Thorén: Kan bli lika lyckat som guldåret

Petra Thorén

LYON. Det var ett pressat, frustrerat Frankrike som vände och lyfte.

En tung lättviktare visade vägen.

Och slänger vi en blick i backspegeln kan väckarklockan i första halvlek vara lika betydelsefull som den var när Frankrike vann EM-guld 1984.

På ena sidan framför mig kort efter match: franska spelare som applåderar sin publik halvhjärtat och ser mer lättade än lyckliga ut.

De sprattlade sig ur ett fysiskt hårt grepp där många knep användes för att hålla i både tid och spelare.

På andra sidan en irländsk trupp med en gråtande Darren Randolph inför sin tappra publik. Kärlek skickas i applåder och blickar till spelare som hade sin motståndare i brygga efter ett tidigt straffmål, aggressivt presspel och enorm vilja.

Om John Guidetti talar om att lägga sin själ på planen så fanns det elva irländska själar på Lyons gräsmatta idag.

De står där fortsatt, botar sin besvikelse och sorg efter uttåget.

Liknande läge 1984

Under tiden har de franska spelarna redan hunnit lämna planen, tankarna på kommande uppgifter på Stade de France.

Hur de kom dit?

Kanske på samma sätt som 1984 när en förbundskapten fick tala allvar med sina stjärnor.

I den tredje och sista gruppmatchen under hemma-EM 1984 låg Frankrike under mot Jugoslavien med 0-1 i halvtid efter ett mål av Milos Sestic.

I halvtidspaus stängde förbundskapten Michel Hidalgo barskt dörren till omklädningsrummet på arenan i St.Etienne. För första och enda gången skällde han på sina spelare. Efter uppläxningen gick fransmännen ut, vände matchen och vann med 3-2 på vägen till den åtråvärda EM-bucklan.

Vad Didier Deschamps sa till det franska spelarna på Stade de Lyon på söndag eftermiddag får vi nog aldrig veta exakt, men efteråt berättade han om att det gällde att behålla lugnet men ändå motivera spelarna – och ja, nog var det en liten höjd röst där och en tydlig signal om att inte spela det spel som Irland spelar (och gör bättre).

Patrice Evra beskrev efter matchen känslorna i halvtid:

– Det var inte som att vi var rädda, mer frustrerade. Vi sa att vi måste höja oss. Att vi ska respektera tröjan som vi bär, lägga avundsjuka åt sidan och ge fansen vad de vill ha.

Reaktionen på planen kom 13 minuter senare.

Luften gick ur tappert Irland

Dimitri Payet hittade högerbacken Bacary Sagna i en fin yta ute på kanten. Inlägget han skickade i väg landade perfekt på Antoine Griezmann som kom upp och spänstnickade in den förlösande kvitteringen.

Tre minuter senare höll sig Frankrikes lättviktare framme igen. En långboll som musketören Olivier Giroud vann i samma veva som han drog med sig två irländska backar i fallet och nickade bakåt till Griezmann som hade fri motorväg.

Inom loppet av tre minuter hade Frankrike fått matchen i sin famn och när Shane Duffy i den 66:e minuten fällde Antoine Griezmann och skickades av planen så gick luften ur detta tappra Irland.

Det var förstås inte bara vad den franske förbundskaptenen sade som gjorde skillnaden.

Det var ändringarna och inställningen.

N´Golo Kanté klev av. In kom Kingsley Coleman. Straffsyndaren Paul Pogba, som varit frustrerad hela första halvleken, drogs ner i en bakre position på mitten och Blaise Matuidi flyttade över till vänster (tack för det, försöket med honom till höger var inte lyckat). Samtidigt centrerade Antoine Griezmann bakom Olivier Giroud som drog sig aningen ut till höger.

Då kommer de fortsätta lyfta

Det blev en lyckad lösning, där fanns också en annan rörelse och underkastning av jobb hos de franska spelarna som hade fler chanser,

Det var ett Frankrike som till slut hittade rätt. Den här gången också får vi allt säga. Laget har haft det svårt att ta sig in i matcherna och det har krävts byten för att ändra matchbilden.

Om parallellen till 1984 håller i sig kommer laget att fortsätta att lyfta.

Det finns möjligheter.

Men också en massa frågeteckan kvar.

Alain Giresse var med när det blev EM-guld på hemmaplan senast. I dag satt han i vårt mediacafé och åt en sandwich inför matchen. Det var inte många veckor sedan vi sågs i Toulouse.

Hans analys då håller ännu.

– Det finns inte en stor ledare som vi hade med Michel Platini eller som de senare hade i Zidane. Det finns spelare med kvalité och där finns ungdomligheten i det här laget. Men det krävs en enad grupp, ett kollektiv i vilket alla kan uttrycka sina individuella spetsegenskaper.

En av dem som kan uttrycka sig är Antoine Griezmann. Han hade familjen på läktaren, han har en vacker säsong bakom sig i Atletico Madrid. Nu fick han visa vägen. Och som han gjorde det.