Bank: Försvarar som ett lag – dags att börja anfalla som ett

Simon Bank

Är kropparna trötta får man bedöma hur hjärnorna sköter sitt.

Tre veckor före EM försvarar Sverige som ett lag.

Nu ska de bara börja anfalla som ett också.

En av de viktigaste sakerna för att förstå fotbollsmatcher är förstås att titta på rätt saker.

Med mindre än en månad kvar till ett stort mästerskap på hemmaplan fintränade Pia Sundhages Sverige mot ett ovant, otajmat, okonventionellt och ofärdigt Brasilien på Söderstadion.

Många nyfikna småtjejer i publiken kom så klart för att se Lotta Schelin och Marta på nära håll. De fick se en säsongssliten Schelin jobba sig igenom 90 minuter utan att hitta mästerskapstouch, och de fick ett par ögonblicks Marta-magi efter paus.

Men det där sa lite om lite.

För fotbollsanalytiker och förbundskaptener var det en match som fick sin ram av att Brasilien inte är färdigbyggt och att Sverige är inne i en lite tyngre träningsperiod.

I tio minuter gjorde Sverige lite som de ville med ett märkligt organiserat brasilianskt försvar, som stod illa på fasta situationer och spelade med ganska underhållande markeringsinslag i sitt fria försvarsspel.

Kosovare Asllani vände bort tre backar och gav Schelin ett bra läge, Nilla Fischer nickade in 1–0 på sitt första av tre riktigt bra lägen efter vänsterhörnor och Caroline ­Seger avslutade den där perioden med att presspela sig fram till ett friläge som hon sköt stolpe-stolpe-ut.

80 minuter utan en het målchans

De där tio minuterna såg ut som en fin förrätt, men var bara en dessert som serverades lite tidigt.

Undantaget ytterligare ett par vänsterhörnor så skapade Sverige inte en enda riktigt het målchans på de resterande 80 minuterna.

Undantaget en straff som Andressa kvitterade på efter en halvtimme så gjorde ­inte Brasilien det heller.

Utan en massa förföriska fyrverkerier kunde vi koncentrera oss på fotbollen ­istället.

Vad var det vi såg? Vilka svar var det vi fick?

Först och främst: Försvarsspelet. Även ett färskt Brasilien är ett bra Brasilien, med många tekniska fötter, men Sverige låg rätt och kompakt och vann i början en hel del med sitt presspel.

Nilla Fischer ser väldigt ofta ut som en mittfältare som flyttats ner ett steg. Det beror huvudsakligen på att hon är en mittfältare som flyttats ner ett steg. Fischer kliver fram och in, både för att bryta och för att driva upp boll, och i går gjorde hon det bra. Dess­utom kom hon alltså fram till tre rena nick­avslut efter hörna.

Jo, försvarsmässigt såg Sverige ganska färdigt ut.

Lina Nilsson hade så stora problem i en mot en-lägen att det är svårt att se henne behålla platsen in i en EM-premiär, men det ledde sällan till några farligheter.

Målet Sverige släppte in kom istället efter en ogint dömd straff efter att Antonia Göransson ryckt i Rosanas tröja på en defensiv hörna.

– Man kan lära sig av sina misstag. Det kommer Antonia att göra, sa Pia Sundhage.

Lite senare hörde vi hur Göransson själv mest var sur på brasilianskan som lagt sig så enkelt. Visst. Men det var en huvudlös tröjdragning mot en felvänd, ofarlig spelare. I ett EM-slutspel är det den sortens dumheter som kan kosta medaljer.

Men det var ett individuellt misstag mitt i ett kollektivt lyckat försvarsspel.

Asllani växer för varje match

Med anfallsspelet var det mest tvärtom.

Pia Sundhage visar sin intelligens när hon ger förtroende åt spelare som behöver just det. Kosovare Asllani har vuxit för varje match som hon slipper känna att varje enskild bollkontakt är avgörande, och Antonia Göransson är på väg åt precis samma håll.

Båda visade intressanta intentioner i går. Den präktigt välskolade Marie Hammarström likaså. Men det var individuella tomte­bloss i ett lag som hade problem att sätta ihop konsekventa och konkreta anfall.

De var svaga på att vända spel med lite­ längre bollar. Nilla Fischer är den som ska vända, men hon vill göra det med höger­foten och söker automatiskt Göransson snarare än Josefine Öqvist – och gjorde det för sällan.

De hittade alldeles för sällan spel fram på Schelins och Asllanis fötter. I början gick det ändå, tack vare att de försvarade sig fram till bollvinster högt upp, men utan Caroline Seger hade de ingen som riktigt hade i uppdrag att länkspela framåt.

De kunde efterhand få fram Sara Thunebro i överlappningar utanför Göransson, där finns mer att hämta.

När inte lagspelet är tydligare och bättre än så blir för mycket upp till för få.

Är Lotta Schelin lite oskarp blir det inga en-mot-en-vinster högt upp. Försvinner Caroline Seger så blir det si och så med bollvården på mittfältet. Får Asllani en blödning högt uppe i högerlåret så finns ingen som flyter runt motståndarnas straffområde.

Är det här problem som inte kan korrigeras? Är det brister som inte Pia Sundhage redan analyserat? Är det något vi borde oroa oss över inför EM?

Nej, nej och nej.

1–1 mot Brasilien var vad det var och är vad det är. Ett halvt steg på väg mot EM-formen.

Det här laget är på väg åt rätt håll. Om de hinner fram i tid återstår att se.