Kalla klättrade med Sverige på ryggen
Hon ville inte sumpa för de andra – det är kanske det finaste av allt
SOTJI. De var tre som lyfte upp henne, så att hon kunde se precis hur högt hindret var.
Omöjligt.
Sedan började Charlotte Kalla klättra, med Sverige på ryggen. Guld går att glömma, men en svindel som den här släpper aldrig.
Hon sa att hon inte ville sumpa för de andra. Det är kanske det finaste av allt.
När kungen och vicedrottning Silvia hade fått sitt, när åkarna hade fått blommor och ledarna kramat sönder varandra, så satte sig Charlotte Kalla bland ett hav av mikrofoner och svarade på vad hon tänkte eller kände när hon gick ut på den där omöjliga sista sträckan.
– Jaaa, sa hon. När jag ser Idas och Emmas fantastiska lopp, hur Anna fajtas… då vill jag inte sumpa för laget.
Tjugofem sekunder efter, en hel evighet utbredd över en stentuff halvmil, och Charlotte Kalla från Tärendö gick ut för att inte göra sina lagkompisar besvikna.
Man kan väl säga att hon håller i orden, Kalla.
Det finns ju så väldigt många sätt att försöka sammanfatta vad vi sett här ute på skidstadion i Sotji, och de flesta har med dramatik och övertygelse att göra. Men vi måste börja med förutsättningarna som fanns där när allt började.
Norge skulle ju vinna det här, det var så det var eftersom det är så det varit. Landslagschefen Vidar Løfshus såg ingen anledning att gömma undan världens ordning före loppet.
– Någon måste bryta benen för att vi ska missa medalj, sa han.
Men ganska snabbt vaknade vi upp till en skidvärld som bytt ansikte. En värld där Ida Ingemarsdotter lägger meter bak till Heidi Weng, där Kikkan Randall går in i väggen, där en vidunderlig Emma Wikén kan katapultkrossa självaste Therese Johaug.
Vi såg åkare som knappt orkade växla, och ett lopp som öppnade sig som en osannolik sesamport. I dag pratar Norge om formsvackor, felsatsningar och fiaskovalla.
Idag pratar världen om Kalla.
25 sekunder – en evighet på en halv mil
Rikard Grip och Mattias Persson valde att satsa på Anna Haag på tredjesträckan, och det var absolut inget självklart beslut. Haag var där mer för vad de trodde än vad de visste, de litade på att hon skulle kunna häfta fast sin tjurskalle i skenande motståndare, att hon skulle kunna hänga med.
Det var på en bön och en vinge.
Den här sortens lopp handlar så oerhört mycket om rätt sorts tankar. Åkare som jagar kan vara aktiva, åkare som börjar känna sig jagade kan lätt stelna i stress.
Anna Haag tänjde ut gummibandet till absolut max, finnfenomenala Kerttu Niskanen ökade farten och inför sista sträckan var det inte självklart om Charlotte Kalla gick ut som jägare eller jagad.
25 sekunder fram. En hel evighet på en halv mil.
Jag såg en spurtstrid om ett silver framför mig, kanske inte ens det. Ida Ingemarsdotter stod bättre till, hon såg ett par svarta ögon.
– När hennes ögon blir mörka så vet jag att det kommer att gå snabbt. Jag vet att när hon ser åkaren framför sig så kan hon göra fantastiska saker.
Kalla gasade så mycket som är möjligt att göra utan att tappa kontrollen, den där dubbla hastigheten som är lätt att hitta bara för den som hittat nyckeln.
Bakom Charlotte Kalla finns skogsarbetarfamiljen, sommarjobbet på sågen, mjölksyran på myren i det hon kallar ”en liten by ovanför Polcirkeln”. Ödmjukheten fick hon med sig, egot har hon fått förstärka efter hand. Och så har hon den där semipsykopatiska förmågan att släcka ner allt annat och gå in i Kalla-korridoren.
Det är där som ögonen svartnar och drömmarna tänds.
Hon krigade sig uppför, kroknade nästan, men klamrade sig fast vid synen av Lähteenmäkis och (spurtkanonen) Hermann en bit framför. När de svängde in mot stadion var manus redan skrivet.
Det var två skidåkare mot en flygmaskin.
Vad bygger vi nu? Ett torg? En flygplats?
Vi har firat många större svenska idrottsframgångar, men som prestation och upplevelse betraktat är det bara att peta in Charlotte Kallas sista sträcka en solgnistrande Sotji-lördag bland de allra finaste.
Jag hoppas att ett helt ungt svenskt folk, killar och tjejer som i sin vardagsverklighet definieras av alla andra, stirrade rakt in i Charlotte Kallas ögon idag. Sådär kan det se ut, såhär kan det gå om man hittar sin egen korridor, gör sin egen sak, häller in all sin energi där ingen annan når.
En Kalla-staty finns redan, jag vet inte vad vi borde bygga nu. Ett torg? En flygplats?
Kanske ingenting.
Den här idrottskvinnan är ett moment i egen rätt, en naturresurs och nationalklenod och förebild på fler sätt än de som ryms på skidor.
Hon skar förbi på insidan av sista sväng och hittade sitt vinnarspår. När hon flög in över mållinjen var hon så ensam på världstoppen att hon hade fått svindel om det inte vore för att Anna Haags, Ida Ingemarsdotters och Emma Wikéns kroppar låg över henne.
Charlotte Kalla har sitt guld nu, hon kommer att ta fler.
Och hon sumpade inte för laget.