”Får se till att vinna nu, innan vi utlänningar är borta allihopa”
Uppdaterad 2018-12-27 | Publicerad 2016-12-10
Svensken med på otroliga resan – är en match från att bli mästare i MLS
Det finns såklart fortfarande ett annat USA, en plats där vi klarar av att känna igen den amerikanska drömmen.
Där bygger man broar, där erbjuder man möjligheter, där spelar man fotboll.
Där kan Seattle Sounders bli MLS-mästare idag.
Dagen efter kvällen före, och inget gick längre att ta för givet.
Vad skulle det bli av landet? Vad skulle hända med världen? Donald Trump skulle bli den 45:e presidenten för Amerikas förenta stater, och en helt ny typ av osäkerhet strålade ut från USA.
Längst uppe i nordväst manade ändå den lokala ledaren till lugn, försäkrade att det skulle gå att bevara ett hörn av tolerans även i framtiden.
– Vi är en nation av immigranter, och att fortsätta vara en fristad är det mest amerikanska vi kan göra. Vi är en stad som bygger broar och inte låter murar byggas.
Ed Murray är borgmästare för Seattle, en av de amerikanska städer som står allra längst ifrån Donald Trump politiskt. Det här är Bill Gates, Jimi Hendrix och Kurt Cobains stad – en liberal, progressiv del av landet, fast förvissad om att hålla fast vid sin egen riktning oavsett hur makten växlar i huvudstaden.
– I morgon kommer Seattle att förbli en stad med jämlikhet, inkludering och öppenhet som ledstjärnor. I morgon kommer vi att fortsätta stötta kvinnorna, vi kommer att välkomna våra muslimska bröder och systrar och svarta liv kommer fortfarande att räknas. Vår stad kommer att förbli stark tack vare sin mångfald, inte trots den. Seattles resultat visar upp en stad som är redo att gå i täten för att bygga en mer rättvis framtid.
Seattles resultat går att mäta på olika sätt.
De går att utläsa i börsvärden och bokslut från stadens alla globala företagsjättar; Microsoft, Amazon, Starbucks och ett Boeing som Donald Trump nyss startat en fejd mot.
På en annan nivå går de även att hitta i tabeller och slutspelsträd, i Seattle Seahawks touchdowns i NFL, Seattle Mariners homeruns i MBL och Seattle Sounders mål i MLS.
I somras var det inte så mycket med det där sistnämnda, inte så värst mycket alls.
Bättre snitt än Liverpool
Fotbollsklubben vann inte längre några matcher, låg näst sist i hela sin division. De riskerade att förlora den energi och den framtidstro som alltid präglat dem.
Ända från starten hade Seattle Sounders varit speciella. De hade både visionerna och ambitionerna – och med amerikanska mått mätt hade de till och med traditionerna.
Redan på 1970-talet spelade en version av Seattle Sounders i dåtidens NASL-liga, och när klubben väl fick MLS-rättigheter 2009 så väcktes ett latent fotbollsintresse omedelbart till liv.
Från första början blev de den amerikanska fotbollens särklassiga publiklag, och idag har de sålt ut 140 hemmamatcher i rad. I fjol snittade de drygt 44 000 åskådare, mer än exempelvis Liverpool, Chelsea och Juventus.
Ägarna var idealistiska – bland dem fanns Hollywood-kändisen Drew Carey – och strävade efter en sorts klubbdemokrati där fansen exempelvis skulle ha möjlighet att rösta bort en impopulär general manager.
Sounders har varit noga med att företräda en modern, öppensinnad och internationell stad, och staden har slutit upp bakom dem. I slutet av juni arrangerade klubben återigen sin egen Pride Day. Nyckelspelare delade ut cupcakes med LGBTQ-motiv nere på stan, 50 000 regnbågsflaggor delades ut vid insläppen och borgmästaren Ed Murray – själv homosexuell – var hedersgästen.
– Sounders har alltid varit en fantastisk allierad i att erkänna och omfamna både fans och utövare från LGBTQ-familjen, och det ligger helt i linje med deras sätt att tänka. De ser värden bortom segrarna, är så mycket mer än ett fotbollslag. De gör den här staden till en ännu bättre plats.
Förste tränare att sparkas
Gott så, men det är rätt lätt att tänka på mer än bara segrar så länge man alltid vinner. Nu föll Seattle Sounders med 2-0 mot New York City i sin Pride-match, och sjönk allt djupare ner i tabellbotten.
Det började knaka i fogarna, gnällas och bråkas internt. Fansen kände sig allt oftare överkörda av klubbledningen, som i sin tur tog allt fler drastiska beslut. För första gången någonsin sparkade de en tränare, den legendariska Sigi Schmid.
Idealen höll på att vältas av verkligheten.
I vanliga fall brukar Erik Friberg åka till träningen tillsammans med kaptenen Brad Evans, och till och med när det gick som allra sämst handlade snacket i bilen om att det mycket väl kunde bli deras säsong.
År efter år hade Seattle Sounders imponerat i grundserien, för att sedan hitta ett sätt att förlora i play-off. Vore det inte typiskt ifall det blev tvärtom den här gången? Klara av alla motgångar från början, för att sedan explodera när det verkligen gäller?
– Och så är det så det har blivit, att vi har tagit oss hela vägen till final... Det är ju ett rörigt system här, och allt handlar egentligen om att komma in i en bra spiral när slutspelet väl börjar. Då krävs det faktiskt inte så mycket. Då spelar det ingen roll hur jävla dåliga vi var tidigare.
Vad är det som funkar nu som inte funkade då?
– Tidigare kretsade väldigt mycket runt våra anfallsstjärnor, Obafemi Martins och Clint Dempsey. Det gällde att sätta dem i lägen. Men så försvann Martins till Kina och Dempsey fick problem med hjärtat. Vi behövde hitta ett nytt spel, och nu är vi i ett läge där det känns som att vi får till resultat oavsett hur jävla dåligt vi spelar eller vilka vi möter.
”Jävla grymma killar”
30-årige göteborgaren Erik Friberg gör ju sina andra sejour i Seattle Sounders, och har enbart positiva saker att säga om staden, klubben och lagkamraterna.
I amerikansk media har han beskrivit stämningen i omklädningsrummet som den bästa han upplevt, och han ingår i den lagkärna som sprider bromancekänslor omkring sig. Det är gemensamma middagar på thanksgiving, det är delade rum inför bortamatcherna – Friberg bor med klubbikonen Zach Scott – och några bärs ihop efter dem.
Tre av spelarna definierar Seattle Sounders mer än några andra. Det är de som har varit med hela vägen från den allra första MLS-matchen – Zach Scott, Brad Evans och Osvaldo Alonso – de som kallas ”Sounders Originals”.
– De har inte så många chanser kvar nu, så lite blir det väl att vi spelar extra för dem nu. Jag menar, Zach kämpade på som mittback i tio år i den här stan innan vi ens fick ett MLS-lag här... ”Ozzie” har sin personliga historia som är helt sjuk... Det är jävla grymma killar som jag verkligen skulle unna det här.
Osvaldo Alonso var 21 år gammal den dagen han tog sin ryggsäck och promenerade ut ur sitt gamla liv.
Han var i Houston för att spela Gold Cup – den nordamerikanska motsvarigheten till EM – med det kubanska landslaget. Han tänkte inte åka hem igen.
På förhand hade han inte kunnat säga något till någon, inte till sina lagkamrater och inte ens till sin familj. En mellandag i turneringen fick laget tillstånd att åka till Walmart-varuhus för att shoppa, och när den övriga delegationen var upptagen på elektronikavdelningen så knallade Osvaldo Alonso rätt och slätt ut därifrån.
Han gick ett dussin kvarter utan att veta vart han var på väg. Det enda han hade med sig var en liten ryggsäck där han stuvat undan 700 dollar i kontanter. Från och med den här stunden var han en landsflykting, en avhoppare.
När han kommit på tillräckligt långt avstånd från affären gick han helt enkelt bara fram till en man ”som såg ut att kunna spanska”, förklarade sin situation och bad om hjälp.
”Min mamma grät”
Killen var mexikan, lånade ut sin telefon och hjälpte till att ordna en bussbiljett till Miami. Osvaldo Alonso hade kompisar och en gammal flickvän där. I en och en halv dag satt han sedan tyst på den där Greyhoundbussen, ensam med sina tankar och sina tårar.
Inte förrän han kom fram kunde han ringa till den familj han lämnat kvar.
– Min mamma grät, min syster grät och min pappa var också väldigt sorgsen. Det var ett svårt samtal. Men jag förklarade för dem att jag inte kunde se bakåt utan var tvungen att titta framåt. ”Ni måste förstå, jag vill kämpa för min dröm”.
Det var Osvaldo Alonsos pappa som fört sin egen fotbollskärlek vidare till sin son, men nu skulle det dröja åtta ovissa år innan de överhuvudtaget kunde träffas igen.
En septemberdag ifjol landade så Osvaldo Alonso Sr på Tacoma-flygplatsen i Seattle. Reserestriktionerna hade lättats något, och Seattle Sounders eget tv-team följde den känslosamma återföreningen.
– Obeskrivligt. Enbart genom att uppleva ett sådant ögonblick kan du veta hur det känns. Från början inbillade jag mig att jag aldrig skulle få se min son igen...
Varken far eller son ger intryck av att vara de många ordens eller de stora gesternas män. Ändå genomförde båda de här intervjuerna med tårar i ögonen, beskrev dagen för mötet som en av de bästa i sina respektive liv.
– Föreställ er bara... Senast jag såg honom var han bara en ungdom utan familj, utan fru, utan barn. Nu träffar jag honom som en vuxen man med karaktär, som har uppnått och uträttat saker.
Pappan i klacken
Seattle Sounders har en läktarprocedur där hela publiken höjer sina halsdukar på en given signal. Första gången Osvaldo Alonso Sr var på CenturyLink Field var det han som ledde spektaklet, längst nere på capoställningen i en matchtröja med hans sons namn och nummer på.
– Jag tackar laget och klubben för att de välkomnat honom. De har gjort saker för honom som jag tyvärr inte kunde göra. De har varit som hans andra familj, hans bröder. Jag är stolt över dem.
I samband med den mexikanska högtiden Cinco de Mayo skickade Donald Trump ut en triumferande tweet om hur de allra bästa tacoskålarna minsann fanns i hans Trump Tower Grill.
Seattle Sounders kapten Brad Evans reagerade både instinktivt och omedelbart på Twitter: ”Jag spelar fotboll gratis ifall jag kan dunka ner ditt huvud i den där skålen”.
Tätt efter presidentvalet gick rutinerade anfallaren Hercules Gomez – med föräldrar från Mexiko – sedan ut och beskrev Trumps värderingar som ”xenofobiska och misogyniska”. Både majoritetsägare och general manager är uttalade demokrater.
Seattle Sounders är ingen politisk klubb, men i dubbel bemärkelse springer de ur en liberal miljö som de själva värdesätter. I staden blir elbilsladdarna och marijuanakaféerna bara fler och fler, och på läktarna är både regnbågsflaggorna och ”Refugees Welcome”-banderollerna permanenta inslag.
Det här är inget unikt för Seattle – grannklubben Portland Timbers är egentligen ett ännu tydligare exempel – men det är kännetecknande för en amerikansk fotbollskultur som faktiskt är tolerant och inkluderande på ett ännu mer genomgripande sätt än den europeiska.
”Vi utlänningar har skämtat en del”
Erik Friberg är inte den typen av spelare som gör omfattande samhällsanalyser offentligt, men han medger att att höstens omklädningsrumssnack haft en annan karaktär än vanligt.
– Det är klart att det har diskuterats mycket. Det är ju ingen hemlighet att folk inte är nöjda, att det finns en oro. Vi utlänningar har skämtat en del om att vi får se till att vinna den här säsongen, innan vi är borta allihopa.
Den mest grundläggande frågan av alla i det här sammanhanget: Gillar du USA?
– Jo, det gör jag verkligen. De flesta människor är otroligt trevliga, och här i Seattle påminner livsstilen väldigt mycket om Europa. Sedan finns det såklart skillnader, men det gäller att se det positiva i dem. För mig som fotbollsspelare är ju allt det här med slutspel och final speciellt, men jag tror inte att det hade funkat med rak serie här. Och sedan finns allt det här med nationalsången före matcherna och eld som sprutas när det blir mål, men det är inte så att jag upplever det som att publiken här är mindre fotbollskunnig än hemma. De håller igång vansinnigt bra, och är extremt stöttande även när det går dåligt. Jag är otroligt lycklig över att jag fått spela för de här fansen.
Den amerikanska drömmen har ingen entydig definition. Den betyder olika saker för olika människor, i olika sammanhang.
Seattle Sounders är inga marginaliserade outsiders, men i någon mån representerar de ändå ett USA som inte längre är i majoritet, ett tankesätt som inte längre har makten.
När de 36 000 biljetterna till dagens MLS-final mellan Toronto och Seattle släpptes tog de slut på tre minuter. 1 500 bortafans fick tag på plåtar, och reser 335 mil för att se en klättrande klubb nå toppen.
– Jag tror verkligen att Seattle Sounders kommer att bli en maktfaktor inom fotbollen framöver. De gör så mycket rätt, har ett så tydligt tänk. Förhoppningvis kan jag komma tillbaka hit om många år, och så ska min bild finnas där någonstans på väggen. Det kommer att finnas många MLS-bucklor här då – men det kommer alltid att vara något speciellt med dem som fixade den första.
MLS-finalen mellan Toronto-Seattle spelas 02.00 natten mot söndag och sänds i Eurosport 1.
Källor: ”Sounders FC: Authentic Masterpiece” (Gastineau), Seattle Times, The News Tribune, Sounder at Heart, KIRO-FM, ESPN, Sports Illustrated.