”Tror det blir det bästa världsmästerskapet hittills”

Petra Thorén

MONTPELLIER. Sveriges landslag åkte till Frankrike för att spela VM.

Sofia Jakobsson tog klivet ”hem”.

– Det kändes direkt som att jag passade in här, säger hon.

”Det kommer bli det bästa mästerskapet hittills”

En man i basker, en ung kvinna i rosa dress med en baguett under armen, lila plantor av bougainvillea i ett blomsterstånd, en mor som stannar upp med sin son i handen och med ett ”oh, formidable” beundrar konstverket i sand som skapats av mjuka händer på stenplattorna framför torgets vattenhål.

Myllret av eftermiddagsflanörer blandat med ungdomsgäng på skateboards fyller Place de la Comédie i Montpellier. Det rektangulära torget, med anor från medeltiden, är med den anslutande esplanaden ett av de största fotgängarkomplexen i Frankrike. Upplevelsen är på många sätt, om man så vill, mer fransk än i den internationella metropolen Paris.

Men här märks också närheten till den spanska gränsen. Det är tapas på uteserveringarna och mañanastämning i solskenet.

Sofia Jakobsson trivs. Den svenska landslagsanfallaren uppskattar sitt Montpellier, livet, människorna, pulsen.

Under en eftermiddag, kväll och förmiddag en månad före VM blir hon vår ciceron i de trånga gränderna och på de angränsande stränderna i VM-staden. Sveriges spelorter Rennes, Nice och Le Havre känner hon mindre väl, men mästerskapet blir ändå som på hemmaplan.

– Det känns speciellt, jag har varit här i fem år. Det ska bli otroligt kul att få spela det här VM-slutspelet i Frankrike, säger Sofia Jakobsson.

Vi ger oss av in på tvärgatorna till det stora torget. Solens strålar letar sig ner i gränderna och utanför ett kulturcentra står vuxna kvinnor och män och samtalar inför en stundande föreläsning.

De sneglar på den ståtliga svenskan som fotograferas. Ett sällskap som passerar stannar upp och ber att få fotograferas med Sofia. Patrick Rabe, som är svensk, är glad för det oväntade mötet med landslagsspelaren. Fransyskan Patricia Mangain berättar hur hon räddades i nöd av att svenskt fotbollslag i Tanzania för flera år sedan.

Vi går aldrig till botten med historien, sällskapet flanerar vidare. Det gör också vi.

Nyfiken själ med stort hjärta

Runt hörnet vid den katolska kyrkan Couvent des Dominicains hör vi en röst som
ropar.

Laurent Mallart sitter på en fuktig madrass. Framför honom ligger ”När
lammen tystnar” i pocketformat. 

– Se mina rosor, de håller sig fräscha med hjälp av kalken i stenen, säger han och pekar på fontänen där en blombukett sticker ut.

Sofia Jakobsson är en nyfiken själ med ett stort hjärta. Hon uppskattar möten med främlingar.

– Jag är inte rädd för att prata med folk och ta för mig lite, säger hon och slår sig ner bredvid den främmande mannen.

Fotbollsälskaren Mallart har som ett slags experiment flyttat in i området och blivit en uppskattad granne i kvarteret.

– Jag skriver en bok och stannar tills den blir klar. Boken är en analys av människors uppförande. Jag frågar alla vad intelligens är. Själv tycker jag att det är ett ord som inte borde existera, berättar han.

Mötet blir både djupt och flyktigt. Det förevigas av fotograf Pontus Orre.

– Jag måste gå tillbaka och lämna en bild innan jag återvänder till Sverige. Det får jag inte glömma, säger Sofia.

Under timmarna som går passerar vi hennes bästa fikaställen i kvarter hon gärna hänger i med vännerna i laget.

När kylan och hungern greppar tag om oss blir värmen på en restaurang naturlig.

Sofia beställer en cordon bleu och en flaska vatten.

Hur snabbt kom du in i den franska mentaliteten?

– Jag som person är ganska anpassningsbar. Det tror jag är positivt eftersom jag varit runt i många klubbar. Jag har lätt för att träffa nya människor. Det kändes direkt som att jag passade in här och klubben var så bra på att ta hand om mig direkt, säger hon.

Hon ser fördelar med strukturer i det franska samhället.

– Franska ungdomar är väldigt väl uppfostrade i sättet hur de beter sig mot äldre. Det är en skillnad mot hur det är i Sverige. Jag drar inte alla över en kam, men generellt.  Man säger hej till de som är äldre här, man tar i hand. Om vi är på gymmet på träningsanläggningen och det är några från ungdomslagen som är där samtidigt går de spelarna och tar vår tränare i handen och hälsar, säger hon.

Hon beskriver sitt liv i den franska universitetsstaden som rikt och avslappnat.

 – Det blir mycket träningar och kaffe. Och lite strandliv. Det är ett ganska skönt liv. Jag har inte skaffat mig en utbildning, så jag vet inte hur det blir sen.

Du har ett stort intresse för mode, får du utlopp för det i Montpellier?

– Nja. Montpellier är inte en typiskt modestad. Det är lite mer laidback. Jag kollar mycket modebloggar och på Instagram. Det är mitt största intresse efter fotbollen.

Hur såg din bild av damfotbollen i Frankrike ut när du kom till Montpellier 2014?

– Jag kände till Lyon och visste att det var världens bästa lag. Lotta (Schelin) spelade där och jag hade hört mycket bra om Lyon och att Frankrike var på gång, att det spelades en teknisk fotboll här.  Ligan har blivit jämnare. När jag kom hit kunde vi vinna matcher med 11–0. Det händer inte nu. Inte ens för
Lyon, som till exempel mötte Lille i franska cupen. Lille åkte ur ligan, men Lyon vann ändå bara finalen med 3–1, med sitt bästa lag.

– Det är mer uppmärksamhet nu också. Matcherna sänds på tv med uppsnack och snack efteråt. På så sätt tror jag att folk får mer respekt för damfotbollen. Sociala medier hjälper också till.

Montpellier var också tidigt ute med damfotboll. Verksamheten startades 2001 och laget vann den franska ligan 2004 och 2005.

Det finns ett regelbundet utbyte med herrlaget, julmiddag på presidentens residens på landsbygden är ett exempel på gemensam aktivitet.

Vad präglar de franska spelarna?

– Tekniken, att de är bra med fötterna. Men de kan sakna lite ödmjukhet och lagkänsla. De har flera spelare i landslaget som håller en väldigt hög individuell nivå, men frågan är om de får till det i VM? De har varit på gång flera mästerskap, men inte lyckats helt.

Den speediga anfallsspelaren känner att hon utvecklat sin funktionella teknik under åren i franska ligan.

Hon pekar på positiva utmaningar för sitt eget fotbollskunnande, men lyfter också faktorer som hon uppskattar mindre.

– När vi ska äta är det noga med tiden. Vi måste vänta på att vår tränare kommer och säger varsågod innan vi får ta mat. Just det har jag lite svårt för. Man känner sig så liten. Jag tror att det är så i många lag. Det är mer avslappnat i Sverige. Det är skönt när man slipper stressa, säger hon.

Vad händer om du kommer sent?

– Vi har bötessystem. Tio euro för en glömd GPS till exempel. Jag tror att jag har betalat 50 euro i år. Det är så onödiga tio euro, jag tänker direkt kaffe och dessert istället, säger hon och fortsätter:

– Vi vägs var tredje vecka eller något. Skulle jag väga tre kilo mer än när jag kom så kan det väcka reaktioner. De kollar mer på siffran än om det till exempel beror på muskler. Det är fortfarande lite så här i vår klubb.

Hur har det påverkat dig?

– Ingenting. Jag har smör i kylskåpet. Det är så trist att de äter mackor utan smör....

Sofia Jakobssons kontrakt med Montpellier går ut efter den här säsongen.

Hon är osäker på om det blir en fortsättning eller en flytt.

Oavsett blir det först ett mästerskap i Frankrike.

– Jag tror att det kommer att bli det bästa världsmästerskapet hittills för damfotbollen, säger Sofia Jakobsson.