En utbuad målskytt

Irriterat mummel och visslingar - missnöjet mot Zlatan hördes

TURIN

Tro inte att det här var en match. Det var en manifestation.

- Ni rör oss inte, sa Juve.

- Ni rör mig inte, sa Zlatan.

- Rör dem inte, sa curvan.

Och allt var fortfarande väldigt rörigt i Juventus.

Om någon slår upp en historiebok om hundra år kommer där stå att det sista Juventus-mål som någonsin gjordes på gamla Delle Alpi, före ombyggnaden, gjordes av en spelare som heter Zlatan Ibrahimovic.

Det kommer nog inte att stå något om hur oerhört, osannolikt viktigt det var för honom.

Jag vet inte om ni undrar över hur missnöjet med Zlatan låtit i Turin de senaste veckorna. Om ni gör det borde ni varit här i går. Då hade ni hört. Det låter som ett irriterat mummel.

Varje gång Zlatan fick bollen, när det dröjde mer än ett ögonblick innan han spelade den rätt, så började publiken mumla. Sedan, när han missade en enkel passning till Trezeguet, visslade den. Och till slut, efter tre minuter av andra halvlek, sjöng hela Curva Nord för att få honom utbytt: "Alessandro Del Piero alé, Alessandro Del PIE-RO ale..."

Precis just då kom den fina djupledsbollen från Mauro Camoranesi, den perfekta stöten på bollen, det fina vänsterskottet mellan Agliardis fladdrande fötter.

Och, ja, om någon någonsin behövt ett mål så var det Zlatan Ibrahimovic i går.

Tryggheten finns i fotbollen

Efter tolv mållösa timmar i Serie A fick han förtroendet igen av Pappa Capello, på ärkeängeln Del Pieros bekostnad. Zlatan gjorde ingen jättematch - det gjorde ingen - men han var inblandad i två mål och efter sin fullträff kunde han springa längs med hela den västra läktaren med höger hand kaxigt kupad bakom örat.

Complimenti, Zlatan. Grattis.

Jag har fått frågan om vad jag tror att ett mål hit och dit betyder för landslaget. Absolut ingenting. Zlatan har lidit i Turin, och det är ett problem för Juventus. Zlatan lever ett liv under extrem press i en stad där han blivit mer och mer isolerad.

Hans trygghet finns i fotbollen, därför blir ängslan dubbel när den sviker honom, för vad finns då kvar? Playstation? En läcker bil?

I landslaget är spelet och livet annorlunda, där får han understöd både på och utanför planen. Zlatan Ibrahimovic längtar till VM, mer än de flesta.

Juventus, å sin sida, längtar hem.

Om det var en viktig dag för Zlatan så var den avgörande för Juve. Klubben ville visa en enad front mot omvärlden, och de lyckades med det så vansinnigt vackert att Roberto Bettega grät efter slutsignalen.

Juve hade sänkt biljettpriset till fem euro för att få in extra publik, och i curva sud vecklade de hårdaste supportrarna tidigt ut en banderoll med texten "Luciano siamo tutti con te! La triade non si tocca!", "Luciano, vi är alla med dig! Rör inte triaden!".

Jag kan inte tänka mig att Luciano Moggi, den moraliskt spetälske, finns kvar i Turin efter sommaren. Förmodligen försvinner Giraudi också. Men i går ville inte ägarna säga vare sig för mycket eller för lite.

Andrea Agnelli (son till avlidne Fiat-bossen Umberto) visade upp sig tillsammans med Lucky Luciano och Antonio Giraudo före avspark. Fiat-arvingen John Elkann var också här, och sa att saker kommer att skötas i rätt tid, på rätt plats. Man kan förstås tolka det som att saker verkligen kommer att hända, men framför allt var det ett sätt att skapa lugn och ro.

Lo Stile Juve. Den kändes igen på planen också, på gott och ont.

De vann, men det svartvita spelet ramlade i gamla fällor. Emerson och Vieira blev stående 40 meter för långt ner, Camoranesi och Nedved gick in i planen för tidigt och stängde ytor. Det blev statiskt och trögt, men Palermo hade inget att sätta emot förrän Papadopulo bytte in Makinwa och Caracciolo och spelade med tre anfallare på slutet.

Då darrade Juve lite.

Men bara lite.

Det blev säkra 2-1, och omvärlden må säga och tycka och trycka - särskilt trycka - vad den vill. Det var, under de här omständigheterna, en imponerande seger. Juventus är nu så nära sin 29:e ligatitel att det kändes som ett guldfirande redan i går, när truppen sprang ett halvt ärevarv.

De kommer förstås att klara det här.

På söndag tar Juventus poäng i Reggina och så kan de fira en ny sköld på Italiens stoltaste tröja. Skandalerna och storstädningen får vänta ett slag, just nu står Juventus med armarna höjda i en segergest mitt i stormens öga.

När jag lämnade det gamla Delle Alpi för allra sista gången sken solen sommarvarmt i ryggen. Det sista jag såg var hur Luciano Moggi åkte därifrån, i en guldfärgad - men förvånande modest - Fiat.

Läs också:

Simon Bank