Östersjön.
Förlust, förlust, förlust...
Det finns olika sorters skapandekval, en del mer uttjatade än andra. Den svåra andraboken, den svåra andraskivan, och så den moderna svenska landslagshistoriens:
Den svåra andramatchen.
Inför de stora mästerskapen är det naturligt att premiärmatcherna stöts och blöts till förbannelse. Hur viktiga de är, hur historiken ser ut, vilket avtryck de lämnar på fortsättningen. Man har inget annat att prata om under ett halvår än just den där första matchen, sedan blir det en plattmatch mot Irland eller en Granqvist-straff mot Sydkorea, eller ett kampkryss mot Spanien, och så är allt igång.
Om den svåra andramatchen har vi inte pratat särskilt mycket, fast vi kanske borde. I fyra raka mästerskap har Sverige gått upp mot tungviktare: Spanien 2008, England 2012, Italien 2016, Tyskland 2018. Förlust, förlust, förlust, förlust. I S:t Petersburg 2021 väntar Slovakien, motstånd en trappa ner – och läge för Sverige att ta ett kliv upp.
Albin Ekdal sa som det var innan landslaget lämnade Hisingen:
– Det är dags för oss att steppa upp, att visa att vi är mycket bättre med boll än vi var mot Spanien.
Det är inget önskemål. Det är ett krav. Någon jävla ordning ska det vara i ett part… (äh, fel dag för det)… landslag.
Lurade bort Polen
Det stora systemskiftet som ägt rum under Janne Anderssons och Peter Wettergrens ledartid är inte försvarsspelet, som vi känner igen från Lars Lagerbäcks era, eller Tommy Söderbergs. Den stora förändringen är inte generationsväxlingen som gett oss Dejan Kulusevski, Viktor Claesson eller Alexander Isak.
Utvecklingen i anfallsspelet har legat någon annanstans, i introduktionen av Kristoffer Olsson som en tidig playmaker – en spelartyp landslaget saknat innan dess – och i kapandet av Emil Forsbergs koppel.
De har fått ovanliga mandat, eftersom de är ovanliga spelare.
Olsson är ingen muskelspelare, ingen fantastisk löpare. Han är sina Rocky-finter, sin strategiska blick, sitt spelsinne och sitt passningsspel. Och Forsberg? När Ralf Rangnick mejslade fram honom i Leipzig konstaterade han att Mini-Foppas superegenskap är att han har ”Bundesligas bästa förstatouch”.
Inget av detta fick någon plats mot Spanien.
Kristoffer Olsson väntade tjugo minuter innan han ens verkade försöka sätta den där sortens enkla femmeterspassning som stack ett litet hål i Spaniens gegenpress. Emil Forsberg var hundraprocentig i sitt lojala defensiva positionsspel, men det är ju inte därför han är med här.
Han, eller båda, är med för att säga till sina medspelare att ”ge mig bollen, så fixar jag det här”.
I omgång två möter Sverige en fembackslinje med Milan Škriniar som ryggrad, ett lag med en genial men nerväxlad Marek Hamšík som hjärna. De kommer att få chansen att spela, och de måste göra det med en konkretion och övertygelse som Polen inte var i närheten av när de blev bortlurade i premiären.
Fixa det här nu.
Det är hans tur nu
Sveriges rakaste väg till en slutspelsöppnande seger mot Slovakien är inte rak. Den kommer inte att gå via kontring-inlägg-straffområdesduell, för i det spelet kommer de att möta ett samlat försvar och en av världens bästa mittbackar. Utmaningarna här är annorlunda. Snabbt passningsspel in i mitten, Alexander Isak och (väl?) Marcus Berg som rycker och sätter Škriniar i valsituationer.
Kristoffer Olsson som får motorn att ticka igång, Emil Forsberg som vänder upp med boll och letar instick, avslut, lösningar.
Han har spelat mästerskapsfotboll i fem år nu, men det är svårt att sortera in en enda match som den stora Foppa-matchen, den där han visade exakt vem han är, exakt vad han kan, exakt hur bra han vet att han egentligen är.
Janne Andersson har gett honom mandatet, han har Alexander Isak framför sig och Ludwig Augustinsson framforsande utanför sig, och när vi landade i Ryssland så var det med en känsla av att det här är dagen, tidpunkten och matchen som allt lett fram till.
Mini-Foppa har gjort fantastiska kvalmatcher, han har varit överlägsen i halvbleka träningslandskamper, men det här är något annat. Scenen är pyntad, ridån är på väg upp, hela Europa ser på.
Snart ringer klockorna. Det är hans tur nu.
Guide: Så utses bästa treorna i EM – det avgör vid samma poäng
Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live
Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare