Bank: Nu finns bara en spöksmärta – allsvenskan betyder ingenting och allt
Det betyder inget.
Det skulle varit marschen från Söder, bengalerna på Ullevi, bussresan till Hisingen, matchölen i Norrköping, drömmarna kring en nybyggd Studan.
Det skulle inte betytt något.
Det har gått mer än fyra månader sedan vi ringade in den här helgen i blodrött i våra kalendrar.
Men det finns årtionden när inget händer, och veckor när årtionden händer, för att citera Lenin. På ett ögonblick flög ett virus över världen, och förändrade den i grunden. Det finns något omvälvande i att det, i vår tid, finns en farsot som gör att våra svagaste får hela den mäktiga världsekonomin att vackla. Deras röster har inte spelat någon roll, men deras kroppar har flyttat kontinenter. Men plötsligt hyllas nedprioriterad vårdpersonal som hjältar, med ens pratas det om politik som en kraft som faktiskt kan styra ekonomin.
Det är förstås ingen tröst.
Det skulle inte vara så här.
Människor ska inte dö, företag ska inte gå omkull, familjer och vänner ska inte hållas isär, skolor ska inte stänga, och den första helgen i april ska inte bollarna ligga still.
Inte för att det betyder något.
Det här är en tid för stora perspektiv, vi får höra det hela tiden. Hälsan är det viktigaste, när människoliv står på spel blir allt annat sekundärt. När allsvenskan skulle syresatt stora delas av Sverige går jag min gata fram, förbi lydigt glesa köer på Coop, stängda krogar och folktomma pubar. Jag pratar med Gabriele, romaren som slåss för livet i sin restaurang, ser avhämtningsmenyerna utanför jazz-och-öl-stället som lever för sina stammisar, noterar att Degerfors-haket inte har några matcher att skylta med.
Inte för att det betyder något med matcher.
Det som betyder något är livet, jag vet. Att jag inte får träffa mina föräldrar, att de inte får träffa sina barnbarn, att mina svärföräldrar tar en risk varje gång de gör ett ärende.
Ingen premiärångest längs avenyn
De här dagarna är sin egen spöksmärta, den konstanta närvaron av en frånvaro:
Örebro–Djurgården, Bajen–KFF, Östersund–Mjällby, HIF–Bois, Sirius–Falkenberg, Blåvitt–Elfsborg, Häcken–AIK, Snoka–MFF.
Ingenting.
Ingen förväntan på stadens södra Promenad, inga vrål kring Olympia, ingen premiärångest längs Avenyn, ingen stolthet i Varberg, inget hån från en liten bortasektion på Jämtkraft Arena, inga mästarsånger på Behrn Arena. Ingen DN-klocka till första målskytten, ingen löddrig Daniel Nannskog i kvällssändningen på tv-sporten, inga prematura slutsatser i kvällstidningarna, inga domarskandaler, inga sexåringar som håller pappas hand på väg till sin första match, inga nya skrönor från en supporterbuss.
Inte för att det betyder något.
Livet betyder mest, det är det allt handlar om.
Jag vill träffa mina polare, gå till jobbet som vanligt, visa min yngsta för farsan, snacka lite skit med min bästis. Sådant som betyder något.
Självklar plats att mötas på
En allsvensk premiär är folksamlingar istället för social distansering. Det är människor från olika samhällsskikt, med olika politiska hållning, med olika bakgrund, åldrar, sexuella preferenser. En stukad gubbe från socialgrupp tre bredvid en trettonårig tjej som hittat hem i tifogruppen, en kavajkille med klubbhalsduk och säsongskort på platsen jämte en kepsgubbe, en tonårsgrabb med riskbeteenden som håller på samma klubb som en tant med 40 säsonger innanför västen.
Fast det där betyder inget.
Fotbollen är Sveriges bästa mötesplats, men det här är en tid där mötesplatser bär varningstriangel. Det enda ansvarsfulla är att stänga ner, det är inte värt att riskera människor för att ÖFK ska möta Maif. Det är inte ens värt att riskera det för att IFK Norrköping ska spela mot Malmö.
Jag säger det igen: Det som betyder något är livet. Att jag inte får träffa mina föräldrar, att de inte får träffa sina barnbarn, att mina svärföräldrar tar en risk varje gång de gör ett ärende.
Nu är det den första helgen i april, allsvenskan finns bara som spöksmärta, vi lever som isolerade öar mitt i en mardröm, i väntan på att någon trycker på play-knappen igen.
Så tänker jag på vad jag och polarna brukar prata om första helgen i april, vad som gett mig hela mitt yrkesliv, på hundratusen timmar av fotboll med pappa, på att idrotten var en självklar plats att möta min svärfar på.
Det har betytt allt.