Wennman: Dagen då helvetet bröt loss i Drevet

Peter Wennman

SUN CITY. Trodde inte mina öron.

Här satt jag på en buss mellan Rustenburg och Sun City i Sydafrika och hörde journalisterna i Drevet prata om professor Jan Ekstrand.

Giancarlo på Gazzettan kom vaggande mellan stolarna, spände ögonen i mig och frågade:

Hur stavar man till LINKOPING?

Det var nåt slags efterchocks-tillstånd som rådde, det diskuterades knäskador, stressfrakturer och överbelastningar i spåren av Rio Ferdinands – och Didier Drogbas – dramatiska VM-sortier (?) under fredagen.

Den engelska pressbussen var plötsligt förvandlad till en konferens för Läkare Utan Gränser.

”Eriksson hade rätt hela tiden”

Det var Eleganten som började diskussionen:

– Sven-Göran Eriksson har haft rätt hela tiden. Ingen spelare kan prestera på toppnivå i elva månader i sträck utan att riskera svåra skador.

– Kommer ni ihåg? Sven samlade samtliga managers i Premier League till ett stormöte på Landmark Hotel i London år 2004. Han förklarade att ligan måste göra ett vinteruppehåll, annars har England aldrig nån chans att hävda sig i en internationell turnering. Alla de andra tränarna höll med honom. Men ingenting hände efter det.

Sen påminde sig Eleganten:

– Det var en svensk professor, Jan Ekstrand i Linköping, som gjorde en stor undersökning om förebyggande av fotbollsskador för UEFA:s räkning. Han varnade för den utveckling som vi ser nu. Om jag inte minns fel påstod han att det är fyra gånger vanligare än normalt för en sliten Premier League-spelare att drabbas av en skada av Rio Ferdinand-typ.

Det var där Giancarlo från Gazzettan ryckte till och tyckte det blev intressant. Hur stavar man till Linköping?

Den första engelska VM-träningen blev alltså dramatisk. Vi satt alla gäspande i bussen till Rustenburg och trodde det skulle bli ännu en sån där who-gives-a-fuck-övning där spelare ligger och stretchar och sen kör några inägg innan säkerhetsstyrkan ryter ”gentlemen, please leave” efter 15 minuter.

Vi marscherade i tropp (i tropp!) från det eleganta presscentret i Bafokeng, förbi det nybyggda engelska spelarhotellet och bort mot en av de ljuvliga träningsplanerna. På vägen stod Englands spelarbuss med en målad slogan på sidan:

”Play with Pride and Glory”.

Den alltid så positive Giancarlo läste och väste:

– What a load of bullshit.

Vi räknade alltså med en fullständigt iskall förmiddag. Men den första stora nyheten uppenbarade sig när Gareth Barry klev ut på planen utan kryckor och stödskor, klädd som alla andra, och deltog i träningen på samma villkor. Vi rusade tillbaka till mediacentret och hamrade in våra hot news och tyckte redan där det varit en lyckad dag. Nånting att ta på, så att säga.

Men sen bröt alltså helvetet loss på allvar.

Fabio Capello kom till presskonferensen, tittade gravallvarligt ut över församlingen och sa:

– I have bad news.

Det brann i telefonerna

Sen berättade han om Rio Ferdinands knäskada. Drevet bleknade. Det började brinna i mobilerna.

Efteråt, i ett annat rum, satt jag med Drevet när Capello gav en utförligare version till engelsk dagspress. Han var mer avslappnad och humoristisk då än vad han brukar vara i de mer officiella sammanhangen. Jag tyckte om honom. Han fick en del halvdumma frågor, men var på strålande humör. Trots att hans lagkapten alltså blivit svårt skadad.

– Jag tror vi kan vinna VM ändå. Jag hittar inget lag som vi inte kan slå, sa han.

Har för mig att Svennis sa samma sak 2002 och 2006, men det ska vi inte haka upp oss på nu.

Några av Drevets gamla kära medlemmar flög in under gårdagsmorgonen och hann precis fram till första träningen. Som Skelettet, till exempel. Han var mör och fin och ville helst lägga sig och sova, och hoppades följdaktligen på en sedvanligt ointressant träning. I stället fick han en skadad lagkapten och ett smärre engelskt trauma att jobba med hela dan.

– Kunde man ge sig fan på, sa Skelettet.

Nå, jag bjöd i alla fall Skelettet och ett par tungviktare från The Times på stekhus i Sun City i går kväll. Det var något mildare ute än kvällen innan, men fortfarande kallt. Vi tog oss huttrande hem till hotellet och förbi skyltarna där det står ”Don’t feed the monkeys” på.

Vi befinner oss på apornas planet, och vi har bara sett början än.