Tillbaka i matchen

Bank: Hammarby blir inte mästare i år men Eguren har gett dem drömmarna tillbaka

Någon som undrar vilken sorts derby det var på Råsunda i går?

Sebastián Eguren andades in, Hammarby andades ut och det var inte slut förrän Suleyman Sleyman spelat på topp.

Den sorten.

”Söder bröder glöder” studsar från ett fullt södra stå mot ett tomt norra, ett derby till är slut och jag tänker på Vinnie Jones.

Den glidtacklande-punggreppande-svärande walesaren sa en gång att ”Okej, Gary Lineker är en bra spelare – men skulle du helst ha honom eller mig bredvid dig i en skyttegrav?”.

Mr Jones missade både det faktum att fotboll inte är krig och det faktum att om folk vore som Lineker så fanns det inga krig alls. Men, okej då, av alla som sprang in på Råsunda i går kväll så vet jag exakt vem jag skulle valt till skyttegraven:

Sebastián Eguren.

Han som gjorde två mål mot AIK i höstas, han som gjorde det igen mot Djurgården i går.

Hammarby vann, för att de var tvungna att göra det och för att de spelade fläckfriare fotboll än Dif. Men också för att de har en spelare som älskar de stora matcherna som om de stora matcherna hade små söta ögon, napp i munnen och mumlade ”pap-pa” varje gång de såg honom.

När han avgjort derbyt såg han ut som en uruguayansk disktrasa (jag gissar här, jag vet inte exakt hur såna ser ut); totalt sänkt, totalt dränerad på kraft.

– Han är egentligen för bra för den här serien. Vi ska vara glada så länge han är kvar, sa Suleyman Sleyman.

– Han är en informell ledare. Och han är vår tempo controller, sa Tony Gustavsson.

Jag tror att det, på svenska, betyder ”jag älskar honom”.

Tvungna att vinna

Det var ju mer än en match för Tony Tiger i går. Om Hammarbys spelare saknat förtroende för sin chef så var derbyt en perfekt möjlighet att visa det för omvärlden. De kunde vikt ner sig, låtit stormen blåsa in, gömt sig och pekat på den lille killen från de värmländska skogarna.

– Jag tycker att vi visade precis motsatsen i dag, sa Sleyman.

Motsatsen var ordet, sa Bull.

Det var inget stort derby, passningskvalitén var horribel stundtals, men det betydde allt och lite till för Hammarby.

De var tvungna att vinna – och de vann.

Ibland är fotboll inte svårare än så: Laget som måste vinna vinner.

Ibland är fotboll inte heller svårare än att laget med flest lårskador förlorar.

Mikael Dahlberg är – om man så säger – ingen Sjevtjenko precis, men utan honom blev Djurgården ett mer lättläst lag. De kunde inte fånga bollen när de spelade långt, och var piskade att försöka ta sig igenom mittfältet istället.

Enrico och Andrej Komac fick spela felvända, de fick börja anfallen djupt ner och under press.

Lolo Chanko och Sebastián Eguren såg till att de inte klarade det.

Minerat område

Hammarby spelar med ett centrerat mittfält, alltså brukar det löna sig att hitta fram längs kanterna och spela sig in bakom dem istället.

Hammarbys styrspel – tänkande, inte aggressivt – fick dem att göra tvärtom. En bit in i andra halvlek ritade jag ett timglas i mitt block och skrev ”Dif-spel” över.

De spelade så:

In med bollen centralt på mittfältet, för att fortsätta utåt kanterna längre fram. Det var som om de aktivt sökte upp planens mest minerade kvadratmeter gång på gång, det var ingen slump att de tappade boll fler gånger i går än under hela den tidigare säsongen sammantaget.

Tony Gustavsson ska ha beröm för det. Även ett lättläst lag måste läsas rätt.

Taktiken gav Hammarby förutsättningar. Djurgårdens misstag gav dem mål.

Jan Tauer tittade på bollen i stället för på Eguren, och så var det 1–0.

Vann på knock

Enrico tappade bollen, Pa Dembo Tourray gjorde om det (ibland känns det som att fotbollar är för små för att hans händer ska kunna greppa dem) och så stötte Eguren in 2–0.

Djurgården behövde inte vända eller vinna, och de var aldrig nära att orka.

De bästa blåränderna fanns på norra stå, en klack som gungade och sjöng i 85 minuter och ordnade en sydamerikansk kaos-koreografi som vann tifo-matchen på knock.

Annars var det tomt. Andra halvlek blev en orgie i förutsägbarhet. Det tog Hammarby tio sekunder att hitta ett avslut på ytan bakom den högerbacksvikarierande Lance Davids. Det tog Charlie Davies tio sekunder att skapa och missa ett öppet läge.

Det stod 2–0, det blev 2–0 – och Europas jämnaste serie blev ännu jämnare. Hammarby blir inte mästare i år, men i går gav Eguren dem drömmarna tillbaka, och av samma stoff som drömmar vävs av är fotbollsklubbar gjorda (allt enligt William Shakespeare, högerback i Coventry på 1580-talet).

Hammarby vann ett derby, fansen fick sjunga och tro, och till slut fick de till och med vad de bett om då och då i fem år eller så: ”Sulan på topp”.

Kramade spelarna

Suleyman Sleyman, mittbacken, fick kramp i vaden – stor kramp – och flyttade upp som ensam forward. Ett par minuter senare var matchen slut.

Medan världens finaste regnbåge la sig över Stockholm stod Tony Gustavsson och kramade om sina spelare på innerplan.

Han visste lika lite som vi vad 2–0 mot Djurgården i juni är värt.

Bara att det var exakt vad han behövde.