Här bryter Glenn Strömberg ihop
Publicerad 2014-07-10
”Han gråter - och jag gråter”
Cesare Bortolotti blev 40 år.
Han var Atalantas president och dog i en bilolycka.
När Glenn Strömberg tänker tillbaka flödar tårarna fortfarande.
– Tiden står stilla, hans pappa bara skakar, och han gråter och jag gråter, säger den förre Atalanta-mittfältaren i podcasten ”Holmgren möter”.
Den 7 juni 1990 ska Atalantas president Cesare Bortolotti svänga in på sin uppfart, men får vattenplaning och brakar rätt in i muren.
Dödsfallet skakar hela klubben - och i en podcast på gurufans.com berättar nu den berörde Glenn Strömberg om efterspelet.
Niklas Holmgren har i sin nya serie ”Holmgren möter” intervjuat den gamle Atalanta-mittfältaren och hört honom bryta ihop när tankarna svävar tillbaka.
– Det var mitt under VM -90 och vi hade match mot Brasilien. Jag spelade den och sen fick jag tillåtelse att åka ner till Bergamo och träffa hans pappa Achille, som varit president före honom. Achille är en man med riktig pondus, men hade sett sin son gå bort några år innan och nu dör alltså den andre sonen. Jag kommer in till kontoret…
"Vill ju bara försvinna"
Härifrån hör man hur Glenns tårar börjar tränga fram. Rösten blir mer skakig och det går att urskilja snyftande.
– Han står och tittar ut genom fönstret, vänder sig om… Den här store, starke mannen kommer emot mig, skakar som ett asplöv och hans tårar bara rinner nerför kinderna. Jag hade aldrig sett honom gråta, aldrig trott att en sådan person ens kunde gråta. Han kramar om mig och försvinner nästan i mig så liten som han blir. Vi kramas och kramas, tiden står stilla. Jag tror att det är fyra-fem minuter och han bara skakar och gråter, och jag gråter och han gråter.
Sedan ber Achille om en tjänst. Han vill att Glenn ska ringa hans fru - den avlidne sonens mamma måste ju få veta vad som har hänt.
– Han ringer, hon svarar - och så ger han mig telefonen. Vad tror du man säger då? Vad ska man säga, det finns inga ord för någonting. Man vill ju bara försvinna.
"Precis rätt avslutning"
Men Glenn tar oss igenom hela resan, från den mörka stundens sorg till ljuset och skönheten. Det märks att dödsfallet och efterspelet väger betydligt tyngre än homoryktena och stenkastningar.
– En cup upprättades i Cesares namn och då tyckte jag att det är matchen som ska bli min sista i Atalanta. Vi mötte Juventus och Dortmund, och det var jättefyrverkeri på stadion med fullsatta läktare. Achille gav mig en fräck klocka med antika grekiska mynt ingraverade i armbandet och sa att den har jag ju alltid gillat.
Men så kommer någon på något ännu vackrare, något ännu mer symboliskt efter slutsignalen.
– Huvudläktaren öppnas upp, folk får flytta på sig och alla undrar vart jag är på väg. Jag kommer upp… Och så ser Achille att jag är på väg mot honom. Jag tar av mig tröjan och ger honom den. Han kramar mig igen och så börjar vi gråta båda två. Så tar han min hand och lyfter den. Han skakar medan han håller upp den inför alla jublande supportrar därinne. Jag tänkte att det var nog sista gången jag skulle gråta ihop med Achille. Och det var det. Det var precis rätt avslutning för mig.
Lyssna på podcasten här (extern länk)