Det här osar av ännu en titel
Publicerad 2015-02-15
Arsene Wenger har äntligen kvalitet i överflöd
LONDON. Åren flyger förbi – det vet Arsene Wenger.
För elva vintrar sedan var det Fredrik Ljungberg i hjälterollen – i dag var det Olivier Giroud.
När Mesut Özil spelar där han gjorde i dag ser Arsenal ut som en sovjetisk hockeymaskin – och ett lag utan planer på att gå titellösa ur år 2015.
Det här osar av ännu en FA-cuptitel.
”Freddie” sprang Middlesbrough sönder och samman den där vintern 2004 och blev matchvinnare med sina två mål i 4-1-segern i en semifinal av en FA-cup som på den tiden vägde tyngre än vad den gör i dag.
I dag var det Olivier Giroud som såg till att Boro kördes över.
Det finns lag från de lägre divisionerna – och så finns det lag från de lägre divisionerna. Det Middlesbrough som var på besök på Emirates i dag är tuffaste möjliga motstånd utanför Premier League. Ett lag som leder The Championship och som med största sannolikhet kommer att spela i just Premier League till nästa säsong.
Därför var det knappast förvånande att de tillresta Boro-fansen fyllde sin kortsida och de första 25 minuterna lät mest inne på ett soldränkt Emirates. De var vid så pass gott mod att de sjöng undrandes huruvida hemmafansen behövde hjälp med någon sång.
Det skulle bli tystare från den där kortsidan.
För när Mesut Özil får spela i nummer 10-rollen och ha en pånyttfödd Santi Cazorla som lekkamrat går bollen som på lina och Arsenal växer ut än mer i rollen som ett sovjetisk hockeylandslag från 70- och 80-talet.
Framkallar sin inre Bergkamp
Det är också i slutet av ett sådant bollsnöre som Giroud står framför Middlesbroughs stackars målvakt och rakar in 1-0-målet. Två minuter senare framkallar han sin inre Dennis Bergkamp av bara farten när han stenhårt volleystyr en hörna upp i nättaket på en snabb hörna från Alexis Sanchez.
Danny Welbeck och Alexis Sanchez är framme och gratulerar och just i den stunden är det slående vilken klasskillnad det är i anfallet jämfört med fjolårssäsongens alternativ i Nicklas Bendtner och Yaya Sanogo. På bänken sitter Arsene Wenger och gungar av välbehag.
Förutom ett avancemang till en kvartsfinal och ett stall av offensiva förmågor kan Arsene Wenger ta med sig en brasiliansk debut. Nye mittbacken Gabriel Paulista gjorde sin första match från start för Arsenal – och gjorde det med bravur. Han hade förvisso inte alltför mycket att göra – men han hann i alla fall visa när det är rätt och riktigt att dra på sig ett gult kort och agerade betongvägg för att stoppa en Boro-kontring. Krydda det med ett par nickrensningar och en perfekt välavvägd glidtackling i straffområdet när bortalaget jagade reducering så lovar det här inte bara gott i offensiven.
Arsenal-fansen har förhoppningsvis sett Nacho Monreal som mittback för sista gången.
Glöder i handflatorna
Paulista har alla förutsättningar att bli en Laurent Koscielny, och lite till. En för engelsmännen okänd spelare som värvas in och växer ut till en mittback av internationell toppklass i Premier League. I dag gick han att lita på med sin goda speluppfattning när Middlesbrough vid ett fåtal tillfällen bröt sig loss i kontringar. Framöver kommer han även att erbjuda en ny dimension med sin snabbhet i en backlinje som lite för ofta blir blottade av snabba anfallare.
Det återstår bara för den gode Paulista att lära sig ett annat språk än portugisiska. Under sin 18 månader i Villareal blev han aldrig flytande i det spanska språket.
Arsene Wenger menar att det kommer att bli problem om Paulista inte förstår ord som ”Come out, come back, right left”.
Även om det förstås ligger något i det blev han inte avslöjad i dag. Han gör sitt bästa för att kommunicera när han applåderar sin mittbackskollega Laurent Koscielny så hårt att handflatorna glöder när fransmannen täcker ut till en hörna i den tolfte matchminuten.
Özil lär bröla
Så hur tungt väger då FA-cupen av i dag?
Tillräckligt lätt för att ligatiteljagande Chelsea och Manchester City ska lufta i trupperna och åka ut mot Bradford respektive just Middlesbrough.
Men när Arsenal lyfte pokalen i maj i fjol vägde den allt annat än fjäderlätt. Den tillintetgjorde den nio år långa titeltorkan och öppnade dörren till nästa titel – sommarens Community Shield.
Den gör att Arsenal är min favorit att stå där med armarna i skyn på Wembley i år igen – med Özil brölandes ”Ja, Gunners, ja. Åh, ja" in i kameran. Årets titel närmar sig på horisonten, den är där för att hämtas.
Visst, pamparna som sitter på kontoret och räknar intäkter mot utgifter, tv-pengar mot transfersummor kommer att prioritera den där Champions League-platsen för att balansera resultaträkningen. För att hålla Uefa:s Financial Fair Play-polis borta från Norra London.
Och visst går det att som Arsenal-supporter drömma om att Arsenal ska slå ut Monaco och sedan gå hela vägen i Champions League.
Men Arsene Wenger är inne på sin personliga slutsträcka i klubben och ser till att FA-cupen inte faller i glömska. Det gör han rätt i.
För i en tid då klubbchefer jublar över fjärdeplatser är det uppfriskande att som i fjol höra en rörd Arsenal-tränare berätta om hur den så efterlängtade titeln var den finaste i tränarkarriären.
Eller som Gabriel Paulista hade sagt:
O futebol é sobre ganhar troféus. Fotboll handlar om att vinna titlar.