Fagerlund: Nytt AIK fick tyngre poäng än väntat
ÖREBRO. AIK åkte till Örebro med ett nytt system och en balettdansös i startelvan.
Med sig hem fick de en poäng som känns tyngre än väntat.
Seger mot Blåvitt och ytan lär inte krusas på ett bra tag i den här klubben.
Två klubbar i fullständig harmoni.
Det har blivit en sorts sanning att det ska storma friskt i AIK, och ligger vattenytan för en gångs skull spegelblank sitter många och inväntar nästa förväntade krusning.
Klubbens försäsong var en grådaskig sörja som avslutades med ett kolmörkt genrep mot Helsingborg, men lagom till premiären krånglade man sig ur den dunkla gruvan och klev ut i solskenet igen. 2–0 mot nykomlingen Dalkurd, 1–1 mot regerande mästaren Malmö, toppat med en derbyseger mot Djurgården och AIK:s start på säsongen stämplades med ett väl godkänt. Då och då har man kört fast i gamla gropar, haft svårt den sista tredjedelen, eller inte mäktat med att föra spelet mot tio ljusblå motståndare men nog hade det mesta av ängslan släppt.
Kanske var det också därför som den Norling-patenterade 3-5-2-formationen plötsligt var utbytt mot en mer klassisk 4-4-2. Daniel Sundgren var sjuk och trebackslinjens nya boss, Alexander Milosevic, fick spara på krafterna inför prestigemötet med IFK Göteborg. Det där sista vittnade delvis om hur Örebros vikt värderades med AIK-ögon, och det fanns ju en risk att det skulle bli en total felkalkylering.
ÖSK, en klubb som många på förhand hade svårt att trycka in på lämpligt ställe i tabellen, hade ju stått stadigt som ett bord i massiv ek. Fem poäng på tre omgångar räckte till en robust sjätteplats, och det märktes i korridorerna på Behrn Arena. Ett lag som fått behålla ädelstenar som Nahir Besara och Kennedy Igboananike och har en lagkapten i Nordin Gerzic och även en Filip Rogic som glänser ikapp och aldrig viker sig.
Harmoni, var ordet.
Första halvleken till ÖSK – den andra till AIK
Om det var formationen som skavde eller något annat låter vi vara osagt men AIK:s första halvlek var både obekväm och fyrkantig. Den offensiva armén som finns att tillgå syntes inte till speciellt ofta, särskilt på kanterna. Robert Lundström och Rasmus Lindkvist är vana vid att flänga framåt i planen men i sina nya ytterbackspositioner hade de svårare att kliva upp.
Örebro tog tillvara på detta genom att kasta fram samtliga kort man hade i rockärmen, främst med utgångsläge från högerkanten. Det var inte så att någon på Vallen trillade av stolen av förvåning när Martin Lorentzson slutligen nickade in 1–0 på en hörna, det hängde liksom som en tung ÖSK-slöja över den i övrigt klarblå himlen.
Att Tarik Elyounoussi utgick skadad strax innan paus lär ha fått Rikard Norlings panna att rynkas, men in kom i alla fall den betydligt mindre Nicolas Stefanelli. Om den första halvleken tillhörde Örebro, så tillhörde definitivt den andra AIK. Vi som hade tvivel kring 4–4–2 och låsta ytterbackar fick käka upp orden omgående då framför allt Lundström hade fått efterlängtad fart under fötterna. Att det var just han som spelade fram till kvitteringen kändes lika naturligt som faktumet att Henok Goitom var den som nickade in bollen i målet.
Harmoniskt trots tappen
Nu blev det en poäng vardera, och båda lagen verkade hyfsat belåtna med det. Norling påpekade att det kändes skönt att han hade hållit fast vid sin matchplan, och jämförde debutanten Robin Jansson med en balettdansös som slutligen har lyckats komma in på kungliga balettskolan.
Störst blev dock leendet när tränaren informerades om att Malmö FF hade åkt på storstryk i Stockholm, om det var av förvåning eller glädje vet bara han själv.
Den originella harmonin i AIK består, trots skadan på Elyounoussi och trots att Stefanelli filmade till sig ett rött kort och avstängning sent i matchen.
Seger mot IFK Göteborg i nästa omgång, och ytan lär inte krusas på ett bra tag.