”Inte många kvar att jävlas med längre”

Michael Wagner

Mittfältaren: ”Levde lite på att snacka ned spelarna”

GÖTEBORG. Efter att ha upplevt ett djupt fotbollsmörker i höstas ser Sebastian Eriksson, 27, ljust på sin framtid igen.

Till det hör att spela mot ett av lagen han älskar att möta – AIK. Trots att han kommer sakna rivalen Dickson Etuhu.

– Det finns inte så många kvar nu för tiden att jävlas med, säger IFK Göteborgmittfältaren.

Markus Rosenberg är nog själva urtypen. Sebastian Eriksson själv delvis en annan.

Spelarna som de egna fansen älskar och motståndarsupportrarna i högsta grad...ogillar.

När AIK och IFK Göteborg möts växer de känslorna till att gälla nästan hela motståndarlaget och föreningen, men med en viss hatkärlek i bakgrunden.

Även om du är Blåvitt in i själen kan du gilla något kring AIK?

– Jag gillar att det finns en sån jävla passion och vilja runt en förening oavsett vilken klubb eller sport det är. Det är fint att det finns ett sådant engagemang och hjärta, att det betyder så mycket för många människor oavsett om det är Blåvitt, Frölunda Indians eller AIK, säger Sebastian Eriksson.

Hösten ett mörker

Sportbladet träffar IFK Göteborgsmittfältaren, som drog sönder korbandet i vänster knä 2011 och i höger knä 2014, på Kamratgården när han våren 2016 är mer harmonisk än på länge.

Trots en höst som var ett stort mörker för honom. Petad, förvisad till avbytarbänken och med återkommande vredesutbrott på träningarna.

– Jag är nöjd med min inledning av allsvenskan i år i de två första matcherna. Mentalt är jag med på banan igen, säger han ärligt.

Du är väldigt utlämnande med vad du känner. Inga tvivel på att vara så öppen?

– Jag gillar att vara ärlig, då kanske folk får en annan bild av mig och förstår varför jag är som jag är. Ser dom bara en spelare som står och skäller på planen och är jävligt arg så undrar de. Då kanske de förstår mig lite mer.

Hur illa var det i höstas?

– Jag var ledsen och bitter för allt som hade hänt. Jag såg allt rinna ifrån mig.

– Jag skadade mig dagen innan jag skulle vara med i landslaget igen 2014. Jag hade slagit mig in i Serie A med Cagliari. Ett år senare satt jag på bänken i allsvenskan. Det var väldigt jobbigt.

– Första gången jag skadade mig var jag 21 år, andra gången jag skulle komma tillbaka var jag 26. Det går rätt snabbt, tiden börjar rinna ifrån en, allt det jag hade kämpat för. Det var så jag kände och det gjorde det väldigt tufft för mig mentalt.

Hur kom du ur den svackan?

– Dels fick jag vara lite ledig under vintern, jag hade inte varit ledig på 2,5 år. Jag behövde det, både mentalt och fysiskt.

Tiden läker många sår

– Sedan kom jag tillbaka och fick en hel försäsong som skadefri i vintras, en chans att träna upp mig på riktigt. Tiden läker många sår, jag började om på noll, med en ny säsong, med nya förutsättningar.

När Gustav Svensson dessutom flyttade till Kina så blev Eriksson, ihop med Mads Albaek, Jörgen Lennartsson förstaval centralt på IFK Göteborgs mittfält.

Vad gjorde du på den där semestern?

– Jag drog till USA i en månad. Först två veckor i Austin, Texas med min kompis Fredric Bergstrand (tidigare kock på Kamratgården) och sedan två veckor i Miami med min flickvän Sara Baldebo.

– Det var en perfekt resa. Först hängde Fredric och jag i Austin och gjorde det vi älskar: kollade amerikanska bilar, umgicks med gubbar i cowboyhatt och boots, gick och lyssnade på livemusik på kvällarna. Sedan hade Sara och jag det väldigt gött i Florida.

Efter de två inledande segrarna i allsvenskan ställs Eriksson och IFK Göteborg inför ett riktigt test måndag kväll mot AIK.

Match som sitter kvar

I höstas tog Blåvitt något av en revansch för guldstölden på Gamla Ullevi i sista omgången 2009 när de spelade bort Gnaget från guldchansen i näst sista omgången på Friends.

– Det kommer bli häftigt att komma upp till Friends igen, speciellt eftersom det inte var så länge sedan vi möttes. Den matchen (2-1-segern från i höstas) sitter kvar både i våra och deras huvuden. Det är de matcherna jag lite lever för, säger Sebastian Eriksson.

Han kommer sakna att få chansen att möta ärkerivalen Dickson Etuhu. AIK:aren är skadad.

– Jag vill ha de mötena så så ofta som möjligt. Det driver mig som spelare att få möta spelarna som man haft lite konflikter med.

Jag hörde att du sa i BB-podden att det var bättre förr med fler bråkstakar...?

– Nu har man lärt känna så många spelare på vägen, via matcherna, i landslaget och så där. I Blåvitt hade vi ett gäng för några år sedan som levde lite på att snacka ned motståndarna.

Inte som förr

– I dag är det bra stämning på planen, man snackar med och hjälper varandra upp om någon ligger ner. Det är inte som det var för några år sedan.

– Det är bra, men jag saknar att det inte finns så många kvar att jävlas med. Det är skönt när det blir lite rivalitet mellan lag och spelare som det var mot Kalmar, mot AIK, mot MFF.

Hur reagerar du på att Andreas Alm måste ta guld, annars får han sparken i AIK?

– Det är på den nivån det är i dag – men jag har aldrig hört något liknande i Sverige tidigare. AIK är en speciell klubb. De har inte vunnit på några år och det märks att tålamodet börjar tryta lite hos dem.