Deras uppoffringar får Göteborg på guldkurs

Petra Thorén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2020-08-09

Det är lätt att stirra sig blind på den offensiva stjärnbesättningen.

Så låt oss bredda blicken.

Ett uppoffrande wingbackspel håller Göteborgsskutan på guldkurs.

Succé för anfallstrion i Kopparbergs/Göteborg

Fyrverkeri från Rosengårds Jelena Cankovics begåvade och dynamiska offensiv och firma Anvegård/Larssons giftighet i fredags. En stjärnsmäll  (5-1) från Kopparbergs Göteborgs offensiva supertrio under lördagen.

Om de förväntade favoriterna håller i form och spets kommer höstens guldstrid att bli lika het som helgens värmebölja.

Kopparbergs Göteborg har den här säsongen rustat för att nå SM-guldet och hantera höstens internationella cupspel på ett vassare och mer balanserat sätt än tidigare.

Lagbygget är bara en bit på sin resa och hårdnar av starkare strömmar.

Och jo, jag har varit på havet i veckan så ursäkta bildspråket, men låt mig ta resonemanget i hamn.

Alla tre fick chansen

Det är lätt att bli förblindad. Kopparbergs Göteborgs offensiva djup och effektivitet med Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist är skimrande.

I damallsvenskans åtta första omgångar har någon av dem inlett matcherna på bänken. Mot Piteå fick de chansen tillsammans och här var det inte tal om överflödets förbannelse utan en dynamisk trio med Rebecka Blomqvist i en släpande central roll. Det är också en vinnande variant. Alla fem målen kom från trion.

Med ett aggressivt, duellvinnande innermittfält där GFC skaffade sig ett övertag, Piteå borde haft en å annan frispark med sig, kom offensiven till sin rätt både från de yttre zonerna och centralt.

Men för att Göteborgs spel ska hålla kursen och på sikt hantera även internationellt vatten finns det anledning att lyfta en annan faktor.

Sjuk fysisk utmaning

GFC kan ställa upp med en fyrbackslinje, men väljer med fördel den här säsongen en backlinje med tre försvarsspelare. I den formationen får lagets kantspelare, wingbacks, inte bara ett stort ansvar utan också en sjuk fysisk utmaning.

De ska fylla på offensivt och samtidigt vara beredda på att falla ner som ytterbackar på aktuell kant när motståndarlaget anfaller. Här gäller det att hålla bredd offensivt och men också vara flexibel och flytta över eller centrera när det kollektiva försvarsspelet kräver det.

Bra fötter är förstås ett plus, för tidiga och sen inlägg eller den raka bollen i djupet.

För att hantera situationen behöver spelaren ha attityd, ork och teknik.

Emma Koivisto, Natalia Kuikka och nu Julia Roddar har alla det.

De finska landslagsspelarna Koivisto och Kuikka är lagets lungor som andas och ger nytt syre i sina oändliga löpningar upp och ner längs varsin kant.

Skrovet har rätt vridstyvhet

När Kuikka, som mot Piteå, behöver flytta ner i trebackslinjen tar sig dalkullan Julia Roddar an uppgiften till vänster som det vore en ursinnig jakt i Faluns skidvärsting Mördarbacken. När motståndarna står och stampar halvvägs uppe har Roddar redan börjat vända ner.

Med VM-spelaren på vänster kant får GFC dessutom en fin tillslagsfot. Mot Rosengård hittade hennes cross just Emma Koivisto centralt och det ledde till mål.

Kopparbergs Göteborg lyfter tack vare sin offensiva spets men är beroende av sina kanter för att framgången ska bli hållbar.

Om offensiven flödar gör den det för att skrovet har rätt vridstyvhet.